Friday, February 28, 2003

Amerikanare är väldigt fascinerade av andra språk. De flesta kan bara prata engelska, och kanske konstruera några meningar spanska, de verkar mer intresserade av att lära sig enstaka meningar på så många språk som möjligt. När jag träffar nya människor så uppmanas jag ofta att säga något på svenska, och det blir oftast "Hur mår du?", "Jag heter Joakim", eller liknande. De flesta människor jag mött här har vid något tillfälle ställt denna fråga, och det är något som jag inte tycker förekommer i Sverige. I Sverige har jag många kompisar från andra länder, men det har aldrig fallit mig in att säga, "Säg något på iranska", "Lär mig lite polska" "Säg något finskt" osv.

Detta skulle inte varit något problem om det inte varit för vissa extra vetgiriga kompisar som bara vill lära sig mer och mer. Efter att jag avvverkat alla standardfraser som jag utvecklat så blir det svårare. Vad ska man säga?..."Kycklingen är god"?..."Trädet är grönt"?? Ni som läser detta är välkomna att ge förslag till nya standardfraser.

De verkar inte förstå att det är svårt att bara säga vad som helst, så nu har jag börjat ge tillbaka med egen medicin. Jag säger till dem: "Say something in English, say something in English". Då blir de oftast tysta ett tag.

Häromdagen satt jag i biblioteket och en klasskamrat kom fram med en fråga. Hon undrade hur jag kunde skriva svenska, genom att bara använda engelska bokstäver! Jag bestämde mig för att inte ge en historielektion om hur grekerna introducerade alfabetet, utan nöjde mig med att förklara att vi har tre extra bokstäver som gör det möjligt för oss att skriva vårt språk. "Wow, that's awesome", sa hon. "You have to teach me some Swedish."

Wednesday, February 26, 2003

Nu är jag tillbaka från Alabama och det gick bra med matcherna. Laget vann båda matcherna och jag vann en, och förlorade en.

Jag tänkte att jag skulle förklara hur tennismatcherna går till här. Olika skolor spelar mot varandra, antingen träningsmatcher eller divisionsmatcher. Vi spelar i Big South Conference och i den divisionen finns det åtta lag. Alla möter alla i divisionen och den som gör bäst ifrån sig blir förstaseedad i Big South Tournament, som spelas i slutet av säsongen. Där möts de åtta lagen i divisionen i en turnering och den skolan som vinner får åka till slutspelet, mot skolor från andra delar av USA. Matcherna i Alabama var inte en del av Big South Conference.

Vårt lag består av sju spelare, varav sex får spela i en match. Man börjar med dubbel, det bästa paret i vårt lag möter motståndarlagets bästa par, näst bästa möter deras näst bästa, och tredjeparet möter tredjeparet.

Dubbelmatcherna ger sammanlagt ett poäng, det lag som vinner två eller mer matcher får poängen. Så det gäller alltså att vinna två dubbelmatcher.

Efter dubbelmatcherna så är det dags för singelmatcherna. Där spelar den bästa i vårt lag mot motståndarlagets etta, tvåan mot tvåan osv., ända ner till sjättesingeln. Varje singelmatch ger en poäng var, så man spelar alltså om sammanlagt sju poäng (sex singelmatcher, en poäng från dubbelmatcherna).

Jag spelar oftast andrasingel och förstadubbel.

Imorgon ska jag och min lagkamrat Robel bli intervjuade av Roanoke Times. Det är den största tidningen i sydvästra Virginia, med 230,000 unika besökare per månad på sin hemsida. Jag återkommer med direktlänk till artikeln när den publiceras.

Thursday, February 20, 2003

Har du nån gång sparat något som egentligen är helt oanvändbart med motiveringen att saken ”kan vara bra att ha”? Jag tror nog alla har dessa bra-att-ha-saker liggande i någon låda. Min pappa skulle nog kunna skriva en doktorsuppsats om ämnet. Hemma i Sverige så har jag efter 20 år samlat ihop en ansenlig bunt av olika totalt oanvändbara saker som jag bara måste spara, de kan ju vara bra att ha. Kriteriet för dessa bra-att-ha-saker är att de i teorin skulle kunna användas nån gång, men innerst inne vet man att man aldrig kommer använda dem (de är bra att ha, inte att använda).

Jag tänkte ta några exempel av saker hemifrån men problemet är att man aldrig kommer ihåg dessa bra-att-ha-saker. När man gräver i lådor och hittar dem utbrister man alltid ”Just ja, den här! Den kan vara bra att ha!”. Då vet man att man hittat en äkta bra-att-ha-sak.

