Det är inte ofta jag tittar på nyheterna på tv, men när jag väl gör det så har jag ett favoritinslag som jag alltid älskar att se. Det brukar dyka upp någon gång per år, ofta runt jul, och är alltid stor tv-underhållning. Jag pratar förstås om klädutförsäljningar, i stil med den gångna veckans introduktion av Stella McCartneys vinterkollektion. Den gamla slitna sanningen att många kvinnor i samma rum är lika med kaos (som för länge sedan motbevisats av hundratusentals relativt lugna Tupperwarepartyn runt hela världen) får här alltid nytt bränsle. Där förvandlas annars mer eller mindre normala kvinnor (för det är nästan uteslutande kvinnor) till regelrätta Hulks och går bärsärkargång för att få det där plagget som de trånat efter i några dagar. Helst för någon hundralapp billigare än annars.
Det var med detta i åtanke som jag öppnade gårdagens DN och hittade en stor bilaga från PC City. ”INVIGNING 25/11 KL. 8-22. KOM I TID”, stod det med så stora bokstäver att jag var tvungen att bläddra sida för att läsa klart ord med mer än en stavelse. Jag hittade genast en printer/scanner/kopieringsapparat för 299:- som jag bara var tvungen att ha. ”Endast 100 kvar”, stod det under annonsen. Efter att ha pratat med pappa, så förstod jag att det inte var någon idé att ta bilen. Väsby ligger ju bara någon mil från Sollentuna, och eftersom kön enligt pappa skulle vara nästan en kilometer lång så kunde jag ju lika gärna bara sätta på mig skorna och ställa mig direkt i kön, som borde starta någonstans vid vår parkering. Detta förstås beroende på hur kön är böjd. Trots varningarna bestämde jag mig ändå för att offra min lediga fredagsmorgon till att kliva upp 07:30 och ge mig av med bilen.
Redan på väg till parkeringen började det pirra i magen. Jag började redan då att förstå alla de där desperata blickarna och giriga beteendet som jag så ofta förundrats över på de där tv-inslagen. När jag kommer fram till parkeringen ser jag nämligen en av grannarna, en vanlig medelåldersman, med all säkerhet på väg till jobbet och lite sådär smånöjd som man kan vara en morgon innan helg.
- Hej, säger han och ler, samtidigt som han sätter sig i bilen och kör iväg. ”Det där gick lite väl snabbt”, tänkte jag. Genast började jag måla upp skräckscenariot om att samme granne skulle stå där i kassakön när jag kommer fram med den sista printapparaten i famnen och glatt utbrista ”Hej igen!” Detta fick inte ske. Jag satte mig bakom ratten och skyndade mig snabbt iväg mot PC City.
Beredd på det värsta svängde jag av motorvägen mot Infracity i Väsby. Klockan var nu 07:55 och det gällde att snabbt hitta en parkering och göra sig redo för strid. Synen som mötte mig gjorde mig väldigt konfunderad. Någon kilometerlång kö såg jag inte röken av, inte ens hundra meter. Ett tappert gäng på uppskattningsvis trettio män stod lydigt i led utanför portarna. Jag fick till och med en parkeringsplats precis utanför dörren.
”Vad var det här”, tänkte jag. ”Aha..antagligen har personalen tittat på termometern och tyckt synd om alla de hundratals stackars frusna människor med sovsäckar som övernattat utanför affären, och därför släppt in dem i förväg”, var min analys. ”Det är väl inte mer än rätt”, intalade jag mig själv, även om jag tyckte det var lite orättvist. Klockan var nu exakt 07:58 så jag hoppade ur bilen och blev tillsammans med kön snabbt insläppt.
Det som skulle bli dagens, ja troligen veckans, stora äventyr slutade i ett rejält antiklimax. Allt var för enkelt. Ingen sprang, ingen knuffades, ingen petade ut ögonen på folk, drog folk i håret eller klöste varandra i ansiktet. Kort sagt, det var inte som på tv. Det var inte ens några problem att få hjälp av expediterna, något som jag antar borde vara totalt omöjligt under en ”riktig” utförsäljning. Jag tog min printer/scanner/kopieringsapparat och betalade. Den enda riktiga komplikationen jag stötte på var att behöva visa legitimation när jag betalade med mitt kreditkort. Det kändes ändå definitivt som en parantes i sammanhanget.
