Och jag vill även tipsa om en sida med roliga felhörda låttexter. På den sidan kan du läsa om folk som sjungit fel på massa olika låtar, och även dela med dig av din egna felsjungningar. Gå in där istället för att hänga här!

Ny blogg

Klicka här för min nya blogg

Efter 130 inlägg på tre och ett halvt år så lägger jag ner denna blogg. Jag låter dock bli att radera den för att jag tycker det är kul att ha alla texterna samlade för nostalgiska kvällar.

Ingen 15-kronors kebab för Lasse

Första april gick inte obemärkt förbi i Sumpan. Jag lyckades med konststycket att improvisera fram ett lyckat aprilskämt som blev mitt kanske mest lyckade genom tiderna.

Allt började med att jag kom hem från mina föräldrar, där jag sovit, bara för att upptäcka att Lasse precis gått upp. Då bestämde jag mig på plats för att försöka lura Lasse som verkade lite lagom nyvaken och disorienterad. Det måste varit någon släng av storhetsvansinne men jag fick för mig att jag skulle försöka lura honom att lämna lägenheten, något som jag inte ens är säker på att han skulle göra ens om det började brinna. I alla fall inte när han just vaknat.

Jag började snabbt fundera ut hur jag skulle gå till väga. Jag behövde ett attraktivt lockbete, något som Lasse åtrår så intensivt att han är villig att sätta på sig byxor, tröja och skor för att gå och hämta. Valet föll på en kebabtallrik - en superbillig sådan till och med. Den närmaste kebabkiosken ligger bara drygt trettio meter från lägenheten och eftersom vi dessutom har hiss i huset så räknade jag med att avståndet skulle vara tillräckligt litet för att det skulle funka. I sista sekunden lyckades jag förstärka lögnen med att jag såg en skylt om den billiga kebaben längre bort på gatan, så att han inte skulle bli misstänksam när det inte stod något om det i kiosken.

När Lasse lämnat lägenheten så började jag genast måla upp ett drömscenario. Jag hoppades att han skulle bli förbannad och börja käfta emot gubben i kiosken när han blev tvungen att betala 45 kronor, istället för 15. Mardrömsscenariot vat att han skulle vända i dörren.

Resultatet blev väldigt lyckat. En lång kö utanför kiosken hade förstärkt min lögn, och Lasse anade inget oråd alls när han gick fram till gubben och frågade (med darr på rösten eller extremt självsäkert, var ju inte där för att lyssna men jag tror det var antingen eller): "Har ni specialerbjudade idag?"

"Bara för dig kompis", svarade den mustaschprydde gubben i kiosken, som troligen såg sin chans att lura till sig lite goodwill från Lasse. Han fortsatte med att ge Lasse ett erbjudande som bestod i att han fick köpa kebabtallriken, som egentligen kostar 45 kronor...för 45 kronor! Lasse avböjde vänligt och köpte en kebab med bröd istället.

Det var trots allt en nöjd Lasse som kom hem igen. Han hade tagit sig ner till kiosken, om än ditlurad av mig, och köpt en kebab. Själv var jag förstås mer än nöjd efter mitt lyckade skämt, och fortfarande väntar jag på att nån ska lyckas lura mig nån gång.

Pappa Anders startar blogg

Nu har även Anders börjat blogga. Bloggen kan läsas här. Ambitionen är tydligen att skriva ett nytt inlägg varje dag i två år, något som mig veterligen ingen i blogghistorien har lyckats med. Själv har jag aldrig klarat mer än tio dagar i rad, och räknar nu i månader istället. Med det här inlägget har jag med bred marginal hunnit skriva något i mars också.

*** PRESSMEDDELANDE ***

Jocke Arhammars Jockes Blog fyller tre år - byter namn till Jockes Sporadiska Blogg

Jockes Blog tar på sitt 3-årsjubileum steget fullt ut och byter namn till Jockes Sporadiska Blogg. Beslutet togs i samförstånd mellan Arhammar och hans publicister på Blogspot.com. ”Vi har märkt att Jockes inlägg blivit mer och mer sporadiska, och följaktligen så har även besökarantalet minskat drastiskt”, säger bloggansvarige Ö på Blogspot. ”Jocke har varit med oss väldigt länge så vi uppskattar förstås att han väljer att ligga kvar på vår sida, men vi vill att bloggnamnet ska spegla innehållet på ett bättre sätt”, säger Ö.