Nu när jag flyttat utomlands så har jag blivit tvungen att börja om från början (jag har ju självklart inte tagit med mig några av bra-att-ha-sakerna hit, vad ska jag med dem till?!). Till en början hade jag alltså bara saker som jag absolut behövde, men tack vare en mycket konservativ slängningspolicy så har jag nu en hyfsad samling i min nyinköpta svarta ”bra-att-ha-låda”.

Här är ett urval av saker i bra-att-ha-lådan:

Använd tennissträng (kanske kan användas för att knyta ihop något), uppäten tablettask (snyggt fodral), tom kortleksask (nu har kortleken varit borta i två månader så den måste ju dyka upp snart), elitserieguiden 2001-2002 (kan vara kul att läsa om fem år), gamla äckliga polkagrisgodisar (kan tvinga i mig om jag blir sugen), lapp med telefonnummer som jag inte känner igen (kanske kommer på nån gång), trasiga boxershorts (kan vara bra att ha).

Wednesday, February 19, 2003

I helgen ska vi till Alabama och spela två matcher. Alabama är ett typiskt exempel på ett ställe som man känner igen jättebra, men egentligen inte vet någonting om. Det enda man vet om staten är ju...”Sweeeet home Alabama, dubi dubi dubiii."

Vad hade Alabama varit utan Lynard Skynards låt? Gränsstaten Georgia har storstaden Atlanta, Louisiana har New Orleans, men vad har Alabama? Inget vad jag kan komma på, det enda jag vet är att det är en åtta timmars resa, och det kommer bli jobbigt.

Hoppas de spelar Lynard Skynard på radion.
Jag får ofta frågan om amerikaner verkligen är så tjocka som man ser på tv. Svaret är att USA har en väldigt stor andel överviktiga, men kanske är något på väg att hända. Nu har jag ju bara varit här i snart två år men trots det tycker jag mig se vissa förändringar inom media, och folk i allmänhet.

Gymmen är klart mer befolkade numera, folk äter mindre snabbmat, TV har debatter om hjärt- och kärlsjukdomar, bröd- och grönsakssektionerna i mataffärerna tycks växa dag för dag, folk verkar bli mer medvetna om problemet.

Min tenniscoach här är väl det mest konkreta exemplet man kan tänka sig. Första natten jag kom hit till skolan så fick jag sova över hos honom, eftersom skolan var stängd. Jag var hungrig efter den långa resan så han sa att jag kunde ta vad jag ville i köket. Om ni tänker er ett sånt där kylskåp med läsk i som de har i affärer, och tar bort coca cola reklamen, då ser ni hans kylskåp. Halva kylskåpet var proppat med olika sorters läskburkar. I skafferiet låg två tolv-pack med donuts och jag såg snabbt hur hans matvanor såg ut. Dessa matvanor gav en normal kropp men med en enorm mage, och ur den magen kom med jämna mellanrum de ljudligaste, grumligaste, mest extrema magkurr jag någonsin hört. Man kunde höra dem när han låg på övervåningen, ända ner till undervåningen där jag låg.

Nu, lite mer än ett år senare har han bantat av uppskattningsvis 15-20 kilo (i princip allt plockat från magen), och ser väldigt pigg ut. Han läser böcker om näringsvärden och hjärtsjukdomar, äter massa bröd och grönsaker, men aldrig snabbmat.

Snabbmatskedjorna har hårda tider just nu och så gott som alla olika kedjor (McDonalds, Burger King, Wendys, Arbys, Hardees m.m.) har en ”dollar menu”. Allt på denna meny kostar bara $1 styck (tex. en Whopper från Burger King kostar $1). Med detta grepp hoppas man kunna stoppa den, för snabbmatskedjorna, skrämmande bromsningen av den amerikanska fetman. Medan alla väntar på resultatet av satsningen så vet jag i alla fall en slank svensk, med aningen begynnande putmage, som tar tillfället i akt och frossar i sig allt från Whoppers till Burritos. Go dollar menu!

Till sist

Jag vill bara tacka Risto för att han satt upp min sida som länk på sin blog. Under rubriken "Recommended reading" till och med! Nu inväntar jag spänt eventuella länkar från Jessie och Familjen Arhammar...