Nu har det gått några timmar och den värsta besvikelsen har lagt sig. Mitt nyköpta 75% prisnersatta fynd ligger där på köksbordet och jag antar att jag trots allt känner mig nöjd. Ändå känner jag att jag har ett överskott av adrenalin som aldrig riktigt fick komma ut.
Hmm...kanske jag ska köpa en blus till mamma i julklapp? När kommer Stella tillbaka till stan?
Friday, November 25, 2005
Wednesday, November 16, 2005
Tennisspelaren Maria Sharapova, som flyttade till USA som liten, kom häromveckan hem till Ryssland för första gången på åratal och kunde knappt förstå de ryska journalisternas frågor. Det är lätt att göra sig rolig över folk som Sharapova, eller vår egen Viktoria Silvstedt, som tappar sitt ursprungsspråk (eller bara helt plötsligt liksom flyter över till engelskan). Jag har dock mina alldeles egna erfarenheter som gör att jag förstår dom.
Det var i slutet av maj och jag var nyss hemkommen från USA. Min svenska var inte alls vad den har varit, jag hade svårt att hitta orden, speciellt när jag blev lite stressad. Jag hade fått jobb som grindvakt i Vasaparken, där dom byggde om. Hela parken var inhägnad och jag skulle släppa in lastbilar och hindra folk från att gå in. ”Enkelt”, tänkte jag, vad skulle folk in där och göra när hela parken var inhägnad och parken i sig såg ut som ett enda stort gruvschakt? Ingenting, skulle det visa sig, men in skulle dom…
Vid ett tillfälle hade jag just släppt in en lastbil och väntade på att en annan skulle komma. Det hade inte gått förbi så mycket folk på senaste tiden så jag lämnade grinddörren lite på glänt, så att det skulle bli lättare att öppna när nästa lastbil kom. DÅ…precis när jag hade satt mig kom en 40-årig kvinnlig cyklist flygande mot den lilla grindöppningen. Jag sträckte upp armen i luften för att försöka få stopp på henne, men hon såg inte. Vid det här laget var hon redan jämsides med mig så jag beslutade mig för att säga till på skarpen: ”Hallå!”, utropade jag, men till ingen nytta. Jag fick lugnt sätta mig ner och vänta på att hon cyklat runt parken för att inse att det inte fanns någon väg ut.
När den fortcyklande kvinnan kom tillbaka var hon väldigt irriterad. Hon hade tänkt att ta en genväg genom parken, men hade nu istället förlorat flera minuter på sitt vägval.
- Varför gjorde du inget för att stoppa mig, sa hon beskt när hon kom gående.
Men vilken surkärring tänkte jag, här gäller det att trycka till henne. Jag var tvungen att komma på något snabbt. Jag letade och letade efter något att säga, men orden svek mig. En märklig känsla faktiskt.
- Jag gjorde ju såhär, men du såg ju inte, fick jag tillslut ur mig och visade hur jag hade sträckt upp armen som en gammal konstapel.
Den arga kvinnan gav sig inte.
- Men du kunde väl ha skrikit något?
”Vad bra, hon ger sig inte”, tänkte jag. Nu skulle jag få ännu en chans att säga något smart. Någon sekund senare kom det vassa svaret:
- Jag gjorde ju det, men du hör ju inte!
Kvinnan såg nästan road ut när hon skakade på huvudet och gjorde sig reda för att cykla därifrån. Jag kände hur det bultade i bröstet och magen kändes som en klump. Jag kunde bara inte låta henne komma undan så enkelt. Jag ställde mig upp och gjorde mig redo att säga något till kvinnan som precis tog första tramptaget bort från platsen.
Men ingenting kom ut. Inte ett enda ord. Jag tänkte så att jag fick ont i huvudet, kvinnan var nu tio meter bort och jag blev mer och mer desperat. Nu skulle jag skrika något som rättfärdigade allt jag sagt tidigare, jag skulle få min värdighet tillbaka. Jag visste ungefär vad jag skulle säga på engelska, något om att hon skulle dra ur hörlurarna och vara lite uppmärksam, hur säger jag det på svenska egentligen? När den arga kvinnan var drygt femton meter bort förstod jag att det var nu eller aldrig. ”Nu skriker jag det som kommer ut bara, annars kommer jag gräma mig över det här resten av året”, tänkte jag. Jag tog ett djupt andetag och skrek:
”DU MÅSTE JU HÖÖÖRA!”
