Nu har jag gjort comeback på jobbet efter operationen och det mesta var sig likt. Redan vid morgonfikat blev jag introducerad till mitt nya smeknamn, "Blindtarmen". Lite ringrostig var jag, det är speciellt snacket man tappar snabbt. Här kommer en snabbkurs i byggnadsarbeterska.

Det personliga pronomet "han" ersätter "den/det" i alla lägen. "Spika dit den (spiken)" blir "Spika dit han", "Släng den (kaffesumpen)" blir "Släng han" osv. Jag har försökt att vara kreativ i mitt språk och vid lämpliga tillfällen ersätta "han" med "honom", eller till och med "henne", men utan någon positiv respons. Det enda socialt acceptabla alternativet till att kalla saker "han" är om man istället lägger till ändelsen "-jäveln" efter substantivet som i, "Nu måste ju plank-jäveln upp på snedden", eller "Nä du, nu är det dags att vässa penn-jäveln igen". Detta funkar naturligtvis även i plural som i - "Har du sett mutter-jävlarna?

Den här texten blev inte så lång men nu får han va' klar. Måste gå och ta mig en mack-jävel med skit-youghurt. Det sistnämnda prefixet ska jag för övrigt försöka etablera imorgon.

Igår var jag med Lasse och Olle i Kista Centrum och såg den nya storfilmen ”Day after Tomorrow”. Simon ville inte följa med på grund av tidigare dåliga erfarenheter i Kista med mobilpratande ungdomar. Som tur var hade vi inga problem den här gången, alla på bion var relativt tysta och koncentrerade sig på filmen.

Jag var positivt överraskad av filmen och jag ger den fyra Jocke, av fem. Det var spännande hela tiden och bara någon enstaka onödig sidohistoria, som annars alltid drar ner tempot i såna här filmer (den här gången var det ett cancersjukt barn som behövde hjälp men inte hade något med historien att göra). Som vanligt med amerikanska filmer gick jag in med lite distans till det hela, beredd på en rejäl dos patriotism och övertydlig symbolik, på alla möjliga sätt. Men det var inte alls så farligt, möjligtvis med undantag av hur frihetsgudinnan behandlades.

Inte helt oväntat hette huvudpersonen Jack. Inte helt oväntat var presidenten rådvillig och väldigt handlingsförlamad. Inte helt oväntat var det vicepresidenten som tog besluten. Inte helt oväntat skrattade halva biopubliken till helt plötsligt när Saudiarabiens representant på FN-mötet började prata på arabiska. Det verkade som om för varje språk som talades i filmen så fanns det någon i publiken som kunde det språket och skulle demonstrera det för alla oss andragenom att upprepa vad som sagts.

Lite mer oväntat var att det var så många som dog i filmen.

Filmen var fantastiskt bra gjord och man kan gå och se den nästan bara för effekterna, men jag rekommenderar den verkligen som en spännande och kul blockbuster film för hela familjen. Jag vet inte vilken åldersgräns det är på filmen men jag skulle nog sätta 11 år.