Sunday, February 16, 2003

Jag tänkte att jag skulle ge mig på att förklara lite hur utbildningssystemet funkar här i college, eftersom jag får så många frågor om det, och även tack vare att jag själv börjar förstå mer exakt hur det funkar. Utbildningen varierar beroende på vilket college man studerar, och vilken major (inriktning) man väljer, men jag tänkte gå igenom grunderna, samt berätta hur min utbildning som jag valt kommer att funka. Ni får ha överseende med hur texten är skriven (svengelska anyone???) men den blev så lång att jag inte hade tid att tänka.

Det vanliga är att man går på college i fyra år. På de fyra åren så ska man hinna ta 120 credits. En klass är oftast värd 3 credits. Detta gör att man ska försöka hålla ett snitt på 15 credits (5 kurser) per termin (ett år består av 2 terminer).

Efter denna termin så har jag varit här i två år, och har tagit 55 credits. Med andra ord ligger jag fem credits efter snittet (tog bara 12 credits två första terminerna), och kommer därför ta 18 credits nästa höst, eller hösten 2004. Detta kommer göra att jag kommer ifatt snittet eftersom jag även kommer att ta två klasser som ger 4 credits var (Fysik och tyska).

Så sammanlagt måste man alltså ta 120 credits, och dessa credits är uppdelade mellan ”general education ämnen” och ”major ämnen”. General education (GE) är ämnen som alla måste ta, oberoende av vilken major man väljer. För GE-ämnen så är man tvungen att välja ett visst antal credits från olika grupper, tex. 6 credits Matte, 6 credits Humanities, 9 credits Social and Behavioral Sciences osv.

Sammanlagt finns det åtta olika GE-grupper med upp till 40 olika kurser att välja mellan i varje grupp. För att ta ett exempel så har jag i gruppen ”Social and Behavioral Sciences” tagit två kurser, ekonomi och psykologi, men eftersom jag behöver 9 credits i den gruppen så behöver jag ta en till kurs där, jag kommer antingen välja en fortsättningskurs i ekonomi eller en geografikurs. Jag har fem GE-kurser kvar att ta.

Detta var alltså general education kurser, kurser som alla måste ta. Men den andra delen av college är att välja en major. Man kan välja mellan massa olika majors, tex: data, ekonomi, marketing, fysik, kemi osv. Jag har valt media studies.

Media studies är alltså min major, eller inriktning. Inom min major måste man välja en koncentration, det finns 5 att välja mellan, advertising, journalism, web design, production technology och interdiscplinary. Jag har valt interdisciplinary och kommer återkomma till att berätta om det.

Den första delen av inriktningen är att ta s.k. ”core courses”. De består av 5 kurser som måste tas av alla media studies majors (alltså oberoende av vilken koncentration man väljer. Jag har en core course kvar att ta.

Snabb sammanfattning:

  • Totalt 120 credits på fyra år (15 per termin).


  • General education måste tas av alla som går college, oavsett vad dom väljer för inriktning.


  • Min major (inriktning) är media studies, med koncentrationen interdisciplinary.


Läs om texten nu om du inte förstår, för nu börjar de avancerade sakerna.

Jag har valt interdisciplinary som koncentration på min media studies major. Den skiljer sig från de andra koncentrationerna på flera sätt. Precis som i alla andra media studies koncentrationer så måste man ta de fem ”core kurserna”, eller grundkurserna, men sen skiljer sig interdisciplinary från de andra.

Om jag tex väljer journalism som koncentration så måste jag ta 21 credits från den koncentrationen (bara journalism kurser). Väljer jag advertising så måste jag ta 21 credits från advertising koncentrationen osv. Med interdisciplinary så får jag välja 9 credits från vilken media studies koncentration jag vill (advertise, web, journalism, production). Utöver det så får jag ta 12 credits av vilka ämnen jag vill av alla kurser som erbjuds i hela skolan (12+9=21).

Dessa extra 12 credits måste jag dock få godkända av min advisor på media studies kontoret. Meningen med interdisciplinary är att man ska ha någon form av plan för dessa 12 credits, man måste kunna motivera varför man vill ta dessa kurser. Så det är det som jag måste fundera lite på nu.

Jag har pratat med chefen för hela media studies department och han tyckte att interdisciplinary nog skull passa mig bra när jag sa att jag vill ha en bred utbildning som kan ge mig större valfrihet i framtiden, i motsats till om jag kanske valt advertising som koncentration eller journalism.

Det där får räcka, jag får förklara närmare när jag kommer hem och kan visa alla papper, men om ni förstår det som jag skrivit så har ni rätt bra koll på hur det funkar.