Jag tror inte hon hörde, som tur var, men om du någon gång går förbi Vasaparken så kan du nog känna dessa fyra ord ligga kvar i luften som en pinsam påminnelse om hur det kan gå när man inte pratat svenska på ett tag. Det var i alla fall så det kändes direkt efter att orden lämnat min mun.
Det var i slutet av maj och jag var nyss hemkommen från USA. Min svenska var inte alls vad den har varit, jag hade svårt att hitta orden, speciellt när jag blev lite stressad. Jag hade fått jobb som grindvakt i Vasaparken, där dom byggde om. Hela parken var inhägnad och jag skulle släppa in lastbilar och hindra folk från att gå in. ”Enkelt”, tänkte jag, vad skulle folk in där och göra när hela parken var inhägnad och parken i sig såg ut som ett enda stort gruvschakt? Ingenting, skulle det visa sig, men in skulle dom…
Vid ett tillfälle hade jag just släppt in en lastbil och väntade på att en annan skulle komma. Det hade inte gått förbi så mycket folk på senaste tiden så jag lämnade grinddörren lite på glänt, så att det skulle bli lättare att öppna när nästa lastbil kom. DÅ…precis när jag hade satt mig kom en 40-årig kvinnlig cyklist flygande mot den lilla grindöppningen. Jag sträckte upp armen i luften för att försöka få stopp på henne, men hon såg inte. Vid det här laget var hon redan jämsides med mig så jag beslutade mig för att säga till på skarpen: ”Hallå!”, utropade jag, men till ingen nytta. Jag fick lugnt sätta mig ner och vänta på att hon cyklat runt parken för att inse att det inte fanns någon väg ut.
När den fortcyklande kvinnan kom tillbaka var hon väldigt irriterad. Hon hade tänkt att ta en genväg genom parken, men hade nu istället förlorat flera minuter på sitt vägval.
- Varför gjorde du inget för att stoppa mig, sa hon beskt när hon kom gående.
Men vilken surkärring tänkte jag, här gäller det att trycka till henne. Jag var tvungen att komma på något snabbt. Jag letade och letade efter något att säga, men orden svek mig. En märklig känsla faktiskt.
- Jag gjorde ju såhär, men du såg ju inte, fick jag tillslut ur mig och visade hur jag hade sträckt upp armen som en gammal konstapel.
Den arga kvinnan gav sig inte.
- Men du kunde väl ha skrikit något?
”Vad bra, hon ger sig inte”, tänkte jag. Nu skulle jag få ännu en chans att säga något smart. Någon sekund senare kom det vassa svaret:
- Jag gjorde ju det, men du hör ju inte!
Kvinnan såg nästan road ut när hon skakade på huvudet och gjorde sig reda för att cykla därifrån. Jag kände hur det bultade i bröstet och magen kändes som en klump. Jag kunde bara inte låta henne komma undan så enkelt. Jag ställde mig upp och gjorde mig redo att säga något till kvinnan som precis tog första tramptaget bort från platsen.
Men ingenting kom ut. Inte ett enda ord. Jag tänkte så att jag fick ont i huvudet, kvinnan var nu tio meter bort och jag blev mer och mer desperat. Nu skulle jag skrika något som rättfärdigade allt jag sagt tidigare, jag skulle få min värdighet tillbaka. Jag visste ungefär vad jag skulle säga på engelska, något om att hon skulle dra ur hörlurarna och vara lite uppmärksam, hur säger jag det på svenska egentligen? När den arga kvinnan var drygt femton meter bort förstod jag att det var nu eller aldrig. ”Nu skriker jag det som kommer ut bara, annars kommer jag gräma mig över det här resten av året”, tänkte jag. Jag tog ett djupt andetag och skrek:
”DU MÅSTE JU HÖÖÖRA!”
