Nu var det länge sen jag skrev, men det är väl inte mer än rätt efter urladdningen i förra inlägget (längsta någonsin). Imorgon brakar det loss med sluttentorna, två imorgon (tisdag) - ekonomi och advertising - och två på torsdag - geologi och geografi. Direkt efter min sista tenta åker jag och Robel till Washington för att bo hos vår gamla rumskompis och lagkamrat, Bartlo. Han jobbar som revisor där. Där ska jag också gå på fem NHL-matcher, med hjälp av ett presskort som Risto skickat. Nu ska jag läsa på lite till om "kinked demand curve". Det kan man aldrig läsa för mycket av.

Här kommer den mycket komprimerade, men fullständiga genomgången av våra äventyr i New York:

Resan dit gick helt enligt planerna, bättre till och med. Jag kom fram till hotellet vid elva på kvällen, och då låg redan hela familjen där i rummet och sov. Nästa dag var det dags för sightseeing. Vi tog tunnelbanan till hamnen där man åker till Frihetsgudinnan, men åkte inte ut till den. Därifrån gick vi tillbaka mot hotellet som låg i mitten av Manhattan. På vägen såg vi Ground Zero, som mest såg ut som en stor byggplats (kanske för att det är just vad det är). Vi såg också China Town och Little Italy. På eftermiddagen åkte vi upp i Empire State Building och kollade på utsikten.

Nästa dag åkte vi åt andra hållet, till Central Park och upp till Harlem m.m., och den tredje dagen checkade vi ut och åkte mot Radford. På vägen åkte vi igenom Philadelphia och Washington (där vi stannade och såg Vita Huset, Capital Hill och Lincoln Memorial.

Här kommer en lista på allt vi såg/gjorde under vår New York-vistelse:

Empire State Building, Ground Zero, Chrysler Building, Broadway, Restaurangen från "Seinfeld", Ed Sullivan Theater (David Letterman Show), MTV:s hus, NBC Studios, Radio Music Hall, FN-huset (vi var inne där också), Thanksgiving-paraden, åkte tunnelbana, St:Johns Cathedral (en av världens största katedraler), Time Square, Central Public Library, Central Park, Strawberry Fields och Dakota Building (John Lennon och Yokos hus), Friehetsgudinnan, China Town, Little Italy, Little Brazil (!), Battery Park och Planet Hollywood.

Vi såg också flera kändisar som Jay-Z, Pharrell, Missy Elliott, Carson Daly (alla kända inom musik), Biff Henderson (nåja...ganska känd iaf., brukar vara med på David Letterman Show). Dessutom påstår pappa att vi såg Henning Mankell och en kille som var antingen Olle Saari eler Jonas Inde.

Vidare såg jag och pappa en taxibil som krockade och en affär där de sålde Marilyn Monroes vigselbevis för $65,000!

Under våra två dagar i New York så utmärkte sig pappa på många sätt och jag och Julia kände oss tvingade att dokumentera allt han gjorde. Efter att ha gått igenom våra anteckningar så kan jag bara skaka på huvudet åt denna anekdotmaskin till pappa, och skriva om det här.

Den första dagen när vi var på Ground Zero så ville pappa ha en bild på sig själv framför platsen. Utan att tänka på det ställde sig pappa framför kameran och brast ut i ett smil, som han alltid gör när han blir fotograferad. Mamma sa till honom att det kanske inte var så passande att stå där och smila på det där sättet. Efter en kort diskussion så insåg pappa att det var opassande och istället prövade han en annan min. Eller "min" är inte ordet, det var mer av en grimas. Han gjorde en slags sorgsen min, ungefär en sån sorgsen grimas som man kan vänta från ett dagisbarn som tränar på att visa olika sinnesuttryck. Nu var det vår tur att skratta, och en väldigt konstig situation uppstod när pappa stod där med sin sorgsna grimas, jag och Julia skrattade och mamma var arg på allihop. Till slut hittade pappa en mer neutral min, och bilden kunde tas. När vi gick därifrån så diskuterade pappa fortfarande lite om att han borde tillåtas att le, men gav sig till slut. Det var här som pappas nya smeknamn "Rebell-Anders" började födas, men det skulle bli värre...

När vi gick förbi Empire State Building så bestämde vi oss för att åka upp, även om kön var lång. När man åker upp där kan man välja mellan att betala $11 för att bara åka upp som vanligt och att betala lite mer och få en guidad tour med film och annat. Företaget som har hand om den dyrare specialtouren hette "Skyline" och dessa blev föremål för pappas misstänksamhet. Skylinekön var mycket mindre och detta påpekade de till de som stod i den "vanliga" kön. Men pappa påstod att de ljög om att kön var mindre för att lura folk att välja den dyrare Skyline touren. Dessutom påstod han att de hade anställda som stod ivägen för priserna för den vanliga touren, så att bara Skylinetouren syntes på prislistan! Vi valde den enklare varianten, när man bara åker upp och tittar på utsikten, och valde därmed bort Skyline.

När vi efter drygt 40 minuters köande kom fram till kassan så var det dags för fotografering. Det var samma system som på nöjesparker, där de fotograferar alla och sen får man köpa om man vill. Pappa vägrade dock att vara med på bild, men efter att han blivit tillsagd att alla måste vara med så ställde han upp sig, en meter ifrån resten av familjen och introducerade ännu en fotografigrimas - den sura. När det senare var dags att få en stämpel (osynlig vattenstämpel) presenterade sig Rebell-Anders på allvar. "Why?!", utbrast han till den förvånade killen som gav ut stämplar. Utan att få en riktig förklaring så räckte i alla fall pappa fram handen och tog emot stämpel. "Tänk om jag hade varit allergisk mot stämplar", muttrade han när han gick iväg. Ordet "gangster" lämnade även Rebell-Anders läppar vid ett flertal tillfällen.

Mellan Strawberry Fields och John Lennons gamla hus var det en gata. När vi skulle gå över så var det fyra golfbil-liknande fordon som körde mot rött. Ingen tänkte mer på det förrän pappa, som gått lite bakom oss, kom ifatt oss. "Såg ni bilarna som körde mot rött?". Jag svarade att det var väl inte så farligt, det var bara småbilar och de kanske hade med paraden att göra. "De var ju inte i närheten av oss", sa jag. "Nej, men jag lyckades loska på dem i alla fall", sa Rebell-Anders.

Senare på kvällen när vi gick runt på stan så var det en annan bil, en riktig sådan den här gången, som körde lite vårdslöst, och nästan höll på att köra över pappa vid ett övergångsställe. Pappa svarade med att banka knytnäven hårt i taket på bilen. Efter detta går uppgifterna något isär, alla har olika historier, men ord som vi alla är överens om att ha kommit från Rebell-Anders mun är: "slå ner" och "jäveln". Efter detta följde en lång diskussion som jag och Julia valde att inte dokumentera. Pappa berättigade sitt agerande med hänvisningar till historier med allt från Robert Aschberg, till Farfar. Mamma hänvisade till en klassisk Rebell-Anders incident från sent 80-tal, när pappa körde familjens husbil i England, och blev förföljd av engelska fotbollshuliganer efter en trafikincident.

Men Rebell-Anders nöjde sig inte med detta. När inga bilar var i närheten, och inga "Skylinegansters" var i närheten så gav han sig istället på oskyldiga familjemedlemmar. När jag stod i rulltrappan på det stora varushuset, Macy's så kände jag plötsligt en kraftig knuff i ryggen. Det visade sig att det var pappa som gett mamma en liten knuff på grund av att mamma enligt Rebell-Anders gick för långsamt. Ingen går med andra ord säker för honom.

Här i Radford så har vi haft det väldigt trevligt. Rebell-Anders har lugnat ner sig lite, det enda lilla rebelltecknet han visat här var när han vid två tillfällen sa "oh shit" när Coach berättade en historia. "Oh Shit" är bland det fulaste man kan säga här, värre än att säga "oh fuck".

Sammanfattningsvis så var detta en av de absolut bästa resorna jag gjort.

Nu drar jag till New York. Jag kommer tillbaka med mamma, pappa och Julia på söndag. Planen är att få skjuts till pendeltåget utanför Washington, ta tåget till bussterminalen, buss till New York, sen antagligen taxi till hotellet. Vi får hoppas allt går smidigt.

Nu har jag varit i farten med välgörenhetsarbete igen. Fem på morgonen bar det av till en lagerlokal där jag, tillsammans med resten av tennislaget packade mat till olika välgörenhetsorganisationer. Den här veckan är det thanksgiving så många kalkoner blev det...Titta bara hur jag kämpar! Kommentarer om att jag ska lyfta med benen, inte med ryggen undanbedes. Efter arbetet så bjöd vår egen välgörare, Coach, hela laget på frukostbuffé på Golden Corral. Många donuts blev det....

Det var det jag tyckte. Igår morse var det värsta regnovädret jag varit med om. Den värsta delen varade bara i ungefär en halvtimme, men de mängder av vatten som föll var helt otroligt. När jag var halvvägs framme till skolan så blev jag tvungen att söka skydd. Jag bor i en nedförsbacke så det bara forsade vatten mot mig. Jag kan dock stolt meddela att jag tog mig till lektionen i alla fall. I det läget skulle jag nästan kunna ställt mig på ryggsäcken och surfa hem igen. Det här mailet skickades till alla elever:

"Students,

Wednesday evening, an unfortunate situation occurred when the New River rose to
a high flood stage in the unprecedented timeframe of approximately one hour.
As a result, some students were not able to move their cars in time. If your
car was parked in Lot Z (lower Dedmon) and was damaged last night, please
attend an information session today (Thursday, November 20) in Heth Ballroom at
2 p.m. We will answer as many of your questions as we can.

Thank you."

Tydligen var runt 20 bilar dränkta i vatten. Det måste nog till ett rejält regnoväder för att få en flod att svämma över på bara en timme!

Jag har väldigt mycket att göra i skolan nu men jag tänkte skriva en liten uppdatering i alla fall. Jag har två uppsatser som ska vara klara innan thanksgiving break (26 november). Den ena är en åtta sidors jämförelse av Sverige och Finland, och den andra är en fem sidors analys av Coca Colas reklamhistoria.