I samband med namnbytet togs även beslutet om att försvenska namnet från Blog till Blogg. Jockes Blog har ett snitt på två unika besökare per dag och anses därmed av många bedömare vara en av de kommersiellt minst framgångsrika bloggarna någonsin, i förhållande till sin livslängd.

Historia – från Jockes Blog till Jockes Sporadiska Blogg

Den 12 februari 2003 startade Jocke Arhammar en blogg med det träffsäkra namnet Jockes Blog. Inspirerad av Risto Pakarinens banbrytande internationellt kända Name That Baby så hade han en vision om att bloggen skulle bli en sorts mötesplats för släktingar och vänner. Här skulle man kunna checka in hur Jocke (som då bodde i USA) hade det, och dessutom använda kommentarfunktionen i bloggen som ett sorts diskussionsforum där allt möjligt kunde diskuteras… Allt möjligt om Jocke då förstås.

På den här tiden (tidigt 2003-tal) så var bloggen något helt nytt i Sverige. Många har kallat Jocke för en pionjär inom bloggandet, en sån där pionjär som är så mycket före sin tid att han troligen inte kommer få sin fulla uppskattning förrän antingen han själv eller hela bloggfenomenet dör. Hade Arhammar varit ödmjuk så skulle han troligen lite generat ha nekat till denna pionjärstämpel. Kanske hade han påpekat att det faktiskt funnits svenska bloggare flera år innan han själv startade. Men nu suger han hellre åt sig av komplimangerna, för den här frågan känns nästan retorisk: Kan en person som skriver om sig själv i tredje person någonsin vara ödmjuk?

Jockes första drag var att ta reda på vad ”blog” betyder (det försvenskade ordet blogg fanns ännu inte att tillgå). För den som fortfarande inte vet så är blog en förkortning på weblog. Weblog, alltså en sorts nätdagbok, men inte nödvändigtvis en daglig sådan. Även om det inte var nödvändigt så var ett tidigt uttalat mål att skriva ett inlägg om dagen. Detta gick bra till sin början. Efter debutinlägget, som diskuterade möjliga engelska översättningar av uttrycket ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”, så var optimisten stor hos Arhammar. Nästa dag skrev han ett inlägg om några konstiga sporter han hade sett på TV - skogshuggnings-VM och poker. Senare på dagen kände han sig även tvungen att skriva om sin favoritfrukt. Med tre inlägg på bara två dagar och idel beröm bland kommentarerna såg framtiden ljus ut för Jockes Blog. Tre år senare skulle tongångarna vara helt annorlunda.

Med enkel matematik så kan man räkna ut att Jockes mål med att skriva ett inlägg om dagen inte har uppnåtts. Inklusive denna text så har han postat 127 inlägg på 1095 dagar. Det innebär ett snitt på 8,6 dagar mellan varje inlägg, alltså som ett veckobrev som ständigt kommer en dag för sent. Under det senaste året har frekvensen minskat ännu mer och under en fyramånadersperiod i mitten av 2005 uppdaterades inte bloggen vid ett enda tillfälle. ”När jag tänkte tillbaka på hur mycket roligt som hände under den tiden, som jag kunde skrivit om, så förstod jag att jag börjat tappa sugen”, säger Arhammar. ”Jockes Blog har varit en sporadisk blogg i över ett år så namnbytet känns väldigt logiskt och kommer inte en dag för tidigt”, fortsätter han.

Jocke vill passa på att tacka alla som följt Jockes Blog under dessa tre år och samtidigt hälsa dom välkomna till Jockes Sporadiska Blogg. Han har svårt att uppskatta exakt hur sporadisk bloggen kommer vara, men säger att man troligen inte kan förvänta sig mer än något enstaka inlägg i månaden.

"Om ens det", avslutar Arhammar fundersamt.

För nästan exakt tre år sedan skrev jag på bloggen om vilka konstiga sporter som gick på tv i USA. En av sporterna var VM i skogshuggning, den andra var poker. Vid ett tillfälle förra året när jag satt och zappade framför tv:n så var det poker på fyra kanaler samtidigt (Eurosport, ZTV, Kanal 5 och TV4 Plus). Blir 2006 skogshuggningens år kanske?