Jag tror inte hon hörde, som tur var, men om du någon gång går förbi Vasaparken så kan du nog känna dessa fyra ord ligga kvar i luften som en pinsam påminnelse om hur det kan gå när man inte pratat svenska på ett tag. Det var i alla fall så det kändes direkt efter att orden lämnat min mun.
Sunday, October 16, 2005
Att jag och pappa låter väldigt lika när vi pratar är inget nytt. Under flera år vägrade jag vidareutveckla min standardfras vid samtalssvar ("Arhammar"), men gav till slut upp och började istället svara "Jocke". Jag var helt enkelt trött på att ständigt bli tagen för min pappa och behöva avbryta folk som sökte efter Anders hela tiden.
Häromveckan fick jag dock uppleva ytterligare en dimension av problemen som kan uppstå när man låter likadant som någon annan. Jag var hemma på besök hos föräldrarna när min chef från konstgräsfirman ringde. Han lät meddela att jag skulle vara i Märsta klockan 06:30 morgonen därpå. Samtidigt som han sa detta gick pappa förbi och råkade tappa en näve jordnötter på golvet. ”Oh Shit!”, utbrast han i sann Rebell-Anders anda. Chefen uppfattade Anders utrop och trodde att det var jag som reagerade på hans meddelande om Märsta.
- Joo…det är ju lite tidigt förstås, sa chefen snällt, allt medan jag försökte samla mig tillräckligt för att förklara att det inte var jag som skrek ”oh shit”.
- Nej…alltså…det var inte jag som sa så, min pappa...hrrm…alltså han…gick just förbi och tappade jordnötter!
- Jaha…ja ja, hehe…
Pappa och Julia kunde inte hålla sig för skratt i bakgrunden och jag kämpade hårt för att kunna avsluta samtalet på ett någorlunda värdigt sätt. Det gick nog inte så bra.
Häromveckan fick jag dock uppleva ytterligare en dimension av problemen som kan uppstå när man låter likadant som någon annan. Jag var hemma på besök hos föräldrarna när min chef från konstgräsfirman ringde. Han lät meddela att jag skulle vara i Märsta klockan 06:30 morgonen därpå. Samtidigt som han sa detta gick pappa förbi och råkade tappa en näve jordnötter på golvet. ”Oh Shit!”, utbrast han i sann Rebell-Anders anda. Chefen uppfattade Anders utrop och trodde att det var jag som reagerade på hans meddelande om Märsta.
- Joo…det är ju lite tidigt förstås, sa chefen snällt, allt medan jag försökte samla mig tillräckligt för att förklara att det inte var jag som skrek ”oh shit”.
- Nej…alltså…det var inte jag som sa så, min pappa...hrrm…alltså han…gick just förbi och tappade jordnötter!
- Jaha…ja ja, hehe…
Pappa och Julia kunde inte hålla sig för skratt i bakgrunden och jag kämpade hårt för att kunna avsluta samtalet på ett någorlunda värdigt sätt. Det gick nog inte så bra.
Sunday, October 02, 2005
Igår tror jag att jag slog nytt rekord i misstänkt beteende när jag blev stoppad av polisen i en rutinkoll vid Norrtull. Det var första gången jag kommit i kontakt med polisen i samband med bilkörning så det får väl gälla som förklaring till mitt agerande. Det första jag gör efter att ha stannat och vevat ner fönstret är att misslyckas med att sänka bilstereon. Istället lyckades jag med en nervös handgest att vrida på volymen på max. Efter det var det dags att blåsa i alkoholtestet. "Ta ett djupt andetag", sa polisen. "OK", sa jag och tog i för kung och fosterland. När jag fått in så mycket luft som fick plats i lungorna så lämnade jag tillbaka testet till polisen, med luften kvar i lungorna och putande kinder. "Du ska blåsa ut också", sa polisen fundersamt när jag satt där och höll andan. "Det visste jag väl", hade jag kanske sagt om jag inte hade hållit på att kvävas av syrebrist. Med ett kraftigt utblås så bevisade jag till slut min nykterhet och fick köra vidare mot nya mål.
Dagens lärdom: Glöm ej att blåsa ut också vid alkotest. (Jag tycker dock polisen kunde varit lite tydligare i sina instruktioner.)
Dagens lärdom: Glöm ej att blåsa ut också vid alkotest. (Jag tycker dock polisen kunde varit lite tydligare i sina instruktioner.)
