Vädret här är extremt skiftande. I lördags hade vi två matcher och det var runt 20 grader varmt, inte ett moln på himlen. När jag kom hem så hade jag bränt mig på näsan och runt ögonen. Under kvällen blev det kallare och kallare och när jag vaknade nästa morgon så hade det snöat nästan en decimeter. Nu börjar snön smälta lite och imorgon har vi match utomhus.

Bäst att smörja in sig...

Under mina två år här så har jag spelat dubbel med sju olika spelare, men aldrig med min svenske lagkamrat Robel. Jag vet inte varför vi aldrig fått spela tillsammans, när jag frågade tränaren i höstas så sa han att han aldrig tänkt på det. Självklart måste det ha legat något annat bakom men jag vet inte vad det kan ha varit.

De senaste tre matcherna har jag och Robel äntligen fått spela tillsammans. I vår första match tillsammans mötte vi min gamla träningspartner/lekkamrat Robert Lindhe. Vi vann den matchen och nu har vi vunnit tre matcher i rad och är än så länge obesegrade.

Jag håller på att spara mitt skägg för att se hur mycket det kan växa, och igår så nådde jag min största skäggrelaterade framgång någonsin. Jag hade så mycket skägg att jag ansåg det nödvändigt att ansa med en sax. Detta har jag aldrig gjort förut. Resultatet blev mycket tillfredställande enligt mig själv, men efter vissa påtryckningar från min omgivning så ska jag nog raka bort allt.

Jag visste inte att kommentaren, ”Hörru, du har nåt skit på hakan” användes även här.

Idag har jag lyckats skaffa mig något som jag inte haft sen jag gick på dagis; ett stort skrapsår på knät. Det hände på träningen idag, jag slog en snygg forehand och bestämde mig för att följa upp slaget och gå på nät. Väl framme vid nätet så lyckades min motståndare få till en lobb över mig. Jag sprang snabbt tillbaka och hann ikapp bollen. Tyvärr så märkte jag inte att det var lite underskruv på bollen, vilket gjorde att bollen studsade tillbaka lite efter att den landade. Jag försökte stanna till och slå tillbaka bollen men i samma ögonblick så lyckades jag fälla krokben på mig själv och for handlöst rakt in i stängslet.

Så nu sitter jag här med blodiga knogar och knän och känner mig tuff. Tennis kan vara hårt ibland.

Nu har jag nyss varit och köpt mat på Wal-Mart. Jag köper aldrig något ätbart utan att först kolla jämförelsepriset. I Sverige jämför man ju oftast mat genom att räkna ut kilopriset, men här i Amerika vet jag inte riktigt vad jämförelsepriset står för, och det spelar ju faktiskt ingen större roll. De billigaste hamburgarna, ett 20-pack av Flanders beef patties (de enda hamburgarna som inte har texten ”100% pure beef patties”), kostar tex 5 i jämförelsepris, medans mer exklusiva sorter kan kosta upp till 20. Väldigt sällan köper jag något över 15 (fråga mig som sagt inte vad ”15” står för).

Idag köpte jag ”Fisherboy Crunchy Fish Sticks” 128-pack som kostar 8 i jämförelsepris, de dyraste, med tabasco smaksatta fiskpinnarna (jämförelsepris, 30) fick ligga kvar på hyllan även denna gång.

Det bästa med jämförelsepris är att man kan jämföra olika sorters mat med varandra. Ska jag köpa en carrot cake mix för jämförelsepris 12, eller ett paket bacon för samma pris?

Äsch, jag lyxköper mig ett 5-pack corn dogs istället (jämförelsepris 16!).

Igår så hade jag namnsdag. Jag hade inte en tanke på detta innan jag fick ett grattismail av Jessie. Jessie sa själv att hon inte brukar gratta folk på namnsdagar, men att hon av en slump kom på att jag hade namnsdag och bestämde sig för att maila. Detta fick mig direkt att tänka på mormor, som jag inte tror har missat en namnsdagsgrattning i hela sitt liv. Då pratar jag inte bara om förstanamnet, nej mormor kommer ihåg mellannamn också. Jag, Joakim Gunnar Erik, har tagit till vana att tre gånger om året få ett telefonsamtal, en hälsning, eller i bästa fall en morotskaka av mormor. Så länge jag kan minnas så har hon haft en almanacka upphängd i köket, som hon varje dag river av ett blad på, i väntan på att ett bekant namn ska dyka upp. Skulle det här bli den första namnsdagen utan ett ord från mormor?

Tiden gick men inget ord från mormor. Men så, 23.55 svensk tid, dök det upp ett e-mail på datorn. Det var från mamma, som grattade på namnsdagen. Hon frågade lite om irakkriget och sånt, men längst ner i brevet stod raden jag letade efter, "Mormor hälsar också".