Också lite snabba notiser...Jag har bytt ut min toalettsits, den gamla hade lossnat så vi köpte en ny som jag satte dit. Det var enkelt men äckligt.....Coach fru (Kathleen) gav mig en påse lakrits, som jag letat överallt efter. Jag var t.o.m. inne i en specialgodisaffär och frågade, men de hade inte. Det enda de hade var en väldigt gammal påse engelsk konfekt som de gav till mig. Hårdtuggat men gott. Påsen från Kathleen var dock färsk och god.....Jag spelar mycket schack nu, jag har en onlinematch mot Petter på fredag klockan 17:00.....Sista Matrix var bra tyckte jag. Några frågetecken har jag dock som jag hoppas få förklarade när dvd:n kommer. Nu väntar jag otåligt på sista Sagan om Ringen.....Jag äger nu 11 dvd-filmer, men ännu ingen dvd-spelare.....Coach meddelade igår att vi ska till Las Vegas för spring break 2005.....Jag hittade ett par snygga bruna mocca-skor i garderoben som jag glömt att jag hade.....Igår spelade jag tennis utomhus med shorts och t-shirt.....Jag kollade på info om min hemsidas besökare och nu är det någon som sökt på "putmage" igen och kommit in på min sida.....Min geologilärare låter exakt som James Earl Jones, han som gör Darth Vaders röst i Starwars. Idag pratade han om jordbävningar och sa ordet "force". Det var mycket mäktigt.

På tisdagar och torsdagar har det fallit sig så illa att jag måste gå till skolan redan klockan åtta på morgonen. Igår kväll ställde jag som vanligt min digitala väckarklocka på 7:45 (nu när jag skrev det så skrev jag först "8:45", istället för "7:45"! Kom ihåg det när ni läser resten av texten). Snoozeknappen på klockan varar i åtta minuter, vilket ger mig exakt tillräckligt tid för att komma i tid till lektionen.

Eftersom jag börjar nio resten av dagarna så är alltid larmet inställt på 8:45, vilket gör att jag är tvungen att trycka mig igenom ett helt dygn innan jag kommer tillbaka till 7:45. Igår så började jag som vanligt trycka fram alarmet, men jag råkade trycka för fort, förbi sjuan och stannade inte förrän nian. Utan att tänka på det så fortsatte jag trycka, ännu en gång förbi sjuan, men den här gången lyckades jag stanna på åttan. Ett försök till så hade jag rätt tid inställd, 7:45.

När jag tänkte på vad som hänt så insåg jag att det här händer mig väldigt ofta. Jag skulle uppskatta att åtta gånger av tio så tar det mig minst en extra runda innan min klocka är korrekt inställd på 7:45. Rekordet är tre extra rundor. Vad är då orsaken till detta? Min teori är att min hjärna inte är inställd på att gå upp så tidigt och tillsammans med min tumme vägrar de acceptera ett stopp vid en sån tidig tid.

Eller så har jag och min tumme bara spelat för mycket Game Boy.

Jag gjorde det! Min ryska geografilärare bad mig för några veckor sen att svara på frågor om Sverige i en hel lektion och detta har jag oroat mig mycket över. Att stå framför en hel klass och prata har aldrig varit min grej, speciellt inte i 50 minuter! Det längsta ensamma föredrag jag gjort tidigare var fem minuter. Idag var det i alla fall dags och genrepet i lägenheten kvällen innan gick allt annat än bra. Buropen haglade och till slut blev jag ombedd att sluta.
Jag vaknade halv sex i morse för att jag var nervös och kunde inte somna om. Efter att ha bedömt möjligheterna att komma undan föredraget som obefintliga så gick jag dit. Frågorna hade eleverna skrivit ner och gett till mig två dagar tidigare så jag har haft tid att gå igenom dem, men det skulle varit bättre om de frågade dem direkt till mig istället. Nu blev det lite väl mycket av, och framför allt FÖR min röst. Redan efter tio minuter kände jag hur munnen började torka. Jag försökte så diskret som möjligt att forsla över det lilla saliv jag hade kvar till mina allt torrare läppar. Efter 20 minuter kom halsproblemen. Det började som små harklingar, knappt märkbara för ett människoöra, men utvecklades snabbt till regelrätta hostningar. Jag funderade på om jag skulle smita ut och dricka vatten men jag hade, trots muntorrheten, ett enormt flyt. Orden bara flödade ur min mun och publiken såg ut att vara intresserad. Jag fick många följdfrågor (alltid spetsad med en rejäl harkling från mig) och varje gång jag tittade på läraren så satt han som Mr Miyagi i Karate Kid och bara nickade åt allt jag sa. Jag kände mig som en kung!

Rätt vad det var så frågade jag läraren vad klockan var och då visade det sig att jag stått där i 46 minuter. Jag svarade på några frågor till och sen var jag klar. Det känns alltid skönt att klara något man inte tror att man skulle klara. Att stå ensam inför ett helt klassrum och hålla föredrag i 50 minuter tillhörde definitivt den kategorin. Nu ska jag gå och stryka det från listan av saker jag inte klarar av. Sen ska jag ta ett glas vatten.

Nu är jag tillbaka från Philadelphia. Tennisen gick ungefär som väntat, jag vann en match (6-0, 6-0, alltid lika roligt) och förlorade två mot bra motståndare. Vi spelade så mycket tennis så det fanns inte mycket tid över för sightseeing, men på lördagskvällen släppte Coach av oss i den södra delen av stan. Den delen av Philadelphia var väldigt levande. Alla affärer var öppna och det var folk överallt. Tyvärr var det mycket skumma människor också. Det tog bara fem minuter innan jag blev erbjuden att köpa droger. Efter att senare blivit uppmanad av en mycket knarkpåverkad man att "get off the fucking sidewalk" så bestämde jag mig för att gå in i en affär. Där hittade jag en fin Gudfader-affisch som jag letat efter länge. Nu måste jag bara ta beslutet om jag ska sätta upp den där jag nu har min Prinsessan Madeleine-affisch, eller om jag ska klämma in den mellan Stefan Edberg och Henke Larsson. Till middag åt jag en mycket god Philly cheese steak med sweet peppers. Philly cheese steak åt jag för övrigt varje dag under min vistelse i Philadelphia.

Söndag skulle bli den stora sightseeing-dagen. Jag hade en lista med saker jag ville se och dagen planerades efter den. Tyvärr blev det lite bråttom eftersom våra matcher inte slutade förrän runt tre och eftersom det är en 7-8 timmar lång bilresa hem så var vi tvungen att skynda oss. Först ut var de berömda Rockytrapporna. Alla turister försökte överträffa varandra med de mest stilrena Rockyposerna. Jag förlorade. Sen åkte vi för att se byggnaden där Declaration of Independence skrevs under. Risto påstår att en finne var den siste personen som skrev under avtalet, någon som kan dementera eller bekräfta? Efter att ha passerat en metalldetektor så fick vi se Liberty Bell. "The world's greatest symbol of Liberty", som det så stolt står bredvid klockan. På vägen till parkeringen så gick vi förbi Ben Franklins grav. Sen bar det av hemåt. Vi hade sett allt på min lista, och därmed hela Philadelphia, på under en timme. Rockystatyn strök jag från listan, den tar vi nästa år.

Nu drar jag till Philadelphia för årets sista tennisturnering. Jag kommer hem söndag kväll och då hoppas jag att jag hunnit med att äta "Philly cheese steak", besöka den berömda Rockystatyn, springa upp för de ännu mer berömda Rockytrapporna vid konstmuseét och se Liberty Bell.
Men först ska jag gå och packa!

Igår spelade jag min 1000:e schackmatch online. Jag registrerade mig i januari 2001 och nu har jag alltså spelat 1000 matcher (eller 1003 närmare bestämt). Matchen spelades mot Lasse och jag vann efter en taktiskt fulländad match. Lasse klagade som vanligt på min spelstil och kallade min triumf för "en typisk tråkig Jocke-seger". Jag kallar min spelstil för "tysk disciplinschack". Min taktik är att vinna en bonde i början och sen bara byta av pjäser tills det bara är min kung och en bonde kvar mot min motståndares kung. Då slår jag till!

Efter 1003 matcher har jag 58% vunna, 39% förlorade, och 3% oavgjorda. Min ranking är 1678 poäng (advanced). Jag tar gärna emot utmaningar, speciellt från min gamla schackmentor Petter.

Wer will Schack spielen?!

Häromdagen så hade jag en låt på hjärnan som jag absolut inte kunde bli av med. Vanligtvis så brukar det hjälpa att lyssna på låten ett tag, men den här gången visste jag inte vad den hette, och kunde därför inte ladda ner låten. När jag kom hem från träningen såg jag att mamma, pappa och Jessi var online, så jag bestämde mig för att söka hjälp av dem. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vad texten var, jag kunde bara nynna på den med påhittad text. Mamma och Jessi hade väldigt svårt att förstå vad jag pratade om, men pappa var mer på hugget. Här följer ett utdrag från vår chat:

Jag: vad heter den här operasången
Jag: som alltid är i filmer
Jag: do do do doo BANG!
Pappa: fångarnas kör?
Pappa: do-do-do-----
Pappa: pa daaAAAAAAm
Pappa: och så trummor
Pappa: boink-boink-bvoink_booink
Jag: Nej, fel låt.
Jag: inte ett dugg likt
Jag: den här sången är dramatisk
Jag: do do do doo BANG!
Jag: *trumma = bang
Jag: nu kör jag allt jag vet: kör, hög tonart, jättestark trumma (BOOM!)
Jag: Texten är typ: "ke pasa pää....BOOOOM!....ke pasa pää....BOOOOM!"
Pappa: Orffs Carmina Burana?
Jag: (efter att ha laddat ner sången) Japp!!! Den var det!

Mycket bra cyber-nynnat av mig.

På fredag är det dags för mig att välja kurser för vårterminen. Reglerna är att man får välja fyra kurser till att börja med, och sen när alla har valt fyra kurser så får man välja fler. Alla som utövar någon idrott för skolan har förtur att välja kurser och det är extra viktigt nu eftersom skolan har skurit ner mycket det senaste året. Det finns inte lika många kurser att välja längre.

Jag kommer troligen välja dessa fyra kurser till att börja med: Media and Society, Digital Imaging, Sports Psychology, och Teamwork and Communication. Klicka på kursnamnen så kommer ni till kursplanen (syllabus) för den kursen.