Nu börjar det äntligen lugna ner sig lite med all uppståndelse runt trängselskatten. I dagens DN stod det faktiskt bara en liten notis på debattsidan om det. Annars har ju som bekant alla försökt överträffa varandra i mer eller mindre långsökta analyser om varför vi ska slopa skatten illa kvickt. Att det är orättvist att Lidingöborna slipper betala, och dåligt att man inte kan betala i förväg kan jag väl köpa, men det finns en gräns som skiljer vettig kritik från onödigt tjat. Alla försöker låta solidariska och komma på "legitima" orsaker till att man är emot skatten men i slutändan handlar det ju trots allt bara om pengar. Man frågar sig själv: "Vill jag betala för att åka in till stan?", och sen svarar man ja eller nej.

Ingen verkar vilja erkänna att man helt enkelt inte tycker det är värt att betala extra för resan och det är därför man hittar på andra orsaker. Min pappa Anders är som vanligt ett praktexempel. Han säger sig egentligen inte ha några problem med att behöva betala, men tycker att det är orättvist, och nu citerar jag, "att dom som bor i Trosa till exempel ska behöva betala för att komma in i Sverige när dom åkt Finlandsbåten". Detta är olagligt enligt honom.

Solidaritet mot Trosaborna eller rökridå? Avgör själva. Långsökt var ordet...

Det är inte ofta jag tittar på nyheterna på tv, men när jag väl gör det så har jag ett favoritinslag som jag alltid älskar att se. Det brukar dyka upp någon gång per år, ofta runt jul, och är alltid stor tv-underhållning. Jag pratar förstås om klädutförsäljningar, i stil med den gångna veckans introduktion av Stella McCartneys vinterkollektion. Den gamla slitna sanningen att många kvinnor i samma rum är lika med kaos (som för länge sedan motbevisats av hundratusentals relativt lugna Tupperwarepartyn runt hela världen) får här alltid nytt bränsle. Där förvandlas annars mer eller mindre normala kvinnor (för det är nästan uteslutande kvinnor) till regelrätta Hulks och går bärsärkargång för att få det där plagget som de trånat efter i några dagar. Helst för någon hundralapp billigare än annars.

Det var med detta i åtanke som jag öppnade gårdagens DN och hittade en stor bilaga från PC City. ”INVIGNING 25/11 KL. 8-22. KOM I TID”, stod det med så stora bokstäver att jag var tvungen att bläddra sida för att läsa klart ord med mer än en stavelse. Jag hittade genast en printer/scanner/kopieringsapparat för 299:- som jag bara var tvungen att ha. ”Endast 100 kvar”, stod det under annonsen. Efter att ha pratat med pappa, så förstod jag att det inte var någon idé att ta bilen. Väsby ligger ju bara någon mil från Sollentuna, och eftersom kön enligt pappa skulle vara nästan en kilometer lång så kunde jag ju lika gärna bara sätta på mig skorna och ställa mig direkt i kön, som borde starta någonstans vid vår parkering. Detta förstås beroende på hur kön är böjd. Trots varningarna bestämde jag mig ändå för att offra min lediga fredagsmorgon till att kliva upp 07:30 och ge mig av med bilen.

Redan på väg till parkeringen började det pirra i magen. Jag började redan då att förstå alla de där desperata blickarna och giriga beteendet som jag så ofta förundrats över på de där tv-inslagen. När jag kommer fram till parkeringen ser jag nämligen en av grannarna, en vanlig medelåldersman, med all säkerhet på väg till jobbet och lite sådär smånöjd som man kan vara en morgon innan helg.

- Hej, säger han och ler, samtidigt som han sätter sig i bilen och kör iväg. ”Det där gick lite väl snabbt”, tänkte jag. Genast började jag måla upp skräckscenariot om att samme granne skulle stå där i kassakön när jag kommer fram med den sista printapparaten i famnen och glatt utbrista ”Hej igen!” Detta fick inte ske. Jag satte mig bakom ratten och skyndade mig snabbt iväg mot PC City.

Beredd på det värsta svängde jag av motorvägen mot Infracity i Väsby. Klockan var nu 07:55 och det gällde att snabbt hitta en parkering och göra sig redo för strid. Synen som mötte mig gjorde mig väldigt konfunderad. Någon kilometerlång kö såg jag inte röken av, inte ens hundra meter. Ett tappert gäng på uppskattningsvis trettio män stod lydigt i led utanför portarna. Jag fick till och med en parkeringsplats precis utanför dörren.

”Vad var det här”, tänkte jag. ”Aha..antagligen har personalen tittat på termometern och tyckt synd om alla de hundratals stackars frusna människor med sovsäckar som övernattat utanför affären, och därför släppt in dem i förväg”, var min analys. ”Det är väl inte mer än rätt”, intalade jag mig själv, även om jag tyckte det var lite orättvist. Klockan var nu exakt 07:58 så jag hoppade ur bilen och blev tillsammans med kön snabbt insläppt.