Jag tänkte väl!

På tisdagar och torsdagar så börjar jag skolan 8 på morgonen. Den här terminen är första gången som jag har blivit tvungen att gå upp så tidigt (9 är det tidigaste hittills). Som jag berättat om tidigare så får man konstruera sitt eget schema, så jag har lyckats undvika tidiga klasser tills nu.

Det är väldigt påtagligt hur annorlunda eleverna beter sig och klär sig så här tidigt på morgonen. Varje morgon ser jag flera som går till lektionerna i pyjamas, mjukisbrallor, eller ibland i samma cigarett- och ölluktande kläder som de hade på sig natten innan. Ration av glasögonbärare ökar också med uppskattningsvis 400%, inklusive mig själv. Praxis är att man går till sin 8-klass och sen går hem och lägger sig igen.

Alla går med sina glasögon och mjukisbrallor/pyjamas, med blicken fäst i marken. Inga glada tillrop hörs, ingen pratar. Eventuella skämt möts av uppgivna blickar och trötta suckar. En morgonpigg kille som jag står oförstående inför denna härskna stämning.

Morgonstund har guld i mund...


Eller kanske inte...

Igår så kände jag mig lite hängig och jag tänkte att det kanske var för att jag ätit för lite frukt och grönsaker. Jag bestämde mig för att låna matkort av en kompis och gå till kafeterian och bunkra upp mig på lite mineraler och vitaminer.

När jag väl äter grönsaker så gör jag det ordentligt. Jag åt av varje grönsak kafeterian hade att erbjuda, inklusive broccolin! Under mitt grönsaksfrossande så fick jag stifta bekantskap med en ny grönsak, blomkål. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin smakat blomkål tidigare. Den ser inte så aptitlig ut, den är torr och har dessutom pga brottarna fått en dålig klang (blomkålsöron). Vilken effekt som potatisnäsorna haft på potatisens popularitet vet jag dock inte. Jag gillar blomkålets konsistens, den är väldigt lättuggad och uppbyggd på ett sätt som gör det lätt att ta en exakt så stor tugga av den som man vill ha.

Min favoritgrönsak är dock paprikan, färdigskuren då förstås. Gärna tillsammans med thousand islands sås.

På min födelsedag så satte mamma och pappa in pengar på mitt konto, som jag skulle köpa en tv för. Idag har jag köpt den; en 13 inch tv med fjärrkontroll. I samma veva så passade jag på att köpa en hamburgaregrill för pengar från mormor. Grillen är fantastiskt bra och jag har redan använt den för frukost (toast), lunch (hamburgare) och middag (kyckling).

Jag känner ingen annan människa, äldre än mig själv, som aldrig ägt en egen tv, aldrig ens fått låna en tv att ha i mitt rum. Det närmaste jag har kommit var när jag hade tv-spel i mitt rum, då fick jag låna en tv. Denna tv fick jag dock aldrig att funka till annat än just att spela tv-spel på.

Jag är dock den enda icke-amerikan jag känner som äger en George Foreman "The Champ" Indoor Grill With Bun Warmer.

Nu är artikeln med mig i, som jag skrev om i en tidigare blog, publicerad. Här kan den läsas online. Artikeln finns på sportsidorna av Roanoke Times och är mer än en helsida, med bild på mig och Robel. Jag fick även vara med på bild på förstasidan av huvudtidningen (A-delen för oss DN-läsare). Jag fick dock bara vara med på bild längst uppe till vänster, Usama Bin Laden fick den stora bilden i mitten...

Under intervjun så tyckte jag själv att jag fullkomligt öste ur mig användbara citat, men i artikeln så fick jag bara med ett citat:

"Anything can happen because it's a tournament," Arhammar said. "If you lose you're out, so anything can happen."

Det där är en typisk mening som jag inte planerat från början, så jag fick svårt att avsluta den. Vad jag verkligen sa var: "Well...I mean...Anything can happen because it's a tournament...(*tystnad/intensiv hjärnverksamhet*)...I mean if you lose you're out...(*tystnad*)...soo...(*axelryckning*)...(*letar efter slutknorr på meningen*)...(*ger upp*)...so anything can happen.

Ju mer jag läser det, desto bättre låter det faktiskt.

Nu åker jag iväg på spring break med tennislaget. Jag kommer tillbaka nästa torsdag tror jag.

Vi hörs då!

Jag lyssnade nyss på Svenne Rubins klassiker Långa bollar på Bengt och jag kan inte låta bli att undra över vad Svenne vill säga med den låten. Låten tar ju upp ett allvarligt tema om en ung kille som aldrig får chansen att visa vad han går för. Är det en känga åt systemfixering i pojkfotbollen? Är det djupare än så, att killen som aldrig får chansen är en symbol för alla barn jorden runt som inte tillåts att nå sin fulla potenital? Låten skrevs innan svenska fotbollslandslaget utövade sin berömda "långa-bollar-på-Kenneth-taktik", så alla eventuella referenser till detta kan avskrivas.