För er som inte redan vet så har jag bra och dåliga rapporter från turneringen. I singelturneringen så hade jag vad amerikanerna kallar "a bad day at the office". Jag åkte ut i första omgången med dunder och brak.
Efter att ha smält den hemska förlusten så tog jag nya tag i dubbelturneringen tillsammans med Robel. Vi spelade väldigt bra och lyckades vinna hela turneringen! I finalen slog vi Coastal Carolina Universitys kroat/engelska par med klara siffror. Som pris fick vi en nyckelring, men framförallt bestämma var vi skulle äta middag. Vi valde "Fuddruckers" där Robel åt deras berömda "One-pound burger" (ca: 500 gram). Jag nöjde mig med en 3/4 pound hamburgare med pommes frites, vilket visade sig vara ett riktigt val eftersom Coach bjöd på efterrätt efter maten. Robel orkade bara en liten kaka, medan jag kunde beställa in en extra stor milkshake.

De dåliga nyheterna var alltså att jag förlorade i singel och de goda var att jag orkade en större efterrätt än Robel.

Nu drar jag till South Carolina och spelar tennis. Vi är tre tredjeårs-studenter i laget, jag, Dominic och Robel och vi lottar alltid om vem som ska få sitta på det ensamma sätet i vanen (Ross som är allra äldst måste alltid sitta längst fram bredvid Coach). Efter en gastkramande sten-sax-och-påse match så stod jag som vinnare med en genialisk sten mot Dominics vilsna sax. "Good old rock", som man säger.

Om någon är intresserad så kan ni följa mina resultat HÄR (jag spelar A/B Singles och B doubles).

Nu har jag äntligen löst mitt linsproblem. För er som inte vet så fick jag slut på linser nu i början av oktober och jag hade problem att köpa nya linser här eftersom de inte förstod mitt svenska linsrecept. Jag funderade ett tag på att köpa från Sverige och be mamma och pappa att skicka hit dem. Lösningen blev istället att jag fick gratis linser från Kroatien. Min lagkamrat Arthur har en pappa som är optiker i Kroatien och han skickade tre par linser till mig.

Linserna jag fick är tydligen det allra senaste på marknaden. Jag har alltid haft problem med röda ögon i samband med mina linser, men sen jag fick de här linserna så har jag inte haft några problem alls. Linserna har också en imponerande livslängd. Ena paret kan man ha i 2-3 år(!), och de två andra paren i 6 månader. Och allt detta helt gratis! Det är som jag alltid säger, endast det billigaste är bra nog för mig.

I natt drömde jag en "mardröm" om Hannes. Jag skriver inom situationstecken för att nu när jag tänker på det så var det kanske inte så farligt, jag tror nog Risto förstår drömmen mer än Jessi. Jag drömde att Hannes var runt 4 år gammal och sprang runt i lägenheten och spelade innebandy. Först var jag imponerad över hur duktig han var, men sen förvandlades jag plötsligt till Oscar Schindler, i den smöriga slutscenen av Schindlers list, när han frågar sig själv om han kunde räddat fler judar undan nazisterna. Jag började fråga mig själv, "om han hade börjat träna ännu tidigare, hur bra skulle han vara då?"

När Hannes väl börjar träna med bollar så ska jag försöka att inte hetsa honom. Fast det är ju allmänt känt att bakom varje framgångsrik man står en svårimponerad morbror. Eller hur Leif?*

*Leif Lundin är morbror till världens kanske mest framgångsrika man genom tiderna.

Har jag sagt hur mycket jag älskar att kolla på damfotboll? Jo, ni hörde rätt. Jag har kollat alla Sveriges matcher och damfotboll har ju verkligen alla ingredienser man kan önska. Action (allting är relativt...), thriller (Sve-Kan), drama (Sve-Bra), romantik (Anna Sjöström...mmmmmm), tragedi (Kanadas 1-0 mål), patriotism (i brist på annat), men framför allt komedi (Sara Calls "rensningar", Caroline Jönssons tvålhänder, Kristin Bengtssons frisyr, Malin Anderssons kondition, Malin Moströms avslut, fula tyskar m.m.).

Två spelare har dock imponerat lite på mig, Victoria Svensson för hennes kämpaglöd och spelsinne, och Hanna Ljungberg för hennes snabbhet och teknik. Nu får vi hoppas att Sverige äntligen kan slå de vackra tyskorna på söndag och ta revansch för förlusten i EM-finalen. Heja Sverige!

Häromdagen när jag och Robel satt och åt middag i kafeterian så hände "något alldeles extra". Presidenten av universitetet, Douglas Covington kom och satte sig vid vårt bord. Det kanske inte låter så märkvärdigt men det var faktiskt kul att träffa "högsta hönset", "the big guy", och faktiskt lite nervöst. Den här killen har en hemlig e-mail adress som gör att han kan skicka ett e-mail till samtliga elever och anställda på hela skolan. Bara en sån sak! Vi satt där och pratade i nästan en timme och hela tiden var jag noga med att inte svära eller säga något annat dumt. Jag fick också användning för artighetsfraser som: "It's a honour to finally meet you Dr Covington", "It's been a pleasure talking to you Sir" och min personliga favorit: "Let me get that for you Sir" (när jag hjälpte Douglas att skjuta in stolen).

Jag har dock aldrig mött en människa som talar långsammare. Han började en mening med ett ord "Well...", tog en tugga mat, tuggade, tuggade, idisslade, sa några ord till "...the university is...ummm...", funderade, några ord till "...very proud of you...and..." osv. När han inte pratade så tittade han alltid neråt så flera gånger kom jag på både mig själv och Robel att sitta och titta på tv medans han malde på. Vid ett tillfälle tror jag nästan att han slumrade till en stund, mitt i en mening. Jag tänkte att om en person som jag själv skulle prata så långsamt så skulle jag nog inte få en syl i vädret.

Han verkar dock vara väldigt duktig i det han gör och verkar vara väldigt mån om universitetets bästa. På vägen ut från kafeterian hade någon slängt en halv chokladkaka. "This shouldn't be here", sa Douglas och böjde sig ner och plockade upp kakan. Vilken kille!

Igår hade vi höstens enda lagmatch (på hösten spelar man mest individuella turneringar, och på våren bara lagmatcher). Vi vann matchen med 6-1 och jag vann min dubbel (8-6) och min singel (6-2 6-1). Precis som förra året så spelade jag andrasingel.

Nästa måndag så har jag midterm exam i geologi. Det provet är värt 30% av kursbetyget, så det gäller att plugga. Drygt 70 olika stenar och mineraler ska memoreras och det är inte lätt! Det går nästan aldrig att känna igen dem på färgen, eftersom det skiftar beroende på vilket exemplar man har, så man måste känna, lukta, titta i mikroskop, hälla syra på, och till och med smaka(!) för att skilja stenarna åt. Hittills har jag lärt mig 20 st, utan att behöva smaka på dem.

Idag har varit en väldigt lång dag. Jag var tvungen att gå upp klockan fem för att göra community service med tennislaget. Vi gör detta en gång per år, förra året var vi funktionärer på "special olympics", en fridrottstävling för särskolor. Idag hjälpte vi till att packa mat som ska säljas billigt till behövande. Community service är annars något man kan bli dömd till vid mindre brott, och jag kunde inte låta bli att undra vilka som var där frivilligt, och vilka som var dittvingade av polisen.

När jag kom hem blev jag tvungen att gå direkt och jobba istället för Robel, eftersom han skulle kolla på en amerikansk fotbollsmatch. Efter jobbet tog jag en fem timmars tupplur och följdaktligen är jag väldigt pigg nu när jag skriver detta, kvart i två på natten. Imorgon ska jag spela lite tennis och fotboll, och på måndag har vi vår enda hemmamatch för säsongen.

Dagens höjdpunkt var dock att Simon äntligen fick tummen ur ars...eller näsan ur skolböckerna och ringde mig. Det var verkligen roligt, jag själv har ju börjat ringa till Sverige ibland, nu när jag köpt ett bra telefonkort. Det här är det första telefonkortet som jag har ägt. Vi har en telefon där man kan se numret man slår och jag blir alltid lika förundrad över hur många siffror man måste trycka på för att ringa med telefonkortet. För att ringa hem till Vaxmora så måste jag knappa in 44 siffror! Jag tackar gud för knapptelefonen!

Den här helgen så hade vi finfrämmande här. Min gamla sydafrikanska rumskompis Bartlo, som var kapten för tennislaget förut, kom på besök och sov över två nätter i vår lägenhet. Han har nu fått jobb på en firma i Washington DC, där han jobbar som revisor. I helgen hade han dock ingen elektricitet, på grund av orkanen, så han kom hit till Radford istället. Jag kommer troligen åka till Washington och hälsa på honom någon gång under jullovet.

Orkanen har nått östkusten och tv-reportrarna tävlar om vem som vågar stå på det blåsigaste stället. Vissa går helt klart till överdrift i sin strävan att illustrera vindstyrkan. En reporter hade med hjälp av ett kraftigt rep knytit fast sig själv intill en stolpe, för att klara av att stå stilla under sitt reportage. Ändå gick det knappt att se honom eftersom regnet täckte hela kameralinsen, och ännu mindre höra honom eftersom vinden ständigt blåste iväg hans arm med mikrofonen bort från munnen.

Hit har som sagt inte orkanen kommit, och kommer heller inte göra, fast vi har haft ett rejält regnoväder och en mindre storm. Jag överlevde stormen med lindriga skador efter att ha fått tre ekollon i huvudet.

Ett tecken på allvaret i situationen är att mamma ringde idag, för att hon var orolig. Det har hon bara gjort vid två tidigare tillfällen, terroristattacken i New York och när det sprang omkring en prickskytt i Washington-området. Frågan är vad hon skulle göra om något händer ännu närmare än fem timmar härifrån. Då hoppar hon väl på ett plan och kommer hit...

Imorgon har jag tre prov, vilket känns lite för mycket. Jag tror dock att det ska gå bra, även om det är svårt att ta in all information, och framför allt att hålla kvar den. Annars är allt bra här, i väntan på orkanen. Allt tyder dock på att den inte kommer nå hit där jag bor, men de tror att det kommer bli en lätt storm och regnoväder.

Svenska folket har sagt sitt och euron får vänta ett tag till. Jag hade inte fixat så att jag kunde poströsta, men om jag hade röstat så hade det blivit blankt eller nej. Jag tycker inte ja-sidan har lyckats få fram med tillräckligt tydliga argument, och därför finns det ingen anledning att ändra något som redan funkar.

Häromdagen hittade jag tre hundralappar i min byxficka och en av dem ska nu upp på väggen, som ett tecken på kronans triumf över euron. Länge leve kronan!

