Det är inte ofta jag tittar på nyheterna på tv, men när jag väl gör det så har jag ett favoritinslag som jag alltid älskar att se. Det brukar dyka upp någon gång per år, ofta runt jul, och är alltid stor tv-underhållning. Jag pratar förstås om klädutförsäljningar, i stil med den gångna veckans introduktion av Stella McCartneys vinterkollektion. Den gamla slitna sanningen att många kvinnor i samma rum är lika med kaos (som för länge sedan motbevisats av hundratusentals relativt lugna Tupperwarepartyn runt hela världen) får här alltid nytt bränsle. Där förvandlas annars mer eller mindre normala kvinnor (för det är nästan uteslutande kvinnor) till regelrätta Hulks och går bärsärkargång för att få det där plagget som de trånat efter i några dagar. Helst för någon hundralapp billigare än annars.
Det var med detta i åtanke som jag öppnade gårdagens DN och hittade en stor bilaga från PC City. ”INVIGNING 25/11 KL. 8-22. KOM I TID”, stod det med så stora bokstäver att jag var tvungen att bläddra sida för att läsa klart ord med mer än en stavelse. Jag hittade genast en printer/scanner/kopieringsapparat för 299:- som jag bara var tvungen att ha. ”Endast 100 kvar”, stod det under annonsen. Efter att ha pratat med pappa, så förstod jag att det inte var någon idé att ta bilen. Väsby ligger ju bara någon mil från Sollentuna, och eftersom kön enligt pappa skulle vara nästan en kilometer lång så kunde jag ju lika gärna bara sätta på mig skorna och ställa mig direkt i kön, som borde starta någonstans vid vår parkering. Detta förstås beroende på hur kön är böjd. Trots varningarna bestämde jag mig ändå för att offra min lediga fredagsmorgon till att kliva upp 07:30 och ge mig av med bilen.
Redan på väg till parkeringen började det pirra i magen. Jag började redan då att förstå alla de där desperata blickarna och giriga beteendet som jag så ofta förundrats över på de där tv-inslagen. När jag kommer fram till parkeringen ser jag nämligen en av grannarna, en vanlig medelåldersman, med all säkerhet på väg till jobbet och lite sådär smånöjd som man kan vara en morgon innan helg.
- Hej, säger han och ler, samtidigt som han sätter sig i bilen och kör iväg. ”Det där gick lite väl snabbt”, tänkte jag. Genast började jag måla upp skräckscenariot om att samme granne skulle stå där i kassakön när jag kommer fram med den sista printapparaten i famnen och glatt utbrista ”Hej igen!” Detta fick inte ske. Jag satte mig bakom ratten och skyndade mig snabbt iväg mot PC City.
Beredd på det värsta svängde jag av motorvägen mot Infracity i Väsby. Klockan var nu 07:55 och det gällde att snabbt hitta en parkering och göra sig redo för strid. Synen som mötte mig gjorde mig väldigt konfunderad. Någon kilometerlång kö såg jag inte röken av, inte ens hundra meter. Ett tappert gäng på uppskattningsvis trettio män stod lydigt i led utanför portarna. Jag fick till och med en parkeringsplats precis utanför dörren.
”Vad var det här”, tänkte jag. ”Aha..antagligen har personalen tittat på termometern och tyckt synd om alla de hundratals stackars frusna människor med sovsäckar som övernattat utanför affären, och därför släppt in dem i förväg”, var min analys. ”Det är väl inte mer än rätt”, intalade jag mig själv, även om jag tyckte det var lite orättvist. Klockan var nu exakt 07:58 så jag hoppade ur bilen och blev tillsammans med kön snabbt insläppt.
Det som skulle bli dagens, ja troligen veckans, stora äventyr slutade i ett rejält antiklimax. Allt var för enkelt. Ingen sprang, ingen knuffades, ingen petade ut ögonen på folk, drog folk i håret eller klöste varandra i ansiktet. Kort sagt, det var inte som på tv. Det var inte ens några problem att få hjälp av expediterna, något som jag antar borde vara totalt omöjligt under en ”riktig” utförsäljning. Jag tog min printer/scanner/kopieringsapparat och betalade. Den enda riktiga komplikationen jag stötte på var att behöva visa legitimation när jag betalade med mitt kreditkort. Det kändes ändå definitivt som en parantes i sammanhanget.
