Jag har inte skrivit mycket alls om min tränare (eller "Coach" som man säger). Jag antar att det är för att jag inte riktigt vetat var jag ska börja, det finns så mycket att berätta, men nu tänkte jag ge det ett försök. Här kommer en beskrivning av en av många klassiska Coach-egenheter.

Om man har problem med något så gillar Coach att berätta för oss hur enkelt det vi har problem med egentligen är, och han gör det alltid efter samma mall.

Steg 1 - Utropar - "What?! _____ is easy!
Steg 2 - Skakar på huvudet
Steg 3 - Tar fram höger hand och säger - "Så här gör man det"
Steg 4 - Tar fram vänster hand och säger "...och så här gör man det"
Steg 5 - Sammanfattar - "It's easy!"

Den första gången han delade med sig av sin visdom var när jag hade lite problem med kursen Physical Geography, en geografikurs som var mer likt geologi än den geografi jag haft tidigare. När jag berättade för Coach att jag tyckte kursen var svår så tog han fram sin mall och utbrast:

"What?! Geography?! That's easy!
* Tittar på mig och skakar på huvudet.
"Here is England", sa han och tog fram sin högra hand.
"...and here is France", visade han med sin vänstra hand.
"It's easy!"

Jag har samlat ihop några av Coachs pedagogiska problemlösningar genom åren och presenterar här nedan en liten lista, med "problemet" inom parantes. För den fullständiga dialogen följ bara mallen presenterad ovan.

(Geografi) "Here is England and here is France"
(Art Appreciation) "Look at the picture and say you like it"
(Managerial accounting) "Wake up in the morning, count how many workers you have and tell them to go to work"
(Accounting) "Put the debits on the left and the credits on the right side"

Så enkelt kan det vara i Coachs värld...

Den 12:e februari 2003 så skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Det handlade om allt från vedhuggnings-vm till vad jag åt till lunch. Nu har jag alltså hållit igång den här sidan i över ett år, något som jag aldrig trodde att jag skulle orka. Jag är som många av er redan vet mitt eget största fan och jag tycker alltid det är lika roligt att läsa mina gamla texter för att komma ihåg vad jag gjorde eller tänkte just då.

En annan sak som är otroligt kul är att jag fått minst en kommentar på varje text jag skrivit hittills. Kommentarer uppmuntras väldigt mycket. De behöver inte vara något speciellt, det är alltid lika kul när någon skriver om det så bara är "hej hå, hej hå".

Nu till dagens stora nyhet! Jag har fått in en floskel på Lasse Anrells "floskeltoppen", på Aftonbladet. Vad som är ännu roligare är att det var jag som gjorde intervjun där floskeln sas. Det här mailade jag till Anrell:

"Hej Lasse,

Det här något tvetydiga uttalandet kommer från senaste numret av finska
magasinet "Hockey", sagt av Kenny Jönsson om Jaromir Jagr:

"Han sticker ut rumpan så långt så det är svårt att komma åt."

Komma åt vaddå Kenny?! =)

Mvh,

Jocke Arhammar"

Jag frågade Kenny Jönsson om vad det var som gjorde Jaromir Jagr så bra och då sa han bland annat detta. Jag tyckte det var roligt också för att jag, som haft det tvivelaktiga nöjet att ha sett Jaromir i bara kalsongerna, kan intyga att han verkligen har en enorm rumpa.

Igår höll jag mitt tal och det gick rätt så bra. När jag tränade så blev talet runt 4:40 min långt, men när jag höll det igår så klockades jag för 3:20 min! Jag är dock ganska säker på att jag fick med allting så jag måste ha pratat väldigt snabbt helt enkelt. Jag var förvånansvärt nervös också, det kändes som hela golvet gungade, men jag pratade med några som lyssnade på talet och de uppfattade mig inte som nervös.

Min rumskompis Dominic fyller 21 idag, och är därmed tillåten att dricka alkohol här i USA. Igår runt halv tolv på kvällen så kom jag på den smarta ideén att vi skulle gå till en bar klockan tolv, precis när han fyllde 21. Sagt och gjort så gick vi dit, och vem är den första personen jag möter i baren? Min public speaking lärare! Han som jag tidigare på dagen hade hållit tal för. Han är ingen riktig professor ännu, bara en "graduate student", så han är inte mycket äldre än vad jag är. Han berättade, med en berusad persons inlevelse att mitt tal hade varit bra och att jag talat långsamt och artikulerat, hur nu det gick ihop med min analys här ovan...? Troligen gick det inte ihop alls.

Sen mötte jag min lärares gamla rumskompis som var en svensk. Han var något så konstigt som en skåning som hejade på Djurgården! Mycket sympatiskt drag.

Idag är skolan inställd igen på grund av snö, så nu kan vi börja förbereda en liten 21-års fest för Dominic.

Naturkatastrof i Vaxmora!!! Jag lovar att hjälpa till att bygga upp verandan igen. Pappa skickade den här bilden på sig själv när han sitter och läser i snön och flera frågor dök förstås upp. Först och främst, vad i hela friden håller han på med?! Hur kom han ut dit utan att lämna fotspår? Har han helt enkelt suttit därute hela vintern? Hur blek kan en levande människa vara?

Jag tycker det är en läcker effekt som fotografen av denna bild fått fram med det röda staketet bakom pappas likfärgade ansikte och de kritvita benen som går i samma ton som snön. Mycket kreativt!

Imorgon ska jag hålla mitt första tal i min Public Speaking class, det kommer nog gå bra för jag har tränat rätt mycket. Alla mina rumskompisar har fått varsin dos av talet och Robel gav mig till och med ett klassiskt "Farfar-på-musikal-Bravo!", som jag har kunnat lära ut till Robel efter att ha studerat Gunnar vid flera tillfällen.

Idag kunde vi spela utomhus på en av tennisbanorna som vi skottat tidigare. Det gällde dock att ta det lugnt i hörnorna för att det fortfarande var väldigt isigt, och mycket tid gick åt att leta efter bollar i snödrivorna runt planen.