Egnilgt en ny sutie fårn Cmabrigde Uinervtisy så splear dte ignen sötrre roll i vlkien odrnnig bosktävrena i en meining såtr, brra den frösta och sitsa bkostvaen lggier rätt. Rsteen av bkotsävenra kan lggia hrusomhlest och man kmmoer ädnå knnua lsäa txeten. Osraekn tlil dttea är att mnnäsiknas häjnra itne lsäer vrjae bkosatv för sig, uatn hlea odret som en hhlehet. Fntaatsikst den där häjnran va?

Mn aa ba me dk va md ns i mn, as br dt tt ot...

M(e)n a(ll)a b(okstävern)a m(åste)e d(oc)k v(ar)a m(e)d n(ågonstans)s i m(eninge)n, a(nnar)s b(li)r d(e)t t(otalt)t o(läslig)t.

Idag är det "September eleven" igen. Det har varit mindre uppmärksamhet än jag trodde att det skulle vara. De galor som redan har sänts på tv har varit mer smakfullt patriotiska än tiden efter terrordådet.
Den stora nyheten i Sverige, och även den största icke-amerikanska nyheten här, är förstås Anna Lindhs död. Det var verkligen hemskt, jag fick ont i magen när jag läste det. När jag såg att hon var knivskuren så tänkte jag att det är lugnt, det ordnar sig. Kvällstidningarna brukar ju alltid överdriva, och det är det enda jag har tillgång till här borta. Processen brukar alltid vara - "läget kritiskt" - "läget mycket allvarligt, men under kontroll" - "överlever utan bestående men, åker hem nästa dag".
Men nu är hon alltså död och det är otroligt hemskt. Fast de måste ju kunna få tag på gärningsmannen, det måste ju funnits många vittnen som såg den nerblodade kamoflaugeklädda mannen när han sprang ut.

I måndags slogs det ett nytt rekord på bloggen! 25 besökare på en dag...ja det var faktiskt nytt rekord. Jag har en räknare på sidan där jag kan se från vilken server mina besökare gått in från, och det var många där som jag inte kände igen. Ibland undrar jag hur folk lyckas hitta min sida, och vissa svar kan man få när man kollar på de som hittat sidan via en sökmotor. Jag kan nämligen även se vilket eller vilka sökord de som hittat mig via en sökmotor har använt sig av.

Här är några av de sökord som folk har knappat in, för att, antagligen väldigt besvikna, hamna på min sida: "polska namnsdagar", "best web jockes", "magkurr", "putmage", "tennisspelande hamster"(!!!).

Till sist så vill jag hälsa till den person från Saudi Arabien som besökte bloggen förra veckan. Hoppas du hittade vad du egentligen sökte...

Dominic har ett bilspel som heter Mario Kart på sin dator. För tillfället så har jag rekordet på en bana, och Dominic har inte kunnat slå det hur mycket han än har spelat. Att någon annan än en själv har rekordet på ett spel på ens egen dator är ett riktigt mardrömsscenario. Jag kan knappt tänka mig något värre. Och andra sidan kan jag inte tänka mig något bättre än att varje gång man går hem till en kompis sätta på datorn och se sitt namn högst uppe på highscore listan.

De få gånger någon annan än jag haft rekordet på ett spel på min dator så har jag spelat natt och dag för att slå det. Om det inte funkar så får man radera rekordet, och om det inte går så får man slänga det eller installera om det. Det mest effektiva är dock att försöka sätta stopp redan innan rekordet är satt. När man ser att kompisen är på väg att slå rekordet börjar man psykningarna. Hänvisningar till en snygg tjej på tv brukar kunna störa bra, samma sak gäller dåliga råd om genvägar och felaktiga tips. Att råka snubbla på sladden är en klassiker, men bör inte missbrukas pga sin uppenbarhet.

Det mest prestigefulla inom datorspelsbranschen är dock att slå ett rekord på en allmän maskin, t.ex. i en spelhall. Detta har jag bara varit med om två gånger. Den första gången var i Italien när Joel (syster Jennys sambo) lyckades slå rekordet på en "Fishing Machine". Den andra gången var när jag i april 2002 själv tog hem rekordet på tennisspelet på Roanoke Airport. Med initialerna "JOA" säkrade jag en plats i amerikansk tv-spels historia...ända tills någon drar ut sladden.

Snabb uppdatering från Amerika.

Idag börjar vi tennisträningen...Den försvunna hamburgsgrillen är nu ersatt av en likadan. Robel och Dominic (rumskompisarna) fick investera $5 var för att få använda den...Arnold Schwarznegger ska bara ställa upp i en debatt innan senatorvalet...Troligen ett vist beslut...Skolan går bra, inga prov än, fyra quiz, A eller B på samtliga...Den utlovade storstädningen av rummet har skjutits upp på obestämbar tid, när den är utförd kommer bilder...På fredag är det dags för första tennisturneringen...Igår såg jag Matrix Reloaded igen, på skolan. Den femte november kommer den sista delen, jag ska försöka se den så fort som möjligt.

Nu ska jag fortsätta försöka lirka fram en frisbee som jag råkade kasta in under spisen. Vad kan man använda nu när jag inte har mina innebandyklubbor?

Igår, klockan sju på morgonen väcktes jag av det mest horribla oljud jag någonsin hört. Det var som en blandning av en dödsskjuten elefants sista klagotjut och ett flygbombsalarm. Allt i en långsamt stegrande rytm som en lärare som drar sina naglar på svarta tavlan för uppmärksamhet.

Det värsta är att det var min egen lägenhet som agerade mistlur. Vägg i vägg med mitt rum ligger ett slags pannrum eller liknande, och det är därifrån det brukar komma oljud med jämna mellanrum (även om det här var det överlägset värsta jag varit med om). Vi har inte helt lyckats lista ut varför ljuden uppstår och, framför allt, hur man får stopp på dem. Oftast räcker det dock att gå upp och skruva lite på vattenkranen i köket, men när det inte funkar så får man ta till andra knep.

Igår blev det officiellt. Öronpropparna är numera uppgraderade från bra-att-ha-lådan till nattduksbordet...

Jag vet inte om nyheten har nått Sverige än, men Arnold Schwarzenegger har nu påbörjat sin valkampanj för att bli senator i Kalifornien. Ett stort frågetecken måste dock ställas för Arnolds politiska kunskaper. Vid en presskonferens för en vecka sen så fick han en fråga om budgetunderskottet eller något liknande. Arnold svarade med att sätta handen vid sitt öra och klaga på att han inte hörde. När frågan sen upprepades så var det dags att gå. Det sägs att Ronald Reagan också körde det tricket i början av sin politiska karriär.

Som tur var kan inte Arnold bli president eftersom han är från Österrike. Fast och andra sidan kanske det skall till en Terminator eller Conan Barbaren för att ersätta Bush?

Jag kom att tänka på en gång när jag och pappa var i Göteborg. Vi skulle tillbaka till hotellet och jag gick steget före honom. Jag var inte helt säker på vägen men gick ändå med bestämda steg, lite efter vad jag kom ihåg, lite på chans, och mycket mycket lite på lokalsinne. Efter ett tag började jag känna igen mig, fast lite för väl. Jag hade lett oss runt i en cirkel, runt ett kvarter. Pappa som gått bakom och betraktat mina vägval de senaste minuterna frågade mig en fråga som sitter kvar än:

- Vet du att så fort du inte vet vart du ska gå så svänger du åt höger? Det hade jag inte tänkt på tidigare, men jag har kommit på att det är därför jag aldrig kan hitta på Västerlångsgatan i Gamla Stan. Det tar alltid minst en halvtimme för mig att gå igenom den gatan. Så fort som jag går in i en affär till vänster på gatan så svänger jag höger när jag går ur den, strosar vidare ett tag tills jag upptäcker att jag varit där, vänder, går in i nästa affär, går ut till höger, och så fortsätter jag.

En snabb enkätundersökning med mig själv visar dessutom att jag sitter längst till höger i klassrummet i alla mina kurser i år. Fascinerande.

När jag visar bilder hemifrån så säger folk alltid att jag är mer lik mamma än pappa. Idag när jag rensade bort lite gamla kläder så gick det upp för mig att det kanske ligger mer än bara utseendet bakom det. Jag hittade en gammal sliten tenniströja som jag funderade på att slänga. Den som känner mamma vet att hon älskar att slänga saker, och då alltid med samma patenterade kommentar. Och när jag nu till slut bestämde mig för att slänga tröjan, hörde jag mig själv säga det..."Nej, den här har gjort sitt"!
Det kom som en chock. Numera tänker jag på allt jag gör i vad-skulle-mamma-respektive-pappa-gjort-termer. Inte skulle pappa vänt ut och in på en tröja innan tvätt (tvättar han överhuvudtaget?). Paraply?...Nej!, Sjunga i duschen?...Ja!, Äta grönsaker?...Nej!, Hamburgare?...Ja!

Nej nu har den här texten gjort sitt. Jag vet att det fortfarande finns lite pappa kvar i mig så jag klamrar fast vid det, och hoppas på det bästa. Den dagen jag säger "Förlåt, Herr Plåt", då vet jag att jag är förlorad.

Dags för en snabb rapport från Amerika...Jag har varit väldigt flitig i skolan än så länge, hoppas jag orkar hålla uppe det (det har ju faktiskt bara gått 3 dagar ännu). Kurserna som jag tar är intressanta, förutom geologin som är tråkig. Jag bor kvar i samma lägenhet, fast nu har jag äntligen fått flytta in i det största rummet. Den fjärde killen som skulle ha bott här hade hittat något annat ställe att bo på så det är bara jag, Robel och Dominic (en lagkamrat), som bor i lägenheten som har 4 sovrum, 2 toaletter, vardagsrum, kök och ett lite mindre extra rum som vi använder som förråd. Tyvärr har min George Foreman Lean Mean Grill Machine mysteriskt försvunnit, så nu är jag väldigt tafatt i köket igen.

I år har vi skaffat fast kabelanslutning på rummet...Igår blev jag bistucken i armhålan...Träningen börjar 8:e september, fast vi tränar själva tills dess...Jag ska städa lite mer, sen ska jag ta bilder och skicka...Jag har klippt mig...Jag äter mycket pesto...En av böckerna jag köpte kostade $147!...Det är fruktansvärt varmt och fuktigt här, man måste duscha flera gånger om dagen...Så det är tur att jag och Robel köpt ett nytt fint grönt duschdraperi...Nu ska jag lägga mig, jag börjar 8 varje tisdag och torsdag...Godnatt.