Med tänkvärda låtar som: Jag ska röntga dej, Herr Ray (Med vita handskar)...Fly mig en wobbler, Holger... Vid köttbesiktningsbyrån... och Bjud aldrig Berit på böckling så har Svenne Rubins skämt bort oss svenskar med intressanta texter, och det är just därför jag undrar vad den djupare meningen med Långa bollar på Bengt är.

Ta bara en titt på refrängen till Gubbe, e du dum i huvve. Den väcker många intressanta tankar.

Idag fyller jag år...igen. Det känns inget speciellt i sig. Jag tycker att jag har hunnit med rätt mycket för att bara vara 21 år. Dessutom så har jag ju valt ett av de mest passande platserna i världen att fira min 21-årsdag på. I USA är det väldigt stort att fylla 21 och allt har med alkohol att göra.

Eftersom åldersgränsen för att få dricka här är 21 så är just denna födelsedag väldigt stor. Det är som att fylla 18 och 20 på en gång. Vi är bara två i laget som är 21, jag och min rums- och lagkamrat Ross. Ross har åkt hem nu för att han är sjuk, och kommer kanske inte spela något mer tennis den här terminen (han är lagets reservspelare). Han har mono-någonting (har glömt vad det heter, alla säger mono). Han har gått ner 9 kg på mindre än en vecka. Han räknar dock med att komma tillbaka till skolan om några veckor.

Jag har nyligen insett att jag alltid, helt omedvetet, rynkat lite på pannan åt personer som är födda på andra delen av halvåret. Jag vet inte vem jag är irriterad på, personen själv eller dess föräldrar, men jag förstår inte varför inte alla kan vara födda i mars eller tidigare som jag? Januari- och februarifödda känns lite överdrivet tidigt födda men dom kommer undan med en lite näsryckning.

Som marsfödd så har jag under min uppväxt övertygat mig själv att mars är den idealiska månaden att bli född i. Här följer ett kort urval av alla kvaliteter som gör mars till den ultimata födelsemånaden.

Fyller i början av året, vilket är ett måste för att slippa bli avundsjuk på jämnåriga som redan fyllt.

Lagom avstånd till julafton (anhöriga hinner tjäna ihop pengar efter julklapparna)

Lagom avstånd till sommaren (ingen ska kunna komma och säga att dom var bortresta och därför inte kunde gratulera mig)

Piffar upp en annars rätt tråkig och slaskig månad

Ni är välkomna med att komma med förslag på en bättre födelsedagsmånad, men räkna inte med att få medhåll. Mars är oslagbart.

Nästa vecka är det spring break här. Då har alla studenterna ledigt i en vecka och åker iväg nånstans och festar som galningar. Jag ska med tennislaget till Hilton Head i South Carolina, som ska vara ett kul ställe. Där ska vi spela några matcher, men även ha några dagar ledigt att göra vad vi vill med. 21-åriga Jocke lovar att göra det bästa av dessa dagar...

Alla språk har smarta lösningar som får andra språk att verka ogenomtänkta vid jämförelse, och tvärtom. En sak som som får engelskan att framstå som ineffektiv och handikappat är oförmågan att skilja på mormor/farmor, morfar/farfar, morbror/farbror osv. När jag visar kort på min släkt för kompisar så utspelas ofta denna typ av scen:

- Who is that?
- That is my grandma'.
- Oh, on your mother's side?
- No on my dad's side.

Varför inte bara säga "dadmom" eller nåt liknande? Till engelskans försvar bör dock sägas att tyskan inte är bättre med sina ospecifika ord "Grossmutter" och "Oncle".

Engelskan har förstås många praktiska ord också. En sak som jag tycker extra mycket om är att folk ofta tar ett substantiv och namnger det efter vad det gör, något som har hjälpt mig många gånger när glosorna inte räcker till. Hanger (galge), clipper (sax) osv. För att använda en dataterm så är den amerikanska engelskan på det sättet väldigt "användarvänlig".

Detta kan dock ibland gå till överdrift. Häromdagen så ville jag ha fjärrkontrollen från min rumskamrat så jag frågade: "Can I have the remote control?"..."What?", sa han..."Can I have the remote control?", försökte jag igen..."Ooh, the clicker...ok here you go".

Till sist

Jag lärde mig ett nytt ord idag som jag tyckte var genialiskt, "needleleaf". Nållöv! Jag kan nästan känna lukten av barrskog när jag hör ordet.