Nu har det gått några timmar och den värsta besvikelsen har lagt sig. Mitt nyköpta 75% prisnersatta fynd ligger där på köksbordet och jag antar att jag trots allt känner mig nöjd. Ändå känner jag att jag har ett överskott av adrenalin som aldrig riktigt fick komma ut.
Hmm...kanske jag ska köpa en blus till mamma i julklapp? När kommer Stella tillbaka till stan?
Friday, November 25, 2005
Wednesday, November 16, 2005
Tennisspelaren Maria Sharapova, som flyttade till USA som liten, kom häromveckan hem till Ryssland för första gången på åratal och kunde knappt förstå de ryska journalisternas frågor. Det är lätt att göra sig rolig över folk som Sharapova, eller vår egen Viktoria Silvstedt, som tappar sitt ursprungsspråk (eller bara helt plötsligt liksom flyter över till engelskan). Jag har dock mina alldeles egna erfarenheter som gör att jag förstår dom.
Det var i slutet av maj och jag var nyss hemkommen från USA. Min svenska var inte alls vad den har varit, jag hade svårt att hitta orden, speciellt när jag blev lite stressad. Jag hade fått jobb som grindvakt i Vasaparken, där dom byggde om. Hela parken var inhägnad och jag skulle släppa in lastbilar och hindra folk från att gå in. ”Enkelt”, tänkte jag, vad skulle folk in där och göra när hela parken var inhägnad och parken i sig såg ut som ett enda stort gruvschakt? Ingenting, skulle det visa sig, men in skulle dom…
Vid ett tillfälle hade jag just släppt in en lastbil och väntade på att en annan skulle komma. Det hade inte gått förbi så mycket folk på senaste tiden så jag lämnade grinddörren lite på glänt, så att det skulle bli lättare att öppna när nästa lastbil kom. DÅ…precis när jag hade satt mig kom en 40-årig kvinnlig cyklist flygande mot den lilla grindöppningen. Jag sträckte upp armen i luften för att försöka få stopp på henne, men hon såg inte. Vid det här laget var hon redan jämsides med mig så jag beslutade mig för att säga till på skarpen: ”Hallå!”, utropade jag, men till ingen nytta. Jag fick lugnt sätta mig ner och vänta på att hon cyklat runt parken för att inse att det inte fanns någon väg ut.
När den fortcyklande kvinnan kom tillbaka var hon väldigt irriterad. Hon hade tänkt att ta en genväg genom parken, men hade nu istället förlorat flera minuter på sitt vägval.
- Varför gjorde du inget för att stoppa mig, sa hon beskt när hon kom gående.
Men vilken surkärring tänkte jag, här gäller det att trycka till henne. Jag var tvungen att komma på något snabbt. Jag letade och letade efter något att säga, men orden svek mig. En märklig känsla faktiskt.
- Jag gjorde ju såhär, men du såg ju inte, fick jag tillslut ur mig och visade hur jag hade sträckt upp armen som en gammal konstapel.
Den arga kvinnan gav sig inte.
- Men du kunde väl ha skrikit något?
”Vad bra, hon ger sig inte”, tänkte jag. Nu skulle jag få ännu en chans att säga något smart. Någon sekund senare kom det vassa svaret:
- Jag gjorde ju det, men du hör ju inte!
Kvinnan såg nästan road ut när hon skakade på huvudet och gjorde sig reda för att cykla därifrån. Jag kände hur det bultade i bröstet och magen kändes som en klump. Jag kunde bara inte låta henne komma undan så enkelt. Jag ställde mig upp och gjorde mig redo att säga något till kvinnan som precis tog första tramptaget bort från platsen.
Men ingenting kom ut. Inte ett enda ord. Jag tänkte så att jag fick ont i huvudet, kvinnan var nu tio meter bort och jag blev mer och mer desperat. Nu skulle jag skrika något som rättfärdigade allt jag sagt tidigare, jag skulle få min värdighet tillbaka. Jag visste ungefär vad jag skulle säga på engelska, något om att hon skulle dra ur hörlurarna och vara lite uppmärksam, hur säger jag det på svenska egentligen? När den arga kvinnan var drygt femton meter bort förstod jag att det var nu eller aldrig. ”Nu skriker jag det som kommer ut bara, annars kommer jag gräma mig över det här resten av året”, tänkte jag. Jag tog ett djupt andetag och skrek:
”DU MÅSTE JU HÖÖÖRA!”