Jag har nu gjort mitt första vuxna tandläkarbesök. Det blev en liten lagning och en gigantisk rotfyllning. Hela kalaset kommer gå på runt 5000 kr, så det är väldigt tråkigt. För tillfället går jag på Ipren och Penicillin och har mycket ont. Min vänstra kind har svullnat upp så att den dallrar när jag rör mig. Den enda ljuspunkten i all misär är att jag med hjälp av kinden äntligen gör trovärdiga Gudfadern-imitationer. Jag kan också le mycket träffsäkra sneda Elvisleenden, se ut som en hamster, samt en person med påssjuka.

Nu är jag alltså hemma ifrån Staterna igen om nu någon har missat det. Nu när jag är hemma så kommer uppdateringen av bloggen bli väldigt sporadisk, men förhoppningsvis kommer jag uppdatera den lite då och då i alla fall.

Just nu är jag i Finland och hälsar på Jessica, Risto och Hannes. Jag och Risto lyckades få biljetter till Sverige - Finland och det var ju tur det. Vilken match! Det var en otrolig stämning på läktaren, med uppskattningsvis 13,000 finnar och 100 svenskar. Varje gång Sverige gjorde mål så var det knäpptyst i arenan, vilket gjorde att jag inte trodde att det var mål. Jag kollade på de jublande svenska spelarna, på den lysande mållampan, men ändå väntade jag bara på att speakern skulle meddela att målet var underkänt. Ingen i publiken jublade ju, och då vore det ju pinsamt om jag ställde mig upp och skrek, om det dessutom inte ens var mål.

Vid 6-5 målet så såg jag dock hur pucken gled in i mål och då kunde jag ställa mig upp i min svenska landslagströja och jubla, men mitt jubel dränktes snabbt i ett moln av perkele och vittu. Efter matchen kom flera besvikna finnar fram och skakade hand med mig, men det som sitter kvar på näthinnan är den mördande blick jag fick av en skinnskallig finne i läderjacka...HUGA!

Risto var inte allt för besviken. Visst hade han tyckt det vore bättre om Finland vann, men nu får vi chansen att kanske köpa billiga biljetter till semifinalen och finalen. Många finnar tycker ju förstås att VM är över nu.

Nu har vi spelat vår sista tennismatch för säsongen. När jag ser tillbaka på de spelare jag mött så slår det mig direkt hur många utländska spelare jag mött. Av 24 spelade matcher så har 18 varit mot icke-amerikaner. Här följer en lista på alla olika nationaliteter jag mött:

USA x6, Brasilien x3, Nya Zeeland, Egypten, Tyskland, Venezuela, Ghana, Tunisien, Oman, Polen, England, Finland, Tasmanien(!), Bolivia, Colombia, Indien, Tjeckien.

Av dessa spelare kan nämnas att killen från Bolivia spelar Davis Cup för sitt land, och om Tasmanien skulle ha ett Davis Cup-lag så skulle nog killen jag mötte därifrån spela...

Jag är vanligtvis en relativt lugn och behärskad person, men det finns en sak som gör mig vansinnig, Microsoft Word! Jag kan få magknip och bli illamående när Word inte lyder mig. Det som gör mig galen är ”autocorrect” funktionen som är inbyggd i programmet. Då pratar jag inte om den funktionen som föreslår grammatik- och stavfel, utan den funktionen som ändrar hur man lägger upp stycken. Det blir aldrig som jag vill ha det. Om man vill ha ett mellanrum mellan två stycken så trycker autocorrect ihop dem, och om man försöker slå ihop två stycken så delar de automatiskt på sig.

Typsnitt, textfärg, textstorlek, ingenting går säkert för Mr. Autocorrect. Bara namnet blir man ju irriterad på, ”autocorrect”, ”det här är ett så elementärt fel så det fixar jag automatiskt." Det känns som att ha en elak besserwisser lutandes över en när man skriver, otåligt väntande på att han ska se något han inte tycker ser bra ut. Ni vet en sån där person som liksom tar över musen från dig med kommentaren ”Vänta, jag ska bara fixa det här åt dig.”

Nej, stavningen och grammatiken kan Word få hjälpa mig med, men snälla, låt mig lägga upp mina stycken som jag vill!

Jag har fått berättat för mig att Julia avgjorde första matchen i S:t Erikscupen. Det gör en gammal måltjuv till storebror stolt! Jag blev tvungen att maila Julia och gratulera och fråga hur målet gick till. Här följer hennes detaljerade beskrivning:

”jag fick bollen på halva plan tog ner den å dribbla av 4 st sen kom ja till målvakten å gjorde en överstegsfint å la en bresida vid höger stolpe.”

Skulle vara intressant att höra andra eventuella ögonvittnen berätta om detta Maradona-mål. Vad jag förstår så var både mamma och pappa i publiken.

Jag pratade med Simon igår som pluggar på KTH. Simon läser mycker matte, ett ämne som jag aldrig riktigt behärskat. Jag är dock alltid väldigt fascinerad av att höra vad han läser om för tillfället, och det stående skämtet är att jag erbjuder Simon att maila över de uppgifter som han behöver hjälp med.

Just nu läser han bla. om diffekvationer, vektoranalys i 3d och multipelintegraler. Intressant! Simon lät meddela att om jag behöver göra en laplacetranformation på en autonom ickelinjär differentialekvation, så är han mannen för jobbet. Det känns tryggt att veta.

Själv så började jag släppa taget om matematiken när det började dyka upp bokstäver i matteböckerna. Vad gjorde dom där?! När min lärare i gymnasiet sen förklarade att min blåa miniräknare med en clown på, som spelar ”Happy Birthday” varje gång man sätter på den, inte skulle vara tillräcklig för att klara mig genom gymnasiet så förstod jag att jag var ute på djupt vatten.

Jag ser fram emot att hjälpa Julia med sina matematikläxor när jag kommer hem...Facit finns väl fortfarande längst bak i boken hoppas jag?

Nu är det sommartid även här, och i morse var jag tvungen att gå upp en timme tidigare än vanligt. Sommartid är ju den värsta av de två klockomställningarna, eftersom man förlorar en timme. Igår var dock första gången som jag träffade någon som tjänade på att ställa fram klockan en timme. Min kompis jobbar från tio på kvällen till fyra på morgonen, så någon gång under hennes arbetstid så ställdes klockan fram en timme, en timme som hon fick betalt för i alla fall. Så det kan ni tänka på nästa gång ni svär över att ni måste gå upp en timme tidigare, det finns folk därute som faktiskt tjänar på att ställa om till sommartid. Eftersom jag aldrig jobbat nattskift så vet jag inte hur det funkar när man ställer om till vintertid. Måste man jobba en timme extra då, och I såna fall får man betalt för övertid på den timmen?

Tänkte bara meddela att jag idag använde något ur min ”bra-att-ha-låda”. Mina glasögon var extremt smutsiga och vi hade inget toalettpapper i huset. Jag försökte lite tafatt använda mig av min tröja men det bara smetade ut kladdet ännu mer. Då kom jag på att jag hade ett paket med näsdukar från ett hotell i Georgia, liggande i bra-att-ha-lådan. Efter en stunds rotande så hittade jag paketet och rengjorde glasögonen. Om jag la tillbaka paketet i lådan? Nej, nu ligger den i tryggt förvar i ”ännu-bättre-att-ha-byrån”, i väntan på att jag ska kladda ner glasögonen igen. I denna byrå har jag saker som man faktiskt använder, fast inte så ofta, som tex. Tip-ex, pennvässare och häftapparat.

Till sist:

Senaste tillskottet till bra-att-ha-lådan...en grön glitterpenna.

Det finns en skola i vår division som heter Liberty University. Innan varje match när lagen ska presenteras så brukar tränarna för de respektive lagen säga något i stil med, ”Play fair”, eller ”No shouting in foreign languages”. Tränaren för Liberty däremot har som praxis att arrangera en gruppbön där han uppmanar alla att sänka sina huvuden, vilket de allra flesta också gör. Under bönen brukar han säga något i stil med,”We thank you lord for giving us the opportunity of being here today” osv. Jag är inte ett dugg religös och det känns väldigt olustigt att ta del av en bön som den här, så jag brukar inte sänka mitt huvud under bönen.

Om jag ska tacka någon för att jag är här i USA och spelar tennis så är det inte gud. Jag kan tacka farfar och pappa som fick mig att börja spela tennis, alla mina tränare i Sverige, alla som hjälpt mig med allt pappersarbete som krävdes, min coach här som ger mig pengar för att spela tennis, men inte gud.

De flesta av mina lagkamrater är inte religösa men sänker ändå sina huvuden under bönen, vilket får mig att känna mig lite fånig när jag står där och tittar mig omkring. Det får mig att undra vad jag egentligen vill uppnå med min ”protest”, och om det är värt att känna sig fånig för det. Det kan verka respektlöst att inte ”ta seden dit man kommer” och böja ner mitt huvud, fast om man inte håller med i vad som sägs så är det ju hyckleri att böja ner sitt huvud, och det är därför jag känner mig kluven inför hela situationen.

April, april din dumma sill! Min förra blog var ett aprilskämt som jag har knåpat ihop. Ho ho ho ho...mycket roligt. Jag har aldrig varit särskilt bra på aprilskämt så därför försökte jag att göra ett så litet och obemärkt skämt som möjligt. Jag vet inte om det lyckades särskilt bra men jag tror nog jag lurade Mamma lite i alla fall, och kanske Risto och Jessi. Luringen i bloggen var att min tränare hade förbjudit oss att använda datorer, och att jag därför inte skulle logga in på internet under resten av april. Därför uppmanade jag mina läsare att skicka en kommentar eller mail nu om de ville nåt, eftersom jag inte skulle kolla mailen eller bloggen nåt mer.

Skulle vara intressant att höra om någon verkligen gick på skämtet, eller överhuvudtaget klassar det som ett riktigt aprilskämt?

Det här kommer nog tyvärr att bli sista bloggen från mig på ett bra tag. Om två veckor så har vi Big South Conference Tournament, som är den största turneringen under hela året. Vår tränare har sagt till oss att undvika så mycket det går att sitta framför datorn, pga risk att få spänningar i axlar, armar och rygg. Även om det låter lite löjligt så är det faktiskt rätt så vettigt. Det är väldigt lätt att fastna framför datorn och speciellt jag som har en allt annat än ergonomisk ställning framför datorn, har lätt att känna mig stel när jag suttit vid datorn ett tag. Så om ni vill mig något så maila mig eller lämna kommentarer här på bloggen nu de kommande två, tre dagarna för efter det så kommer jag troligen inte logga in något mer den här månaden.