Det som skulle bli dagens, ja troligen veckans, stora äventyr slutade i ett rejält antiklimax. Allt var för enkelt. Ingen sprang, ingen knuffades, ingen petade ut ögonen på folk, drog folk i håret eller klöste varandra i ansiktet. Kort sagt, det var inte som på tv. Det var inte ens några problem att få hjälp av expediterna, något som jag antar borde vara totalt omöjligt under en ”riktig” utförsäljning. Jag tog min printer/scanner/kopieringsapparat och betalade. Den enda riktiga komplikationen jag stötte på var att behöva visa legitimation när jag betalade med mitt kreditkort. Det kändes ändå definitivt som en parantes i sammanhanget.

Nu har det gått några timmar och den värsta besvikelsen har lagt sig. Mitt nyköpta 75% prisnersatta fynd ligger där på köksbordet och jag antar att jag trots allt känner mig nöjd. Ändå känner jag att jag har ett överskott av adrenalin som aldrig riktigt fick komma ut.

Hmm...kanske jag ska köpa en blus till mamma i julklapp? När kommer Stella tillbaka till stan?

Tennisspelaren Maria Sharapova, som flyttade till USA som liten, kom häromveckan hem till Ryssland för första gången på åratal och kunde knappt förstå de ryska journalisternas frågor. Det är lätt att göra sig rolig över folk som Sharapova, eller vår egen Viktoria Silvstedt, som tappar sitt ursprungsspråk (eller bara helt plötsligt liksom flyter över till engelskan). Jag har dock mina alldeles egna erfarenheter som gör att jag förstår dom.

Det var i slutet av maj och jag var nyss hemkommen från USA. Min svenska var inte alls vad den har varit, jag hade svårt att hitta orden, speciellt när jag blev lite stressad. Jag hade fått jobb som grindvakt i Vasaparken, där dom byggde om. Hela parken var inhägnad och jag skulle släppa in lastbilar och hindra folk från att gå in. ”Enkelt”, tänkte jag, vad skulle folk in där och göra när hela parken var inhägnad och parken i sig såg ut som ett enda stort gruvschakt? Ingenting, skulle det visa sig, men in skulle dom…

Vid ett tillfälle hade jag just släppt in en lastbil och väntade på att en annan skulle komma. Det hade inte gått förbi så mycket folk på senaste tiden så jag lämnade grinddörren lite på glänt, så att det skulle bli lättare att öppna när nästa lastbil kom. DÅ…precis när jag hade satt mig kom en 40-årig kvinnlig cyklist flygande mot den lilla grindöppningen. Jag sträckte upp armen i luften för att försöka få stopp på henne, men hon såg inte. Vid det här laget var hon redan jämsides med mig så jag beslutade mig för att säga till på skarpen: ”Hallå!”, utropade jag, men till ingen nytta. Jag fick lugnt sätta mig ner och vänta på att hon cyklat runt parken för att inse att det inte fanns någon väg ut.

När den fortcyklande kvinnan kom tillbaka var hon väldigt irriterad. Hon hade tänkt att ta en genväg genom parken, men hade nu istället förlorat flera minuter på sitt vägval.

- Varför gjorde du inget för att stoppa mig, sa hon beskt när hon kom gående.

Men vilken surkärring tänkte jag, här gäller det att trycka till henne. Jag var tvungen att komma på något snabbt. Jag letade och letade efter något att säga, men orden svek mig. En märklig känsla faktiskt.


- Jag gjorde ju såhär, men du såg ju inte, fick jag tillslut ur mig och visade hur jag hade sträckt upp armen som en gammal konstapel.

Den arga kvinnan gav sig inte.

- Men du kunde väl ha skrikit något?

”Vad bra, hon ger sig inte”, tänkte jag. Nu skulle jag få ännu en chans att säga något smart. Någon sekund senare kom det vassa svaret:

- Jag gjorde ju det, men du hör ju inte!

Kvinnan såg nästan road ut när hon skakade på huvudet och gjorde sig reda för att cykla därifrån. Jag kände hur det bultade i bröstet och magen kändes som en klump. Jag kunde bara inte låta henne komma undan så enkelt. Jag ställde mig upp och gjorde mig redo att säga något till kvinnan som precis tog första tramptaget bort från platsen.

