Nu drar jag till Philadelphia för årets sista tennisturnering. Jag kommer hem söndag kväll och då hoppas jag att jag hunnit med att äta "Philly cheese steak", besöka den berömda Rockystatyn, springa upp för de ännu mer berömda Rockytrapporna vid konstmuseét och se Liberty Bell.
Men först ska jag gå och packa!

Igår spelade jag min 1000:e schackmatch online. Jag registrerade mig i januari 2001 och nu har jag alltså spelat 1000 matcher (eller 1003 närmare bestämt). Matchen spelades mot Lasse och jag vann efter en taktiskt fulländad match. Lasse klagade som vanligt på min spelstil och kallade min triumf för "en typisk tråkig Jocke-seger". Jag kallar min spelstil för "tysk disciplinschack". Min taktik är att vinna en bonde i början och sen bara byta av pjäser tills det bara är min kung och en bonde kvar mot min motståndares kung. Då slår jag till!

Efter 1003 matcher har jag 58% vunna, 39% förlorade, och 3% oavgjorda. Min ranking är 1678 poäng (advanced). Jag tar gärna emot utmaningar, speciellt från min gamla schackmentor Petter.

Wer will Schack spielen?!

Häromdagen så hade jag en låt på hjärnan som jag absolut inte kunde bli av med. Vanligtvis så brukar det hjälpa att lyssna på låten ett tag, men den här gången visste jag inte vad den hette, och kunde därför inte ladda ner låten. När jag kom hem från träningen såg jag att mamma, pappa och Jessi var online, så jag bestämde mig för att söka hjälp av dem. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vad texten var, jag kunde bara nynna på den med påhittad text. Mamma och Jessi hade väldigt svårt att förstå vad jag pratade om, men pappa var mer på hugget. Här följer ett utdrag från vår chat:

Jag: vad heter den här operasången
Jag: som alltid är i filmer
Jag: do do do doo BANG!
Pappa: fångarnas kör?
Pappa: do-do-do-----
Pappa: pa daaAAAAAAm
Pappa: och så trummor
Pappa: boink-boink-bvoink_booink
Jag: Nej, fel låt.
Jag: inte ett dugg likt
Jag: den här sången är dramatisk
Jag: do do do doo BANG!
Jag: *trumma = bang
Jag: nu kör jag allt jag vet: kör, hög tonart, jättestark trumma (BOOM!)
Jag: Texten är typ: "ke pasa pää....BOOOOM!....ke pasa pää....BOOOOM!"
Pappa: Orffs Carmina Burana?
Jag: (efter att ha laddat ner sången) Japp!!! Den var det!

Mycket bra cyber-nynnat av mig.

På fredag är det dags för mig att välja kurser för vårterminen. Reglerna är att man får välja fyra kurser till att börja med, och sen när alla har valt fyra kurser så får man välja fler. Alla som utövar någon idrott för skolan har förtur att välja kurser och det är extra viktigt nu eftersom skolan har skurit ner mycket det senaste året. Det finns inte lika många kurser att välja längre.

Jag kommer troligen välja dessa fyra kurser till att börja med: Media and Society, Digital Imaging, Sports Psychology, och Teamwork and Communication. Klicka på kursnamnen så kommer ni till kursplanen (syllabus) för den kursen.

För er som inte redan vet så har jag bra och dåliga rapporter från turneringen. I singelturneringen så hade jag vad amerikanerna kallar "a bad day at the office". Jag åkte ut i första omgången med dunder och brak.
Efter att ha smält den hemska förlusten så tog jag nya tag i dubbelturneringen tillsammans med Robel. Vi spelade väldigt bra och lyckades vinna hela turneringen! I finalen slog vi Coastal Carolina Universitys kroat/engelska par med klara siffror. Som pris fick vi en nyckelring, men framförallt bestämma var vi skulle äta middag. Vi valde "Fuddruckers" där Robel åt deras berömda "One-pound burger" (ca: 500 gram). Jag nöjde mig med en 3/4 pound hamburgare med pommes frites, vilket visade sig vara ett riktigt val eftersom Coach bjöd på efterrätt efter maten. Robel orkade bara en liten kaka, medan jag kunde beställa in en extra stor milkshake.

De dåliga nyheterna var alltså att jag förlorade i singel och de goda var att jag orkade en större efterrätt än Robel.

Nu drar jag till South Carolina och spelar tennis. Vi är tre tredjeårs-studenter i laget, jag, Dominic och Robel och vi lottar alltid om vem som ska få sitta på det ensamma sätet i vanen (Ross som är allra äldst måste alltid sitta längst fram bredvid Coach). Efter en gastkramande sten-sax-och-påse match så stod jag som vinnare med en genialisk sten mot Dominics vilsna sax. "Good old rock", som man säger.