Här kan ni följa mina tennisresultat när jag är borta.

Vi hörs!

Vädret här är extremt skiftande. I lördags hade vi två matcher och det var runt 20 grader varmt, inte ett moln på himlen. När jag kom hem så hade jag bränt mig på näsan och runt ögonen. Under kvällen blev det kallare och kallare och när jag vaknade nästa morgon så hade det snöat nästan en decimeter. Nu börjar snön smälta lite och imorgon har vi match utomhus.

Bäst att smörja in sig...

Under mina två år här så har jag spelat dubbel med sju olika spelare, men aldrig med min svenske lagkamrat Robel. Jag vet inte varför vi aldrig fått spela tillsammans, när jag frågade tränaren i höstas så sa han att han aldrig tänkt på det. Självklart måste det ha legat något annat bakom men jag vet inte vad det kan ha varit.

De senaste tre matcherna har jag och Robel äntligen fått spela tillsammans. I vår första match tillsammans mötte vi min gamla träningspartner/lekkamrat Robert Lindhe. Vi vann den matchen och nu har vi vunnit tre matcher i rad och är än så länge obesegrade.

Jag håller på att spara mitt skägg för att se hur mycket det kan växa, och igår så nådde jag min största skäggrelaterade framgång någonsin. Jag hade så mycket skägg att jag ansåg det nödvändigt att ansa med en sax. Detta har jag aldrig gjort förut. Resultatet blev mycket tillfredställande enligt mig själv, men efter vissa påtryckningar från min omgivning så ska jag nog raka bort allt.

Jag visste inte att kommentaren, ”Hörru, du har nåt skit på hakan” användes även här.

Idag har jag lyckats skaffa mig något som jag inte haft sen jag gick på dagis; ett stort skrapsår på knät. Det hände på träningen idag, jag slog en snygg forehand och bestämde mig för att följa upp slaget och gå på nät. Väl framme vid nätet så lyckades min motståndare få till en lobb över mig. Jag sprang snabbt tillbaka och hann ikapp bollen. Tyvärr så märkte jag inte att det var lite underskruv på bollen, vilket gjorde att bollen studsade tillbaka lite efter att den landade. Jag försökte stanna till och slå tillbaka bollen men i samma ögonblick så lyckades jag fälla krokben på mig själv och for handlöst rakt in i stängslet.

Så nu sitter jag här med blodiga knogar och knän och känner mig tuff. Tennis kan vara hårt ibland.

Nu har jag nyss varit och köpt mat på Wal-Mart. Jag köper aldrig något ätbart utan att först kolla jämförelsepriset. I Sverige jämför man ju oftast mat genom att räkna ut kilopriset, men här i Amerika vet jag inte riktigt vad jämförelsepriset står för, och det spelar ju faktiskt ingen större roll. De billigaste hamburgarna, ett 20-pack av Flanders beef patties (de enda hamburgarna som inte har texten ”100% pure beef patties”), kostar tex 5 i jämförelsepris, medans mer exklusiva sorter kan kosta upp till 20. Väldigt sällan köper jag något över 15 (fråga mig som sagt inte vad ”15” står för).

Idag köpte jag ”Fisherboy Crunchy Fish Sticks” 128-pack som kostar 8 i jämförelsepris, de dyraste, med tabasco smaksatta fiskpinnarna (jämförelsepris, 30) fick ligga kvar på hyllan även denna gång.

Det bästa med jämförelsepris är att man kan jämföra olika sorters mat med varandra. Ska jag köpa en carrot cake mix för jämförelsepris 12, eller ett paket bacon för samma pris?

Äsch, jag lyxköper mig ett 5-pack corn dogs istället (jämförelsepris 16!).

Igår så hade jag namnsdag. Jag hade inte en tanke på detta innan jag fick ett grattismail av Jessie. Jessie sa själv att hon inte brukar gratta folk på namnsdagar, men att hon av en slump kom på att jag hade namnsdag och bestämde sig för att maila. Detta fick mig direkt att tänka på mormor, som jag inte tror har missat en namnsdagsgrattning i hela sitt liv. Då pratar jag inte bara om förstanamnet, nej mormor kommer ihåg mellannamn också. Jag, Joakim Gunnar Erik, har tagit till vana att tre gånger om året få ett telefonsamtal, en hälsning, eller i bästa fall en morotskaka av mormor. Så länge jag kan minnas så har hon haft en almanacka upphängd i köket, som hon varje dag river av ett blad på, i väntan på att ett bekant namn ska dyka upp. Skulle det här bli den första namnsdagen utan ett ord från mormor?

Tiden gick men inget ord från mormor. Men så, 23.55 svensk tid, dök det upp ett e-mail på datorn. Det var från mamma, som grattade på namnsdagen. Hon frågade lite om irakkriget och sånt, men längst ner i brevet stod raden jag letade efter, "Mormor hälsar också".

Jag tänkte väl!

På tisdagar och torsdagar så börjar jag skolan 8 på morgonen. Den här terminen är första gången som jag har blivit tvungen att gå upp så tidigt (9 är det tidigaste hittills). Som jag berättat om tidigare så får man konstruera sitt eget schema, så jag har lyckats undvika tidiga klasser tills nu.

Det är väldigt påtagligt hur annorlunda eleverna beter sig och klär sig så här tidigt på morgonen. Varje morgon ser jag flera som går till lektionerna i pyjamas, mjukisbrallor, eller ibland i samma cigarett- och ölluktande kläder som de hade på sig natten innan. Ration av glasögonbärare ökar också med uppskattningsvis 400%, inklusive mig själv. Praxis är att man går till sin 8-klass och sen går hem och lägger sig igen.

Alla går med sina glasögon och mjukisbrallor/pyjamas, med blicken fäst i marken. Inga glada tillrop hörs, ingen pratar. Eventuella skämt möts av uppgivna blickar och trötta suckar. En morgonpigg kille som jag står oförstående inför denna härskna stämning.

Morgonstund har guld i mund...


Eller kanske inte...

Igår så kände jag mig lite hängig och jag tänkte att det kanske var för att jag ätit för lite frukt och grönsaker. Jag bestämde mig för att låna matkort av en kompis och gå till kafeterian och bunkra upp mig på lite mineraler och vitaminer.

När jag väl äter grönsaker så gör jag det ordentligt. Jag åt av varje grönsak kafeterian hade att erbjuda, inklusive broccolin! Under mitt grönsaksfrossande så fick jag stifta bekantskap med en ny grönsak, blomkål. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin smakat blomkål tidigare. Den ser inte så aptitlig ut, den är torr och har dessutom pga brottarna fått en dålig klang (blomkålsöron). Vilken effekt som potatisnäsorna haft på potatisens popularitet vet jag dock inte. Jag gillar blomkålets konsistens, den är väldigt lättuggad och uppbyggd på ett sätt som gör det lätt att ta en exakt så stor tugga av den som man vill ha.

Min favoritgrönsak är dock paprikan, färdigskuren då förstås. Gärna tillsammans med thousand islands sås.

På min födelsedag så satte mamma och pappa in pengar på mitt konto, som jag skulle köpa en tv för. Idag har jag köpt den; en 13 inch tv med fjärrkontroll. I samma veva så passade jag på att köpa en hamburgaregrill för pengar från mormor. Grillen är fantastiskt bra och jag har redan använt den för frukost (toast), lunch (hamburgare) och middag (kyckling).

Jag känner ingen annan människa, äldre än mig själv, som aldrig ägt en egen tv, aldrig ens fått låna en tv att ha i mitt rum. Det närmaste jag har kommit var när jag hade tv-spel i mitt rum, då fick jag låna en tv. Denna tv fick jag dock aldrig att funka till annat än just att spela tv-spel på.

Jag är dock den enda icke-amerikan jag känner som äger en George Foreman "The Champ" Indoor Grill With Bun Warmer.

Nu är artikeln med mig i, som jag skrev om i en tidigare blog, publicerad. Här kan den läsas online. Artikeln finns på sportsidorna av Roanoke Times och är mer än en helsida, med bild på mig och Robel. Jag fick även vara med på bild på förstasidan av huvudtidningen (A-delen för oss DN-läsare). Jag fick dock bara vara med på bild längst uppe till vänster, Usama Bin Laden fick den stora bilden i mitten...

Under intervjun så tyckte jag själv att jag fullkomligt öste ur mig användbara citat, men i artikeln så fick jag bara med ett citat:

"Anything can happen because it's a tournament," Arhammar said. "If you lose you're out, so anything can happen."

Det där är en typisk mening som jag inte planerat från början, så jag fick svårt att avsluta den. Vad jag verkligen sa var: "Well...I mean...Anything can happen because it's a tournament...(*tystnad/intensiv hjärnverksamhet*)...I mean if you lose you're out...(*tystnad*)...soo...(*axelryckning*)...(*letar efter slutknorr på meningen*)...(*ger upp*)...so anything can happen.

Ju mer jag läser det, desto bättre låter det faktiskt.

Nu åker jag iväg på spring break med tennislaget. Jag kommer tillbaka nästa torsdag tror jag.

Vi hörs då!

Jag lyssnade nyss på Svenne Rubins klassiker Långa bollar på Bengt och jag kan inte låta bli att undra över vad Svenne vill säga med den låten. Låten tar ju upp ett allvarligt tema om en ung kille som aldrig får chansen att visa vad han går för. Är det en känga åt systemfixering i pojkfotbollen? Är det djupare än så, att killen som aldrig får chansen är en symbol för alla barn jorden runt som inte tillåts att nå sin fulla potenital? Låten skrevs innan svenska fotbollslandslaget utövade sin berömda "långa-bollar-på-Kenneth-taktik", så alla eventuella referenser till detta kan avskrivas.

Med tänkvärda låtar som: Jag ska röntga dej, Herr Ray (Med vita handskar)...Fly mig en wobbler, Holger... Vid köttbesiktningsbyrån... och Bjud aldrig Berit på böckling så har Svenne Rubins skämt bort oss svenskar med intressanta texter, och det är just därför jag undrar vad den djupare meningen med Långa bollar på Bengt är.

Ta bara en titt på refrängen till Gubbe, e du dum i huvve. Den väcker många intressanta tankar.

Idag fyller jag år...igen. Det känns inget speciellt i sig. Jag tycker att jag har hunnit med rätt mycket för att bara vara 21 år. Dessutom så har jag ju valt ett av de mest passande platserna i världen att fira min 21-årsdag på. I USA är det väldigt stort att fylla 21 och allt har med alkohol att göra.