Men ingenting kom ut. Inte ett enda ord. Jag tänkte så att jag fick ont i huvudet, kvinnan var nu tio meter bort och jag blev mer och mer desperat. Nu skulle jag skrika något som rättfärdigade allt jag sagt tidigare, jag skulle få min värdighet tillbaka. Jag visste ungefär vad jag skulle säga på engelska, något om att hon skulle dra ur hörlurarna och vara lite uppmärksam, hur säger jag det på svenska egentligen? När den arga kvinnan var drygt femton meter bort förstod jag att det var nu eller aldrig. ”Nu skriker jag det som kommer ut bara, annars kommer jag gräma mig över det här resten av året”, tänkte jag. Jag tog ett djupt andetag och skrek:

”DU MÅSTE JU HÖÖÖRA!”

Jag tror inte hon hörde, som tur var, men om du någon gång går förbi Vasaparken så kan du nog känna dessa fyra ord ligga kvar i luften som en pinsam påminnelse om hur det kan gå när man inte pratat svenska på ett tag. Det var i alla fall så det kändes direkt efter att orden lämnat min mun.

Att jag och pappa låter väldigt lika när vi pratar är inget nytt. Under flera år vägrade jag vidareutveckla min standardfras vid samtalssvar ("Arhammar"), men gav till slut upp och började istället svara "Jocke". Jag var helt enkelt trött på att ständigt bli tagen för min pappa och behöva avbryta folk som sökte efter Anders hela tiden.

Häromveckan fick jag dock uppleva ytterligare en dimension av problemen som kan uppstå när man låter likadant som någon annan. Jag var hemma på besök hos föräldrarna när min chef från konstgräsfirman ringde. Han lät meddela att jag skulle vara i Märsta klockan 06:30 morgonen därpå. Samtidigt som han sa detta gick pappa förbi och råkade tappa en näve jordnötter på golvet. ”Oh Shit!”, utbrast han i sann Rebell-Anders anda. Chefen uppfattade Anders utrop och trodde att det var jag som reagerade på hans meddelande om Märsta.

- Joo…det är ju lite tidigt förstås, sa chefen snällt, allt medan jag försökte samla mig tillräckligt för att förklara att det inte var jag som skrek ”oh shit”.
- Nej…alltså…det var inte jag som sa så, min pappa...hrrm…alltså han…gick just förbi och tappade jordnötter!
- Jaha…ja ja, hehe…

Pappa och Julia kunde inte hålla sig för skratt i bakgrunden och jag kämpade hårt för att kunna avsluta samtalet på ett någorlunda värdigt sätt. Det gick nog inte så bra.

Igår tror jag att jag slog nytt rekord i misstänkt beteende när jag blev stoppad av polisen i en rutinkoll vid Norrtull. Det var första gången jag kommit i kontakt med polisen i samband med bilkörning så det får väl gälla som förklaring till mitt agerande. Det första jag gör efter att ha stannat och vevat ner fönstret är att misslyckas med att sänka bilstereon. Istället lyckades jag med en nervös handgest att vrida på volymen på max. Efter det var det dags att blåsa i alkoholtestet. "Ta ett djupt andetag", sa polisen. "OK", sa jag och tog i för kung och fosterland. När jag fått in så mycket luft som fick plats i lungorna så lämnade jag tillbaka testet till polisen, med luften kvar i lungorna och putande kinder. "Du ska blåsa ut också", sa polisen fundersamt när jag satt där och höll andan. "Det visste jag väl", hade jag kanske sagt om jag inte hade hållit på att kvävas av syrebrist. Med ett kraftigt utblås så bevisade jag till slut min nykterhet och fick köra vidare mot nya mål.

Dagens lärdom: Glöm ej att blåsa ut också vid alkotest. (Jag tycker dock polisen kunde varit lite tydligare i sina instruktioner.)

Nu kör vi igen!

Snabb lägesrapport eftersom senaste uppdateringen skrevs för drygt fyra månader sen:

- Jag är inte en "tennisspelande student på Radford University" längre.

- Jag bor i Sumpan.

- Jag har nu jobbat i snart fyra månader med att lägga konstgräs och löparbanor.

Nu har jag internet på rummet, egen dator, fint skrivbord, inspirerande utsikt - inga ursäkter till att inte uppdatera alltså...

