Att jag och pappa låter väldigt lika när vi pratar är inget nytt. Under flera år vägrade jag vidareutveckla min standardfras vid samtalssvar ("Arhammar"), men gav till slut upp och började istället svara "Jocke". Jag var helt enkelt trött på att ständigt bli tagen för min pappa och behöva avbryta folk som sökte efter Anders hela tiden.

Häromveckan fick jag dock uppleva ytterligare en dimension av problemen som kan uppstå när man låter likadant som någon annan. Jag var hemma på besök hos föräldrarna när min chef från konstgräsfirman ringde. Han lät meddela att jag skulle vara i Märsta klockan 06:30 morgonen därpå. Samtidigt som han sa detta gick pappa förbi och råkade tappa en näve jordnötter på golvet. ”Oh Shit!”, utbrast han i sann Rebell-Anders anda. Chefen uppfattade Anders utrop och trodde att det var jag som reagerade på hans meddelande om Märsta.

- Joo…det är ju lite tidigt förstås, sa chefen snällt, allt medan jag försökte samla mig tillräckligt för att förklara att det inte var jag som skrek ”oh shit”.
- Nej…alltså…det var inte jag som sa så, min pappa...hrrm…alltså han…gick just förbi och tappade jordnötter!
- Jaha…ja ja, hehe…

Pappa och Julia kunde inte hålla sig för skratt i bakgrunden och jag kämpade hårt för att kunna avsluta samtalet på ett någorlunda värdigt sätt. Det gick nog inte så bra.

Igår tror jag att jag slog nytt rekord i misstänkt beteende när jag blev stoppad av polisen i en rutinkoll vid Norrtull. Det var första gången jag kommit i kontakt med polisen i samband med bilkörning så det får väl gälla som förklaring till mitt agerande. Det första jag gör efter att ha stannat och vevat ner fönstret är att misslyckas med att sänka bilstereon. Istället lyckades jag med en nervös handgest att vrida på volymen på max. Efter det var det dags att blåsa i alkoholtestet. "Ta ett djupt andetag", sa polisen. "OK", sa jag och tog i för kung och fosterland. När jag fått in så mycket luft som fick plats i lungorna så lämnade jag tillbaka testet till polisen, med luften kvar i lungorna och putande kinder. "Du ska blåsa ut också", sa polisen fundersamt när jag satt där och höll andan. "Det visste jag väl", hade jag kanske sagt om jag inte hade hållit på att kvävas av syrebrist. Med ett kraftigt utblås så bevisade jag till slut min nykterhet och fick köra vidare mot nya mål.

Dagens lärdom: Glöm ej att blåsa ut också vid alkotest. (Jag tycker dock polisen kunde varit lite tydligare i sina instruktioner.)