Eftersom åldersgränsen för att få dricka här är 21 så är just denna födelsedag väldigt stor. Det är som att fylla 18 och 20 på en gång. Vi är bara två i laget som är 21, jag och min rums- och lagkamrat Ross. Ross har åkt hem nu för att han är sjuk, och kommer kanske inte spela något mer tennis den här terminen (han är lagets reservspelare). Han har mono-någonting (har glömt vad det heter, alla säger mono). Han har gått ner 9 kg på mindre än en vecka. Han räknar dock med att komma tillbaka till skolan om några veckor.

Jag har nyligen insett att jag alltid, helt omedvetet, rynkat lite på pannan åt personer som är födda på andra delen av halvåret. Jag vet inte vem jag är irriterad på, personen själv eller dess föräldrar, men jag förstår inte varför inte alla kan vara födda i mars eller tidigare som jag? Januari- och februarifödda känns lite överdrivet tidigt födda men dom kommer undan med en lite näsryckning.

Som marsfödd så har jag under min uppväxt övertygat mig själv att mars är den idealiska månaden att bli född i. Här följer ett kort urval av alla kvaliteter som gör mars till den ultimata födelsemånaden.

Fyller i början av året, vilket är ett måste för att slippa bli avundsjuk på jämnåriga som redan fyllt.

Lagom avstånd till julafton (anhöriga hinner tjäna ihop pengar efter julklapparna)

Lagom avstånd till sommaren (ingen ska kunna komma och säga att dom var bortresta och därför inte kunde gratulera mig)

Piffar upp en annars rätt tråkig och slaskig månad

Ni är välkomna med att komma med förslag på en bättre födelsedagsmånad, men räkna inte med att få medhåll. Mars är oslagbart.

Nästa vecka är det spring break här. Då har alla studenterna ledigt i en vecka och åker iväg nånstans och festar som galningar. Jag ska med tennislaget till Hilton Head i South Carolina, som ska vara ett kul ställe. Där ska vi spela några matcher, men även ha några dagar ledigt att göra vad vi vill med. 21-åriga Jocke lovar att göra det bästa av dessa dagar...

Alla språk har smarta lösningar som får andra språk att verka ogenomtänkta vid jämförelse, och tvärtom. En sak som som får engelskan att framstå som ineffektiv och handikappat är oförmågan att skilja på mormor/farmor, morfar/farfar, morbror/farbror osv. När jag visar kort på min släkt för kompisar så utspelas ofta denna typ av scen:

- Who is that?
- That is my grandma'.
- Oh, on your mother's side?
- No on my dad's side.

Varför inte bara säga "dadmom" eller nåt liknande? Till engelskans försvar bör dock sägas att tyskan inte är bättre med sina ospecifika ord "Grossmutter" och "Oncle".

Engelskan har förstås många praktiska ord också. En sak som jag tycker extra mycket om är att folk ofta tar ett substantiv och namnger det efter vad det gör, något som har hjälpt mig många gånger när glosorna inte räcker till. Hanger (galge), clipper (sax) osv. För att använda en dataterm så är den amerikanska engelskan på det sättet väldigt "användarvänlig".

Detta kan dock ibland gå till överdrift. Häromdagen så ville jag ha fjärrkontrollen från min rumskamrat så jag frågade: "Can I have the remote control?"..."What?", sa han..."Can I have the remote control?", försökte jag igen..."Ooh, the clicker...ok here you go".

Till sist

Jag lärde mig ett nytt ord idag som jag tyckte var genialiskt, "needleleaf". Nållöv! Jag kan nästan känna lukten av barrskog när jag hör ordet.

Amerikanare är väldigt fascinerade av andra språk. De flesta kan bara prata engelska, och kanske konstruera några meningar spanska, de verkar mer intresserade av att lära sig enstaka meningar på så många språk som möjligt. När jag träffar nya människor så uppmanas jag ofta att säga något på svenska, och det blir oftast "Hur mår du?", "Jag heter Joakim", eller liknande. De flesta människor jag mött här har vid något tillfälle ställt denna fråga, och det är något som jag inte tycker förekommer i Sverige. I Sverige har jag många kompisar från andra länder, men det har aldrig fallit mig in att säga, "Säg något på iranska", "Lär mig lite polska" "Säg något finskt" osv.

Detta skulle inte varit något problem om det inte varit för vissa extra vetgiriga kompisar som bara vill lära sig mer och mer. Efter att jag avvverkat alla standardfraser som jag utvecklat så blir det svårare. Vad ska man säga?..."Kycklingen är god"?..."Trädet är grönt"?? Ni som läser detta är välkomna att ge förslag till nya standardfraser.

De verkar inte förstå att det är svårt att bara säga vad som helst, så nu har jag börjat ge tillbaka med egen medicin. Jag säger till dem: "Say something in English, say something in English". Då blir de oftast tysta ett tag.

Häromdagen satt jag i biblioteket och en klasskamrat kom fram med en fråga. Hon undrade hur jag kunde skriva svenska, genom att bara använda engelska bokstäver! Jag bestämde mig för att inte ge en historielektion om hur grekerna introducerade alfabetet, utan nöjde mig med att förklara att vi har tre extra bokstäver som gör det möjligt för oss att skriva vårt språk. "Wow, that's awesome", sa hon. "You have to teach me some Swedish."

Nu är jag tillbaka från Alabama och det gick bra med matcherna. Laget vann båda matcherna och jag vann en, och förlorade en.

Jag tänkte att jag skulle förklara hur tennismatcherna går till här. Olika skolor spelar mot varandra, antingen träningsmatcher eller divisionsmatcher. Vi spelar i Big South Conference och i den divisionen finns det åtta lag. Alla möter alla i divisionen och den som gör bäst ifrån sig blir förstaseedad i Big South Tournament, som spelas i slutet av säsongen. Där möts de åtta lagen i divisionen i en turnering och den skolan som vinner får åka till slutspelet, mot skolor från andra delar av USA. Matcherna i Alabama var inte en del av Big South Conference.

Vårt lag består av sju spelare, varav sex får spela i en match. Man börjar med dubbel, det bästa paret i vårt lag möter motståndarlagets bästa par, näst bästa möter deras näst bästa, och tredjeparet möter tredjeparet.

Dubbelmatcherna ger sammanlagt ett poäng, det lag som vinner två eller mer matcher får poängen. Så det gäller alltså att vinna två dubbelmatcher.

Efter dubbelmatcherna så är det dags för singelmatcherna. Där spelar den bästa i vårt lag mot motståndarlagets etta, tvåan mot tvåan osv., ända ner till sjättesingeln. Varje singelmatch ger en poäng var, så man spelar alltså om sammanlagt sju poäng (sex singelmatcher, en poäng från dubbelmatcherna).

Jag spelar oftast andrasingel och förstadubbel.

Imorgon ska jag och min lagkamrat Robel bli intervjuade av Roanoke Times. Det är den största tidningen i sydvästra Virginia, med 230,000 unika besökare per månad på sin hemsida. Jag återkommer med direktlänk till artikeln när den publiceras.

Har du nån gång sparat något som egentligen är helt oanvändbart med motiveringen att saken ”kan vara bra att ha”? Jag tror nog alla har dessa bra-att-ha-saker liggande i någon låda. Min pappa skulle nog kunna skriva en doktorsuppsats om ämnet. Hemma i Sverige så har jag efter 20 år samlat ihop en ansenlig bunt av olika totalt oanvändbara saker som jag bara måste spara, de kan ju vara bra att ha. Kriteriet för dessa bra-att-ha-saker är att de i teorin skulle kunna användas nån gång, men innerst inne vet man att man aldrig kommer använda dem (de är bra att ha, inte att använda).

Jag tänkte ta några exempel av saker hemifrån men problemet är att man aldrig kommer ihåg dessa bra-att-ha-saker. När man gräver i lådor och hittar dem utbrister man alltid ”Just ja, den här! Den kan vara bra att ha!”. Då vet man att man hittat en äkta bra-att-ha-sak.

Nu när jag flyttat utomlands så har jag blivit tvungen att börja om från början (jag har ju självklart inte tagit med mig några av bra-att-ha-sakerna hit, vad ska jag med dem till?!). Till en början hade jag alltså bara saker som jag absolut behövde, men tack vare en mycket konservativ slängningspolicy så har jag nu en hyfsad samling i min nyinköpta svarta ”bra-att-ha-låda”.

Här är ett urval av saker i bra-att-ha-lådan:

Använd tennissträng (kanske kan användas för att knyta ihop något), uppäten tablettask (snyggt fodral), tom kortleksask (nu har kortleken varit borta i två månader så den måste ju dyka upp snart), elitserieguiden 2001-2002 (kan vara kul att läsa om fem år), gamla äckliga polkagrisgodisar (kan tvinga i mig om jag blir sugen), lapp med telefonnummer som jag inte känner igen (kanske kommer på nån gång), trasiga boxershorts (kan vara bra att ha).

I helgen ska vi till Alabama och spela två matcher. Alabama är ett typiskt exempel på ett ställe som man känner igen jättebra, men egentligen inte vet någonting om. Det enda man vet om staten är ju...”Sweeeet home Alabama, dubi dubi dubiii."

Vad hade Alabama varit utan Lynard Skynards låt? Gränsstaten Georgia har storstaden Atlanta, Louisiana har New Orleans, men vad har Alabama? Inget vad jag kan komma på, det enda jag vet är att det är en åtta timmars resa, och det kommer bli jobbigt.

Hoppas de spelar Lynard Skynard på radion.

Jag får ofta frågan om amerikaner verkligen är så tjocka som man ser på tv. Svaret är att USA har en väldigt stor andel överviktiga, men kanske är något på väg att hända. Nu har jag ju bara varit här i snart två år men trots det tycker jag mig se vissa förändringar inom media, och folk i allmänhet.

Gymmen är klart mer befolkade numera, folk äter mindre snabbmat, TV har debatter om hjärt- och kärlsjukdomar, bröd- och grönsakssektionerna i mataffärerna tycks växa dag för dag, folk verkar bli mer medvetna om problemet.

Min tenniscoach här är väl det mest konkreta exemplet man kan tänka sig. Första natten jag kom hit till skolan så fick jag sova över hos honom, eftersom skolan var stängd. Jag var hungrig efter den långa resan så han sa att jag kunde ta vad jag ville i köket. Om ni tänker er ett sånt där kylskåp med läsk i som de har i affärer, och tar bort coca cola reklamen, då ser ni hans kylskåp. Halva kylskåpet var proppat med olika sorters läskburkar. I skafferiet låg två tolv-pack med donuts och jag såg snabbt hur hans matvanor såg ut. Dessa matvanor gav en normal kropp men med en enorm mage, och ur den magen kom med jämna mellanrum de ljudligaste, grumligaste, mest extrema magkurr jag någonsin hört. Man kunde höra dem när han låg på övervåningen, ända ner till undervåningen där jag låg.