Nu är det bara en vecka kvar tills jag åker hem för gott och jag har redan börjat packa. Den klassiska "bra-att-ha-lådan" är numera omdöpt till "take-whatever-you-want-box". Min slutsats är att lådan var bra att ha här, men inte hemma i Sverige. Jag lyckades sälja dvd:n, tv:n, spegeln, skrivbordet och några planscher till Robel för $50. Kändes som en bra deal för oss båda.

En av höjdpunkterna var när jag gick igenom mina gamla papper och hittade min vykortssamling. Jag har sparat varenda kort som folk har skickat genom åren och det var en ganska ansenlig bunt. Det kändes dumt att bara slänga allihop så jag bestämde mig för att läsa alla en sista gång, vilket var väldigt kul. Två saker blev jag dock tvungen att spara: ett långt brev från farmor och en ballongteckning från Hannes.

För övrigt har jag helt glömt bort att berätta att jag åt den berömda "1-pound burger" (drygt 450 gram) på Fuddruckers häromveckan. Hamburgaren avnjöts/trycktes ner med hjäp av fem tomatskivor, två stora salladsblad och ett okänt antal deciliter flytande cheddarost. Hamburgarebröden är så stora att de absorberar upp ketchup och cheddarost som en svamp. Efter hamburgaren drack jag även en 5 dl milkshake. Respekt!

Översvämning i lägenheten!

Denna syn möttes vi av när vi kom hem söndag kväll från vår tennismatch i South Carolina. Klicka här. Orsaken var en översvämmad tvättmaskin en trappa upp.

Ingen har kommit och lagat taket ännu, men de säger att taket inte kommer braka igenom.
Det kom dock tre byggarbetare som ställde sig och analyserade situationen och jag anslöt mig snabbt till gruppen. Jag slängde in lite facktermer och kände mig faktiskt sakta men säkert accepterad som en av dem, även om jag hade svårt med att översätta några av termerna. I slutet av besöket började de till och med fråga mig om vad jag trodde och jag spelade med så gott det gick.

Byggarbetaren: You don't think we'll have a problem with asbestos, do you?
Hobby-byggarbetaren (jag): Hmmmm...I haven't seen the building plan on this but I don't think it should be a problem.

Idag eller imorgon ska det förhoppningsvis komma en snickare för att ta en titt på taket, fram till dess får vi hoppas att taket håller.

Ja må jag leeeeva...

Tack för alla fina fullspäckade små kuvert som ni skickat! Allt från potatis & purjolöksoppa till Se & Hör.

Imorgon bär det av till North och South Carolina för två seriematcher, det ska bli spännande. Hittills har jag vunnit 3 och förlorat 1 match.

Här är schemat för årets spring break i Kalifornien:

"Hi Guys,

On our trip to California we will play 5 matches and hold 2 practices...you
will have a free day in San Fran and a couple days in LA....Here is the
tentative agenda for our trip to California for your info.

March 11...(Friday)leave Roanoke early am...arrive in San Francisco around
noon.. practice later that
afternoon..evening meal and rest..

March 12...(Saturday)leave for UC Santa Cruz mid morning for 2pm
match...after match, return to motel...evening free

March 13...(Sunday)..free day and evening in San Francisco

March 14...match @ 1:30pm University of San Francisco

March 15...match @ 3pm St Mary's College of Cal.

March 16...match @ 1:30pm Sonoma State ..after match we will drive to Simi
Valley (north of LA) where we will stay thru the morn. of the 19th

March 17...(St Patrick's Day)free day and evening in LA etc..

March 18...(Friday) morning practice..afternoon free..evening at Warner Bros
studio for taping of sit com., then dinner and rest

March 19...(Saturday) early morning leave for Cal Poly match at 10am..after
match we'll head back to San Fran via pacific coast highway with stop @ San
Simeon, Monterey and Pebble Beach.. Staying near airport..Evening
free.(however we leave very early next day for flight back)

March 20...(Sunday)arrive back in Roanoke around mid afternoon...get rest
for classes and match against Stoneybrook the next day..

If you want to do anything that requires money other than eat...you will
need to bring some funds..I'll supply a meager amount of food each day,
water, and new balls to practice with..

Coach"

Låter roligt...

Jag sitter pa jobbet for tillfallet sa det har blogginlagget kommer inte innehalla nagra a:n och o:n med prickar ovanpa...