Om någon är intresserad så kan ni följa mina resultat HÄR (jag spelar A/B Singles och B doubles).

Nu har jag äntligen löst mitt linsproblem. För er som inte vet så fick jag slut på linser nu i början av oktober och jag hade problem att köpa nya linser här eftersom de inte förstod mitt svenska linsrecept. Jag funderade ett tag på att köpa från Sverige och be mamma och pappa att skicka hit dem. Lösningen blev istället att jag fick gratis linser från Kroatien. Min lagkamrat Arthur har en pappa som är optiker i Kroatien och han skickade tre par linser till mig.

Linserna jag fick är tydligen det allra senaste på marknaden. Jag har alltid haft problem med röda ögon i samband med mina linser, men sen jag fick de här linserna så har jag inte haft några problem alls. Linserna har också en imponerande livslängd. Ena paret kan man ha i 2-3 år(!), och de två andra paren i 6 månader. Och allt detta helt gratis! Det är som jag alltid säger, endast det billigaste är bra nog för mig.

I natt drömde jag en "mardröm" om Hannes. Jag skriver inom situationstecken för att nu när jag tänker på det så var det kanske inte så farligt, jag tror nog Risto förstår drömmen mer än Jessi. Jag drömde att Hannes var runt 4 år gammal och sprang runt i lägenheten och spelade innebandy. Först var jag imponerad över hur duktig han var, men sen förvandlades jag plötsligt till Oscar Schindler, i den smöriga slutscenen av Schindlers list, när han frågar sig själv om han kunde räddat fler judar undan nazisterna. Jag började fråga mig själv, "om han hade börjat träna ännu tidigare, hur bra skulle han vara då?"

När Hannes väl börjar träna med bollar så ska jag försöka att inte hetsa honom. Fast det är ju allmänt känt att bakom varje framgångsrik man står en svårimponerad morbror. Eller hur Leif?*

*Leif Lundin är morbror till världens kanske mest framgångsrika man genom tiderna.

Har jag sagt hur mycket jag älskar att kolla på damfotboll? Jo, ni hörde rätt. Jag har kollat alla Sveriges matcher och damfotboll har ju verkligen alla ingredienser man kan önska. Action (allting är relativt...), thriller (Sve-Kan), drama (Sve-Bra), romantik (Anna Sjöström...mmmmmm), tragedi (Kanadas 1-0 mål), patriotism (i brist på annat), men framför allt komedi (Sara Calls "rensningar", Caroline Jönssons tvålhänder, Kristin Bengtssons frisyr, Malin Anderssons kondition, Malin Moströms avslut, fula tyskar m.m.).

Två spelare har dock imponerat lite på mig, Victoria Svensson för hennes kämpaglöd och spelsinne, och Hanna Ljungberg för hennes snabbhet och teknik. Nu får vi hoppas att Sverige äntligen kan slå de vackra tyskorna på söndag och ta revansch för förlusten i EM-finalen. Heja Sverige!

Häromdagen när jag och Robel satt och åt middag i kafeterian så hände "något alldeles extra". Presidenten av universitetet, Douglas Covington kom och satte sig vid vårt bord. Det kanske inte låter så märkvärdigt men det var faktiskt kul att träffa "högsta hönset", "the big guy", och faktiskt lite nervöst. Den här killen har en hemlig e-mail adress som gör att han kan skicka ett e-mail till samtliga elever och anställda på hela skolan. Bara en sån sak! Vi satt där och pratade i nästan en timme och hela tiden var jag noga med att inte svära eller säga något annat dumt. Jag fick också användning för artighetsfraser som: "It's a honour to finally meet you Dr Covington", "It's been a pleasure talking to you Sir" och min personliga favorit: "Let me get that for you Sir" (när jag hjälpte Douglas att skjuta in stolen).

Jag har dock aldrig mött en människa som talar långsammare. Han började en mening med ett ord "Well...", tog en tugga mat, tuggade, tuggade, idisslade, sa några ord till "...the university is...ummm...", funderade, några ord till "...very proud of you...and..." osv. När han inte pratade så tittade han alltid neråt så flera gånger kom jag på både mig själv och Robel att sitta och titta på tv medans han malde på. Vid ett tillfälle tror jag nästan att han slumrade till en stund, mitt i en mening. Jag tänkte att om en person som jag själv skulle prata så långsamt så skulle jag nog inte få en syl i vädret.

Han verkar dock vara väldigt duktig i det han gör och verkar vara väldigt mån om universitetets bästa. På vägen ut från kafeterian hade någon slängt en halv chokladkaka. "This shouldn't be here", sa Douglas och böjde sig ner och plockade upp kakan. Vilken kille!