Saturday, September 17, 2005
Nu kör vi igen!
Snabb lägesrapport eftersom senaste uppdateringen skrevs för drygt fyra månader sen:
- Jag är inte en "tennisspelande student på Radford University" längre.
- Jag bor i Sumpan.
- Jag har nu jobbat i snart fyra månader med att lägga konstgräs och löparbanor.
Nu har jag internet på rummet, egen dator, fint skrivbord, inspirerande utsikt - inga ursäkter till att inte uppdatera alltså...
Snabb lägesrapport eftersom senaste uppdateringen skrevs för drygt fyra månader sen:
- Jag är inte en "tennisspelande student på Radford University" längre.
- Jag bor i Sumpan.
- Jag har nu jobbat i snart fyra månader med att lägga konstgräs och löparbanor.
Nu har jag internet på rummet, egen dator, fint skrivbord, inspirerande utsikt - inga ursäkter till att inte uppdatera alltså...
Sunday, May 01, 2005
Nu är det bara en vecka kvar tills jag åker hem för gott och jag har redan börjat packa. Den klassiska "bra-att-ha-lådan" är numera omdöpt till "take-whatever-you-want-box". Min slutsats är att lådan var bra att ha här, men inte hemma i Sverige. Jag lyckades sälja dvd:n, tv:n, spegeln, skrivbordet och några planscher till Robel för $50. Kändes som en bra deal för oss båda.
En av höjdpunkterna var när jag gick igenom mina gamla papper och hittade min vykortssamling. Jag har sparat varenda kort som folk har skickat genom åren och det var en ganska ansenlig bunt. Det kändes dumt att bara slänga allihop så jag bestämde mig för att läsa alla en sista gång, vilket var väldigt kul. Två saker blev jag dock tvungen att spara: ett långt brev från farmor och en ballongteckning från Hannes.
För övrigt har jag helt glömt bort att berätta att jag åt den berömda "1-pound burger" (drygt 450 gram) på Fuddruckers häromveckan. Hamburgaren avnjöts/trycktes ner med hjäp av fem tomatskivor, två stora salladsblad och ett okänt antal deciliter flytande cheddarost. Hamburgarebröden är så stora att de absorberar upp ketchup och cheddarost som en svamp. Efter hamburgaren drack jag även en 5 dl milkshake. Respekt!
En av höjdpunkterna var när jag gick igenom mina gamla papper och hittade min vykortssamling. Jag har sparat varenda kort som folk har skickat genom åren och det var en ganska ansenlig bunt. Det kändes dumt att bara slänga allihop så jag bestämde mig för att läsa alla en sista gång, vilket var väldigt kul. Två saker blev jag dock tvungen att spara: ett långt brev från farmor och en ballongteckning från Hannes.
För övrigt har jag helt glömt bort att berätta att jag åt den berömda "1-pound burger" (drygt 450 gram) på Fuddruckers häromveckan. Hamburgaren avnjöts/trycktes ner med hjäp av fem tomatskivor, två stora salladsblad och ett okänt antal deciliter flytande cheddarost. Hamburgarebröden är så stora att de absorberar upp ketchup och cheddarost som en svamp. Efter hamburgaren drack jag även en 5 dl milkshake. Respekt!
Tuesday, March 08, 2005
Översvämning i lägenheten!
Denna syn möttes vi av när vi kom hem söndag kväll från vår tennismatch i South Carolina. Klicka här. Orsaken var en översvämmad tvättmaskin en trappa upp.
Ingen har kommit och lagat taket ännu, men de säger att taket inte kommer braka igenom.
Det kom dock tre byggarbetare som ställde sig och analyserade situationen och jag anslöt mig snabbt till gruppen. Jag slängde in lite facktermer och kände mig faktiskt sakta men säkert accepterad som en av dem, även om jag hade svårt med att översätta några av termerna. I slutet av besöket började de till och med fråga mig om vad jag trodde och jag spelade med så gott det gick.
Byggarbetaren: You don't think we'll have a problem with asbestos, do you?
Hobby-byggarbetaren (jag): Hmmmm...I haven't seen the building plan on this but I don't think it should be a problem.