Jag tror inte hon hörde, som tur var, men om du någon gång går förbi Vasaparken så kan du nog känna dessa fyra ord ligga kvar i luften som en pinsam påminnelse om hur det kan gå när man inte pratat svenska på ett tag. Det var i alla fall så det kändes direkt efter att orden lämnat min mun.
Det var i slutet av maj och jag var nyss hemkommen från USA. Min svenska var inte alls vad den har varit, jag hade svårt att hitta orden, speciellt när jag blev lite stressad. Jag hade fått jobb som grindvakt i Vasaparken, där dom byggde om. Hela parken var inhägnad och jag skulle släppa in lastbilar och hindra folk från att gå in. ”Enkelt”, tänkte jag, vad skulle folk in där och göra när hela parken var inhägnad och parken i sig såg ut som ett enda stort gruvschakt? Ingenting, skulle det visa sig, men in skulle dom…
Vid ett tillfälle hade jag just släppt in en lastbil och väntade på att en annan skulle komma. Det hade inte gått förbi så mycket folk på senaste tiden så jag lämnade grinddörren lite på glänt, så att det skulle bli lättare att öppna när nästa lastbil kom. DÅ…precis när jag hade satt mig kom en 40-årig kvinnlig cyklist flygande mot den lilla grindöppningen. Jag sträckte upp armen i luften för att försöka få stopp på henne, men hon såg inte. Vid det här laget var hon redan jämsides med mig så jag beslutade mig för att säga till på skarpen: ”Hallå!”, utropade jag, men till ingen nytta. Jag fick lugnt sätta mig ner och vänta på att hon cyklat runt parken för att inse att det inte fanns någon väg ut.
När den fortcyklande kvinnan kom tillbaka var hon väldigt irriterad. Hon hade tänkt att ta en genväg genom parken, men hade nu istället förlorat flera minuter på sitt vägval.
- Varför gjorde du inget för att stoppa mig, sa hon beskt när hon kom gående.
Men vilken surkärring tänkte jag, här gäller det att trycka till henne. Jag var tvungen att komma på något snabbt. Jag letade och letade efter något att säga, men orden svek mig. En märklig känsla faktiskt.
- Jag gjorde ju såhär, men du såg ju inte, fick jag tillslut ur mig och visade hur jag hade sträckt upp armen som en gammal konstapel.
Den arga kvinnan gav sig inte.
- Men du kunde väl ha skrikit något?
”Vad bra, hon ger sig inte”, tänkte jag. Nu skulle jag få ännu en chans att säga något smart. Någon sekund senare kom det vassa svaret:
- Jag gjorde ju det, men du hör ju inte!
Kvinnan såg nästan road ut när hon skakade på huvudet och gjorde sig reda för att cykla därifrån. Jag kände hur det bultade i bröstet och magen kändes som en klump. Jag kunde bara inte låta henne komma undan så enkelt. Jag ställde mig upp och gjorde mig redo att säga något till kvinnan som precis tog första tramptaget bort från platsen.
Men ingenting kom ut. Inte ett enda ord. Jag tänkte så att jag fick ont i huvudet, kvinnan var nu tio meter bort och jag blev mer och mer desperat. Nu skulle jag skrika något som rättfärdigade allt jag sagt tidigare, jag skulle få min värdighet tillbaka. Jag visste ungefär vad jag skulle säga på engelska, något om att hon skulle dra ur hörlurarna och vara lite uppmärksam, hur säger jag det på svenska egentligen? När den arga kvinnan var drygt femton meter bort förstod jag att det var nu eller aldrig. ”Nu skriker jag det som kommer ut bara, annars kommer jag gräma mig över det här resten av året”, tänkte jag. Jag tog ett djupt andetag och skrek:
”DU MÅSTE JU HÖÖÖRA!”
Jag tror inte hon hörde, som tur var, men om du någon gång går förbi Vasaparken så kan du nog känna dessa fyra ord ligga kvar i luften som en pinsam påminnelse om hur det kan gå när man inte pratat svenska på ett tag. Det var i alla fall så det kändes direkt efter att orden lämnat min mun.