Jag blev tillfragad av en geografilarare att komma och vara gastforelasare och tala om Sverige i hans geografikurs. Eftersom jag tackat nej tva ganger tidigare sa tyckte jag det var dags att stalla upp den har terminen. Lektionen var 75 minuter men kandes mycket kortare. Har ar lararens omdome som han just mailade:

"Dear Joakim:


Many thanks for you speaking to my class today. I think that what you did was excellent. When I invited students from Europe, many of them performed well as public speakers, but they at times sounded too Americanized and some went to great lengths concealing true attitudes to some personalities and events, the attitudes widespread in Europe. I guess they did this out of desire to be nice. As for you, you sounded genuinely. Coupled with the fact that your speech was also very informative, this was EXACTLY what I wanted and what benefited the entire class. I am grateful. I will stay in touch, and I hope to see you again before the end of this semester.

Grigory Ioffe
Professor of Geography"

Nej, jag hade inga speciella "desires to be nice", men samtidigt sa holl jag tillbaka ungefar 80% av all kritik mot USA som jag skulle vilja saga. Det gar ju inte direkt att komma in i ett klassrum i ett annat land och helt saga landet vid fotknolarna, sa det fick bli konstruktiv kritik istallet, kamouflerat med berom.

Men och andra sidan det ar klart att det ar svart att vara snall nar man far fragor som "do many people speak American in Sweden?" och "Do you think it's good living in a monarchy or do you prefer living in a democracy?"

Jeganeevasan Namooralagiriventakaperumalraja...Så heter min indiska rumskamrat fick jag reda på häromdagen. Enligt honom betyder det ungefär "king of the world". Det var väldigt roligt att höra om de problem han hade när han kom till USA för första gången. Tulltjänstemännen svettades rejält när de skulle registrera namnet...Vanligtvis använder han säg bara av en förkortad variant av sitt namn, och vi kallar honom bara "Jay".

Vi har haft träning i princip varje dag sen jag kom tillbaka, ofta tre timmar långa. Jag har fortfarande problem med handleden så jag försöker skära ner på tiden framför datorn. Som ni kanske märkt är blogguppdateringarna en sak som blivit lidande. Jag får kanske skaffa en sekreterare som kan diktera bloggen åt mig.

Dan före doppardan och jag är alltså hemma i Sverige. Skolan gick bra i år igen och mina betyg var 3.56 av 4 sammanlagt, vilket jag är nöjd med. Alla julklappar är köpta och inslagna, allt som saknas är lite rim. Om en timme ska jag till familjen Arhammar/Pakarinen som på något sätt lyckats rivit åt sig värdskapet för den traditionella uppesittarkvällen med rimstuga. Jag har även hört rykten om att det fanns röster för ett julaftonsfirande i Hägersten i år, men någon måtta får det väl vara? Lite förändringar kan även en traditionalist som jag gå med på, men i fortsättningen ska jag vara på min vakt för överdrivna ändringar i julfirandet.

God Jul och Gott Nytt År!

Dagens höjdpunkt (Onsdag, 15/12):

Kommentarer överflödiga, klockan är nu 22:45 och imorgon drar jag äntligen hem.

Dagens höjdpunkt (Tisdag, 14/12):

Imorgon har jag mitt sista prov för året så jag har pluggat för det mest hela dagen. Dagens höjdpunkt var dock när vår lärare bjöd på donuts i morse. Jag bor i do-nötternas förlovade land men idag var ändå den första gången sen i våras som jag åt en donut.

Dagens höjdpunkt (Måndag, 13/12):

Hmm...ingen höjdardag idag. Sov inget vidare, gjorde inte särskilt bra ifrån mig på mitt prov, förlorade mycket oväntat i fotbollsspel mot Robel och hade en dålig middag. Dagens höjdpunkt får bli att jag öppnade tisdagens adventspaket en dag för tidigt, och i paketet låg min nya favoritgodis, "Salmiak Shot".

Dagens höjdpunkt (Söndag, 12/12):

Dagens höjdpunkt var att jag fixade skjuts åt mig och Robel till flygplatsen i Washington.

Och nej...vi åker inte med Jay.

Det ässet får stanna i rockärmen lite till.

Dagens höjdpunkt (Lördag, 11/12):

Min indiska rumskompis Jay köpte en bil idag...den höjdpunkten tar jag del av i form av skjuts.

Dagens höjdpunkt (Fredag, 10/12):

Idag har jag i princip pluggat nonstop och jag har verkligen varit effektiv. Bara idag har jag gjort cirka 80% av en hemsida som ska vara klar till nästa vecka, och även memorerat 120 frågor som jag har prov på nu på måndag. Dagens höjdpunkt var dock när jag tog en paus från pluggandet och åt upp en lakritsgodis som jag fick i dagens adventskalender.