Idag eller imorgon ska det förhoppningsvis komma en snickare för att ta en titt på taket, fram till dess får vi hoppas att taket håller.
Denna syn möttes vi av när vi kom hem söndag kväll från vår tennismatch i South Carolina. Klicka här. Orsaken var en översvämmad tvättmaskin en trappa upp.
Ingen har kommit och lagat taket ännu, men de säger att taket inte kommer braka igenom.
Det kom dock tre byggarbetare som ställde sig och analyserade situationen och jag anslöt mig snabbt till gruppen. Jag slängde in lite facktermer och kände mig faktiskt sakta men säkert accepterad som en av dem, även om jag hade svårt med att översätta några av termerna. I slutet av besöket började de till och med fråga mig om vad jag trodde och jag spelade med så gott det gick.
Byggarbetaren: You don't think we'll have a problem with asbestos, do you?
Hobby-byggarbetaren (jag): Hmmmm...I haven't seen the building plan on this but I don't think it should be a problem.
Idag eller imorgon ska det förhoppningsvis komma en snickare för att ta en titt på taket, fram till dess får vi hoppas att taket håller.
Saturday, March 05, 2005
Thursday, February 24, 2005
Här är schemat för årets spring break i Kalifornien:
"Hi Guys,
On our trip to California we will play 5 matches and hold 2 practices...you
will have a free day in San Fran and a couple days in LA....Here is the
tentative agenda for our trip to California for your info.
March 11...(Friday)leave Roanoke early am...arrive in San Francisco around
noon.. practice later that
afternoon..evening meal and rest..
March 12...(Saturday)leave for UC Santa Cruz mid morning for 2pm
match...after match, return to motel...evening free
March 13...(Sunday)..free day and evening in San Francisco
March 14...match @ 1:30pm University of San Francisco
March 15...match @ 3pm St Mary's College of Cal.
March 16...match @ 1:30pm Sonoma State ..after match we will drive to Simi
Valley (north of LA) where we will stay thru the morn. of the 19th
March 17...(St Patrick's Day)free day and evening in LA etc..
March 18...(Friday) morning practice..afternoon free..evening at Warner Bros
studio for taping of sit com., then dinner and rest
March 19...(Saturday) early morning leave for Cal Poly match at 10am..after
match we'll head back to San Fran via pacific coast highway with stop @ San
Simeon, Monterey and Pebble Beach.. Staying near airport..Evening
free.(however we leave very early next day for flight back)
March 20...(Sunday)arrive back in Roanoke around mid afternoon...get rest
for classes and match against Stoneybrook the next day..
If you want to do anything that requires money other than eat...you will
need to bring some funds..I'll supply a meager amount of food each day,
water, and new balls to practice with..
Coach"
Låter roligt...
"Hi Guys,
On our trip to California we will play 5 matches and hold 2 practices...you
will have a free day in San Fran and a couple days in LA....Here is the
tentative agenda for our trip to California for your info.
March 11...(Friday)leave Roanoke early am...arrive in San Francisco around
noon.. practice later that
afternoon..evening meal and rest..
March 12...(Saturday)leave for UC Santa Cruz mid morning for 2pm
match...after match, return to motel...evening free
March 13...(Sunday)..free day and evening in San Francisco
March 14...match @ 1:30pm University of San Francisco
March 15...match @ 3pm St Mary's College of Cal.
March 16...match @ 1:30pm Sonoma State ..after match we will drive to Simi
Valley (north of LA) where we will stay thru the morn. of the 19th
March 17...(St Patrick's Day)free day and evening in LA etc..
March 18...(Friday) morning practice..afternoon free..evening at Warner Bros
studio for taping of sit com., then dinner and rest
March 19...(Saturday) early morning leave for Cal Poly match at 10am..after
match we'll head back to San Fran via pacific coast highway with stop @ San
Simeon, Monterey and Pebble Beach.. Staying near airport..Evening
free.(however we leave very early next day for flight back)
March 20...(Sunday)arrive back in Roanoke around mid afternoon...get rest
for classes and match against Stoneybrook the next day..
If you want to do anything that requires money other than eat...you will
need to bring some funds..I'll supply a meager amount of food each day,
water, and new balls to practice with..
Coach"
Låter roligt...
