Jag kom att tänka på en gång när jag och pappa var i Göteborg. Vi skulle tillbaka till hotellet och jag gick steget före honom. Jag var inte helt säker på vägen men gick ändå med bestämda steg, lite efter vad jag kom ihåg, lite på chans, och mycket mycket lite på lokalsinne. Efter ett tag började jag känna igen mig, fast lite för väl. Jag hade lett oss runt i en cirkel, runt ett kvarter. Pappa som gått bakom och betraktat mina vägval de senaste minuterna frågade mig en fråga som sitter kvar än:

- Vet du att så fort du inte vet vart du ska gå så svänger du åt höger? Det hade jag inte tänkt på tidigare, men jag har kommit på att det är därför jag aldrig kan hitta på Västerlångsgatan i Gamla Stan. Det tar alltid minst en halvtimme för mig att gå igenom den gatan. Så fort som jag går in i en affär till vänster på gatan så svänger jag höger när jag går ur den, strosar vidare ett tag tills jag upptäcker att jag varit där, vänder, går in i nästa affär, går ut till höger, och så fortsätter jag.

En snabb enkätundersökning med mig själv visar dessutom att jag sitter längst till höger i klassrummet i alla mina kurser i år. Fascinerande.

När jag visar bilder hemifrån så säger folk alltid att jag är mer lik mamma än pappa. Idag när jag rensade bort lite gamla kläder så gick det upp för mig att det kanske ligger mer än bara utseendet bakom det. Jag hittade en gammal sliten tenniströja som jag funderade på att slänga. Den som känner mamma vet att hon älskar att slänga saker, och då alltid med samma patenterade kommentar. Och när jag nu till slut bestämde mig för att slänga tröjan, hörde jag mig själv säga det..."Nej, den här har gjort sitt"!
Det kom som en chock. Numera tänker jag på allt jag gör i vad-skulle-mamma-respektive-pappa-gjort-termer. Inte skulle pappa vänt ut och in på en tröja innan tvätt (tvättar han överhuvudtaget?). Paraply?...Nej!, Sjunga i duschen?...Ja!, Äta grönsaker?...Nej!, Hamburgare?...Ja!

Nej nu har den här texten gjort sitt. Jag vet att det fortfarande finns lite pappa kvar i mig så jag klamrar fast vid det, och hoppas på det bästa. Den dagen jag säger "Förlåt, Herr Plåt", då vet jag att jag är förlorad.

Dags för en snabb rapport från Amerika...Jag har varit väldigt flitig i skolan än så länge, hoppas jag orkar hålla uppe det (det har ju faktiskt bara gått 3 dagar ännu). Kurserna som jag tar är intressanta, förutom geologin som är tråkig. Jag bor kvar i samma lägenhet, fast nu har jag äntligen fått flytta in i det största rummet. Den fjärde killen som skulle ha bott här hade hittat något annat ställe att bo på så det är bara jag, Robel och Dominic (en lagkamrat), som bor i lägenheten som har 4 sovrum, 2 toaletter, vardagsrum, kök och ett lite mindre extra rum som vi använder som förråd. Tyvärr har min George Foreman Lean Mean Grill Machine mysteriskt försvunnit, så nu är jag väldigt tafatt i köket igen.

I år har vi skaffat fast kabelanslutning på rummet...Igår blev jag bistucken i armhålan...Träningen börjar 8:e september, fast vi tränar själva tills dess...Jag ska städa lite mer, sen ska jag ta bilder och skicka...Jag har klippt mig...Jag äter mycket pesto...En av böckerna jag köpte kostade $147!...Det är fruktansvärt varmt och fuktigt här, man måste duscha flera gånger om dagen...Så det är tur att jag och Robel köpt ett nytt fint grönt duschdraperi...Nu ska jag lägga mig, jag börjar 8 varje tisdag och torsdag...Godnatt.