Friday, February 14, 2003

Kan någon berätta för mig varför Aftonbladet envisas med att sätta engelska rubriker till artiklar om Fredrik Ljungberg? "He is back", "Freddie is back" osv. Jag undrar också när han gick från att heta Fredrik Ljungberg, till artistnamnet "Freddie"?

Vad finns det för anledning till att sätta rubriken "He is back", och sen ha en liten asterisk längst upp i hörnet med en översättning: "*Han är tillbaka". Jag är ju bara en lekman i dessa sammanhang men skulle man inte kunna ha "Han är tillbaka" som rubrik? Då slipper ju vi svenskar som inte själva kan översätta "He is back" att leta efter förklarande asterisker.

Thursday, February 13, 2003

Jag har "upptäckt" en ny frukt, päronet. Jag har den senaste veckan käkat tre päron om dan, och jag har inte tröttnat ännu.

Jag har alltid en favoritfrukt som jag äter hela tiden (den senaste var banan), men jag har ännu inte hittat en frukt som jag kan utnämna till favoritfrukt för en längre tid. Därför måste jag ställa frågan: Den perfekta frukten, finns den?

Äpplet är väl troligtvis den mest populära frukten, men det oregelbundna kärnhuset gör att man måste vara på sin vakt när man äter. Dessutom så är äppleköttet lite för hårt för min smak. Aprikosen och persikan har ett mer samlat kärnhus, med en stor bastant kärna. Fruktköttet är dock lite för mjukt och blir lätt slafsigt. Någonstans däremellan hittar vi päronet som har ett lagom mjukt fruktkött och lämnar ett mindre "skrutt" än äpplet.

Bananen har ett skal som man slänger och är på det sättet hygieniskt överlägsen ovan nämnda frukter. Problemet är att skalet inte skyddar frukten lika effektivt, vilket leder till oaptitliga bruna fläckar på bananen. Dessutom är bananen med sin ovala form otymplig att bära med sig.

Apelsinen har varit min favoritfrukt i några omgångar men faller på att man måste skala dem, samt hög ratio av dåliga exemplar.

Längre ner på listan hittar vi ananasen (stickigt skal), vindruvor (otympliga, tar för lång tid), mandarin (för små, för mesiga), kiwi (omständlig), kokosnöt (kommentarer överflödiga, är kanske inte ens en frukt).

Kontentan av detta måste bli att för att hitta en favoritfrukt så måste man bortse eller anpassa sig efter favoritfruktens svagheter. För den perfekta frukten finns inte, och ända tills någon hittar den så får jag acceptera päronskruttet och försöka njuta av det lagom mjuka fruktköttet och den praktiska formen.
ESPN är den ledande sportkanalen här borta och har tre kanaler i sändning. ESPN, ESPN2 och ESPN Classic. De sänder dygnet runt, ungefär som Eurosport fast utan TV-shop.

Med tre sportkanaler som sänder dygnet runt så är det svårt att få ihop tillräckligt med sport, vilket leder till en del program som kan kännas lite som nödlösningar. Den senaste veckan har jag avnjutit kvalitetsprogram som Vedhuggnings-VM från Lake Placid, Poker-VM från Las Vegas, NFL countdown (säsongen börjar nästa höst), World strongest men från 70-talet (1999-2002 har visats ett otal gånger i repris, har dock tyvärr inte sett tävlingen från 1998 när Magnus Samuelsson vann).

Vilka som vann?

En Nya Zeeländare vann vedhuggningen, en amerikansk amatör vann pokern ($2 milj. dollar i första pris), och nån hårig tjockis blev världens starkaste man.

På tisdag visar dom i alla fall fotboll, Inter - Barcelona. Det kan dom gärna visa i repris.

Nu blir det kvällsmål. På tallriken ligger 4 slicar av nachopizza från kafeterian. Mmmmmmm.

Wednesday, February 12, 2003

Här är min blog där jag ska skriva ner lite tankar som kommer upp. Idag har jag haft tre lektioner och snart ska vi träna tennis utomhus, trots att det bara är nån enstaka plusgrad ute.

Jag blir så trött på folk som säger till mig "You are from Sweden, you are use to this cold." Det verkar nästan som om de tror att man utvecklar nån form av pansarpäls och slutar känna kyla bara för att man är från Sverige. Det enda som man lär sig från att leva i Sverige är ju att klä sig efter vädret.

Jag försöker att introducera det klassiska svenska ordspråket "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", men det verkar inte ha samma genomslag på engelska (hittar ingen rimmande översättning). "There is no bad weather, only bad......leather???

Nu ska jag käka lunch, makaroner med chicken patties.