Wednesday, February 23, 2005
Jag sitter pa jobbet for tillfallet sa det har blogginlagget kommer inte innehalla nagra a:n och o:n med prickar ovanpa...
Jag blev tillfragad av en geografilarare att komma och vara gastforelasare och tala om Sverige i hans geografikurs. Eftersom jag tackat nej tva ganger tidigare sa tyckte jag det var dags att stalla upp den har terminen. Lektionen var 75 minuter men kandes mycket kortare. Har ar lararens omdome som han just mailade:
"Dear Joakim:
Many thanks for you speaking to my class today. I think that what you did was excellent. When I invited students from Europe, many of them performed well as public speakers, but they at times sounded too Americanized and some went to great lengths concealing true attitudes to some personalities and events, the attitudes widespread in Europe. I guess they did this out of desire to be nice. As for you, you sounded genuinely. Coupled with the fact that your speech was also very informative, this was EXACTLY what I wanted and what benefited the entire class. I am grateful. I will stay in touch, and I hope to see you again before the end of this semester.
Grigory Ioffe
Professor of Geography"
Nej, jag hade inga speciella "desires to be nice", men samtidigt sa holl jag tillbaka ungefar 80% av all kritik mot USA som jag skulle vilja saga. Det gar ju inte direkt att komma in i ett klassrum i ett annat land och helt saga landet vid fotknolarna, sa det fick bli konstruktiv kritik istallet, kamouflerat med berom.
Men och andra sidan det ar klart att det ar svart att vara snall nar man far fragor som "do many people speak American in Sweden?" och "Do you think it's good living in a monarchy or do you prefer living in a democracy?"
Jag blev tillfragad av en geografilarare att komma och vara gastforelasare och tala om Sverige i hans geografikurs. Eftersom jag tackat nej tva ganger tidigare sa tyckte jag det var dags att stalla upp den har terminen. Lektionen var 75 minuter men kandes mycket kortare. Har ar lararens omdome som han just mailade:
"Dear Joakim:
Many thanks for you speaking to my class today. I think that what you did was excellent. When I invited students from Europe, many of them performed well as public speakers, but they at times sounded too Americanized and some went to great lengths concealing true attitudes to some personalities and events, the attitudes widespread in Europe. I guess they did this out of desire to be nice. As for you, you sounded genuinely. Coupled with the fact that your speech was also very informative, this was EXACTLY what I wanted and what benefited the entire class. I am grateful. I will stay in touch, and I hope to see you again before the end of this semester.
Grigory Ioffe
Professor of Geography"
Nej, jag hade inga speciella "desires to be nice", men samtidigt sa holl jag tillbaka ungefar 80% av all kritik mot USA som jag skulle vilja saga. Det gar ju inte direkt att komma in i ett klassrum i ett annat land och helt saga landet vid fotknolarna, sa det fick bli konstruktiv kritik istallet, kamouflerat med berom.
Men och andra sidan det ar klart att det ar svart att vara snall nar man far fragor som "do many people speak American in Sweden?" och "Do you think it's good living in a monarchy or do you prefer living in a democracy?"
Thursday, February 10, 2005
Jeganeevasan Namooralagiriventakaperumalraja...Så heter min indiska rumskamrat fick jag reda på häromdagen. Enligt honom betyder det ungefär "king of the world". Det var väldigt roligt att höra om de problem han hade när han kom till USA för första gången. Tulltjänstemännen svettades rejält när de skulle registrera namnet...Vanligtvis använder han säg bara av en förkortad variant av sitt namn, och vi kallar honom bara "Jay".
Vi har haft träning i princip varje dag sen jag kom tillbaka, ofta tre timmar långa. Jag har fortfarande problem med handleden så jag försöker skära ner på tiden framför datorn. Som ni kanske märkt är blogguppdateringarna en sak som blivit lidande. Jag får kanske skaffa en sekreterare som kan diktera bloggen åt mig.
Vi har haft träning i princip varje dag sen jag kom tillbaka, ofta tre timmar långa. Jag har fortfarande problem med handleden så jag försöker skära ner på tiden framför datorn. Som ni kanske märkt är blogguppdateringarna en sak som blivit lidande. Jag får kanske skaffa en sekreterare som kan diktera bloggen åt mig.