Dagens höjdpunkt (Torsdag, 9/12):

Dagens höjdpunkt var när jag och Robel skålade på att om exakt en vecka sitter vi på planet hem till Sverige.

Idag hade jag min sista lektion i min datakurs (förutom slutprovet nästa vecka) och det var väldigt skönt. De två sista veckornas lektioner har olika personer kommit in och pratat om vilka olika datautbildningar som skolan erbjuder. Totalt ointressant för mig förstås eftersom jag redan har valt en annan inriktning på min utbildning. Därför har jag i två veckor fått sitta och lyssna på massa information som absolut inte angår mig, vilket har varit trist. Extra trist är dock hur de presenterar alla utbildningar - allting handlar om pengar. Allt de pratar om är hur höga ingångslöner folk med datautbildning har och hur lätt det är att få bra jobb. Med bra jobb menar de att man tjänar mycket pengar. Som gammal smygpunkare så blir jag äcklad av att höra allt prat om hur mycket pengar som man kan tjäna, utan att de en enda gång nämner om det är ett intressant eller roligt jobb. De som utbildar sig till lärare till exempel, får de att framstå som dumma, eftersom ingångslönen är ofta hälften så låg som inom datasektorn. Och de flesta i klassrummet verkar suga in varenda ord som sägs, målet är att bli så rik som möjligt. Visst finns det många som tycker det är jätteintressant att jobba med datorer, men det är trist att sitta och lyssna på när de olika talarna kommer fram och har pengar som enda motivation för varför man ska skaffa sig en datautbildning.

Idag spelade vi tennis för första gången sen i oktober...utomhus. Det var fint väder så Coach bestämde sig för att vi skulle träna. Problemet är bara att reglerna för college tennis säger att en tränare inte får beordra sina spelare att träna efter ett visst datum (någon gång i november), så Coach blev tvungen att köra en fräckis. Han e-mailade helt enkelt hela laget och sa att våra lagkaptener har arrangerat en träning idag och alla måste komma. Det hade de naturligtvis in gjort, men fräckisen lyckades och alla kom och tränade.

Det var det om det...nu:

Dagens höjdpunkt (Onsdag, 8/12):

Dagens höjdpunkt denna onsdag, precis som alla onsdagar: Nytt South Park-avsnitt (Min favoritserie på TV).

Dagens höjdpunkt (Tisdag, 7/12):

Dagens höjdpunkt var utan tvekan att jag fick ett A i kursen "Writing for Public Relations". Jag skrev slutprovet idag och gjorde mycket bra ifrån mig. Nu gäller det bara att göra lika bra ifrån mig i de fem andra kurserna...

Dagens höjdpunkt (Måndag, 6/12):

Nu börjar det verkligen dra ihop sig i skolan. Imorgon har jag min första final exam (slutprov, oftast på allt man lärt sig hela terminen). Sammanlagt har jag fyra slutprov och för att göra det lite lättare för oss så har just den här läraren lagt slutprovet en vecka tidigare, så man kan plugga till de andra kurserna nästa vecka. Dagens höjdpunkt var att jag just gjort klart ett stort projektarbete som ska lämnas in imorgon.

(Går)Dagens höjdpunkter (Lördag, 4/12 och Söndag, 5/12):

Som ni vet så är jag väldigt mån om mina läsare så nu när jag har missat en dag så bjuder jag istället tillbaka med två höjdpunkter på samma dag. Lördagens höjdpunkt var när jag kom för sent till jobbet på gymmet. När man är försenad så är ofta alla de bästa stationerna tagna och man får ta det enda som finns kvar, oftast att sitta vid ingången och dra kort. Men igår när jag kom sent så hade ingen, helt obegripligt nog, tagit "Station 3" som enligt mig är den klart mest attraktiva. Jobbet där går ut på att se till att alla som lyfter hantlar sköter sig. När man jobbar där så sitter man undanskymt och kan göra roliga saker som att slöa och spela dataspel.

Söndagens höjdpunkt var också relaterat till jobbet. Vi har en halvtimmes rast som alla måste ta ut vid olika tider, så att det alltid finns tillräckligt med folk på de olika stationerna. Efter någon timme så var det dags för killen som satt uppe i basketbollhallen att ta rast och jag blev utsedd att sitta där istället för honom. Just när jag satt där så började skolans damvolleybolllag att träna. Sällan har jag kunnat utse en mer självklar dagens höjdpunkt.