Nu, lite mer än ett år senare har han bantat av uppskattningsvis 15-20 kilo (i princip allt plockat från magen), och ser väldigt pigg ut. Han läser böcker om näringsvärden och hjärtsjukdomar, äter massa bröd och grönsaker, men aldrig snabbmat.

Snabbmatskedjorna har hårda tider just nu och så gott som alla olika kedjor (McDonalds, Burger King, Wendys, Arbys, Hardees m.m.) har en ”dollar menu”. Allt på denna meny kostar bara $1 styck (tex. en Whopper från Burger King kostar $1). Med detta grepp hoppas man kunna stoppa den, för snabbmatskedjorna, skrämmande bromsningen av den amerikanska fetman. Medan alla väntar på resultatet av satsningen så vet jag i alla fall en slank svensk, med aningen begynnande putmage, som tar tillfället i akt och frossar i sig allt från Whoppers till Burritos. Go dollar menu!

Till sist

Jag vill bara tacka Risto för att han satt upp min sida som länk på sin blog. Under rubriken "Recommended reading" till och med! Nu inväntar jag spänt eventuella länkar från Jessie och Familjen Arhammar...

Jag tänkte att jag skulle ge mig på att förklara lite hur utbildningssystemet funkar här i college, eftersom jag får så många frågor om det, och även tack vare att jag själv börjar förstå mer exakt hur det funkar. Utbildningen varierar beroende på vilket college man studerar, och vilken major (inriktning) man väljer, men jag tänkte gå igenom grunderna, samt berätta hur min utbildning som jag valt kommer att funka. Ni får ha överseende med hur texten är skriven (svengelska anyone???) men den blev så lång att jag inte hade tid att tänka.

Det vanliga är att man går på college i fyra år. På de fyra åren så ska man hinna ta 120 credits. En klass är oftast värd 3 credits. Detta gör att man ska försöka hålla ett snitt på 15 credits (5 kurser) per termin (ett år består av 2 terminer).

Efter denna termin så har jag varit här i två år, och har tagit 55 credits. Med andra ord ligger jag fem credits efter snittet (tog bara 12 credits två första terminerna), och kommer därför ta 18 credits nästa höst, eller hösten 2004. Detta kommer göra att jag kommer ifatt snittet eftersom jag även kommer att ta två klasser som ger 4 credits var (Fysik och tyska).

Så sammanlagt måste man alltså ta 120 credits, och dessa credits är uppdelade mellan ”general education ämnen” och ”major ämnen”. General education (GE) är ämnen som alla måste ta, oberoende av vilken major man väljer. För GE-ämnen så är man tvungen att välja ett visst antal credits från olika grupper, tex. 6 credits Matte, 6 credits Humanities, 9 credits Social and Behavioral Sciences osv.

Sammanlagt finns det åtta olika GE-grupper med upp till 40 olika kurser att välja mellan i varje grupp. För att ta ett exempel så har jag i gruppen ”Social and Behavioral Sciences” tagit två kurser, ekonomi och psykologi, men eftersom jag behöver 9 credits i den gruppen så behöver jag ta en till kurs där, jag kommer antingen välja en fortsättningskurs i ekonomi eller en geografikurs. Jag har fem GE-kurser kvar att ta.

Detta var alltså general education kurser, kurser som alla måste ta. Men den andra delen av college är att välja en major. Man kan välja mellan massa olika majors, tex: data, ekonomi, marketing, fysik, kemi osv. Jag har valt media studies.

Media studies är alltså min major, eller inriktning. Inom min major måste man välja en koncentration, det finns 5 att välja mellan, advertising, journalism, web design, production technology och interdiscplinary. Jag har valt interdisciplinary och kommer återkomma till att berätta om det.

Den första delen av inriktningen är att ta s.k. ”core courses”. De består av 5 kurser som måste tas av alla media studies majors (alltså oberoende av vilken koncentration man väljer. Jag har en core course kvar att ta.

Snabb sammanfattning:

• Totalt 120 credits på fyra år (15 per termin).



• General education måste tas av alla som går college, oavsett vad dom väljer för inriktning.



• Min major (inriktning) är media studies, med koncentrationen interdisciplinary.

Läs om texten nu om du inte förstår, för nu börjar de avancerade sakerna.

Jag har valt interdisciplinary som koncentration på min media studies major. Den skiljer sig från de andra koncentrationerna på flera sätt. Precis som i alla andra media studies koncentrationer så måste man ta de fem ”core kurserna”, eller grundkurserna, men sen skiljer sig interdisciplinary från de andra.

Om jag tex väljer journalism som koncentration så måste jag ta 21 credits från den koncentrationen (bara journalism kurser). Väljer jag advertising så måste jag ta 21 credits från advertising koncentrationen osv. Med interdisciplinary så får jag välja 9 credits från vilken media studies koncentration jag vill (advertise, web, journalism, production). Utöver det så får jag ta 12 credits av vilka ämnen jag vill av alla kurser som erbjuds i hela skolan (12+9=21).

Dessa extra 12 credits måste jag dock få godkända av min advisor på media studies kontoret. Meningen med interdisciplinary är att man ska ha någon form av plan för dessa 12 credits, man måste kunna motivera varför man vill ta dessa kurser. Så det är det som jag måste fundera lite på nu.

Jag har pratat med chefen för hela media studies department och han tyckte att interdisciplinary nog skull passa mig bra när jag sa att jag vill ha en bred utbildning som kan ge mig större valfrihet i framtiden, i motsats till om jag kanske valt advertising som koncentration eller journalism.

Det där får räcka, jag får förklara närmare när jag kommer hem och kan visa alla papper, men om ni förstår det som jag skrivit så har ni rätt bra koll på hur det funkar.

Kan någon berätta för mig varför Aftonbladet envisas med att sätta engelska rubriker till artiklar om Fredrik Ljungberg? "He is back", "Freddie is back" osv. Jag undrar också när han gick från att heta Fredrik Ljungberg, till artistnamnet "Freddie"?

Vad finns det för anledning till att sätta rubriken "He is back", och sen ha en liten asterisk längst upp i hörnet med en översättning: "*Han är tillbaka". Jag är ju bara en lekman i dessa sammanhang men skulle man inte kunna ha "Han är tillbaka" som rubrik? Då slipper ju vi svenskar som inte själva kan översätta "He is back" att leta efter förklarande asterisker.

Jag har "upptäckt" en ny frukt, päronet. Jag har den senaste veckan käkat tre päron om dan, och jag har inte tröttnat ännu.

Jag har alltid en favoritfrukt som jag äter hela tiden (den senaste var banan), men jag har ännu inte hittat en frukt som jag kan utnämna till favoritfrukt för en längre tid. Därför måste jag ställa frågan: Den perfekta frukten, finns den?

Äpplet är väl troligtvis den mest populära frukten, men det oregelbundna kärnhuset gör att man måste vara på sin vakt när man äter. Dessutom så är äppleköttet lite för hårt för min smak. Aprikosen och persikan har ett mer samlat kärnhus, med en stor bastant kärna. Fruktköttet är dock lite för mjukt och blir lätt slafsigt. Någonstans däremellan hittar vi päronet som har ett lagom mjukt fruktkött och lämnar ett mindre "skrutt" än äpplet.

Bananen har ett skal som man slänger och är på det sättet hygieniskt överlägsen ovan nämnda frukter. Problemet är att skalet inte skyddar frukten lika effektivt, vilket leder till oaptitliga bruna fläckar på bananen. Dessutom är bananen med sin ovala form otymplig att bära med sig.

Apelsinen har varit min favoritfrukt i några omgångar men faller på att man måste skala dem, samt hög ratio av dåliga exemplar.

Längre ner på listan hittar vi ananasen (stickigt skal), vindruvor (otympliga, tar för lång tid), mandarin (för små, för mesiga), kiwi (omständlig), kokosnöt (kommentarer överflödiga, är kanske inte ens en frukt).

Kontentan av detta måste bli att för att hitta en favoritfrukt så måste man bortse eller anpassa sig efter favoritfruktens svagheter. För den perfekta frukten finns inte, och ända tills någon hittar den så får jag acceptera päronskruttet och försöka njuta av det lagom mjuka fruktköttet och den praktiska formen.

ESPN är den ledande sportkanalen här borta och har tre kanaler i sändning. ESPN, ESPN2 och ESPN Classic. De sänder dygnet runt, ungefär som Eurosport fast utan TV-shop.

Med tre sportkanaler som sänder dygnet runt så är det svårt att få ihop tillräckligt med sport, vilket leder till en del program som kan kännas lite som nödlösningar. Den senaste veckan har jag avnjutit kvalitetsprogram som Vedhuggnings-VM från Lake Placid, Poker-VM från Las Vegas, NFL countdown (säsongen börjar nästa höst), World strongest men från 70-talet (1999-2002 har visats ett otal gånger i repris, har dock tyvärr inte sett tävlingen från 1998 när Magnus Samuelsson vann).

Vilka som vann?

En Nya Zeeländare vann vedhuggningen, en amerikansk amatör vann pokern ($2 milj. dollar i första pris), och nån hårig tjockis blev världens starkaste man.

På tisdag visar dom i alla fall fotboll, Inter - Barcelona. Det kan dom gärna visa i repris.

Nu blir det kvällsmål. På tallriken ligger 4 slicar av nachopizza från kafeterian. Mmmmmmm.

Här är min blog där jag ska skriva ner lite tankar som kommer upp. Idag har jag haft tre lektioner och snart ska vi träna tennis utomhus, trots att det bara är nån enstaka plusgrad ute.

Jag blir så trött på folk som säger till mig "You are from Sweden, you are use to this cold." Det verkar nästan som om de tror att man utvecklar nån form av pansarpäls och slutar känna kyla bara för att man är från Sverige. Det enda som man lär sig från att leva i Sverige är ju att klä sig efter vädret.

Jag försöker att introducera det klassiska svenska ordspråket "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", men det verkar inte ha samma genomslag på engelska (hittar ingen rimmande översättning). "There is no bad weather, only bad......leather???

Nu ska jag käka lunch, makaroner med chicken patties.