Efter 130 inlägg på tre och ett halvt år så lägger jag ner denna blogg. Jag låter dock bli att radera den för att jag tycker det är kul att ha alla texterna samlade för nostalgiska kvällar.

Ingen 15-kronors kebab för Lasse

Första april gick inte obemärkt förbi i Sumpan. Jag lyckades med konststycket att improvisera fram ett lyckat aprilskämt som blev mitt kanske mest lyckade genom tiderna.

Allt började med att jag kom hem från mina föräldrar, där jag sovit, bara för att upptäcka att Lasse precis gått upp. Då bestämde jag mig på plats för att försöka lura Lasse som verkade lite lagom nyvaken och disorienterad. Det måste varit någon släng av storhetsvansinne men jag fick för mig att jag skulle försöka lura honom att lämna lägenheten, något som jag inte ens är säker på att han skulle göra ens om det började brinna. I alla fall inte när han just vaknat.

Jag började snabbt fundera ut hur jag skulle gå till väga. Jag behövde ett attraktivt lockbete, något som Lasse åtrår så intensivt att han är villig att sätta på sig byxor, tröja och skor för att gå och hämta. Valet föll på en kebabtallrik - en superbillig sådan till och med. Den närmaste kebabkiosken ligger bara drygt trettio meter från lägenheten och eftersom vi dessutom har hiss i huset så räknade jag med att avståndet skulle vara tillräckligt litet för att det skulle funka. I sista sekunden lyckades jag förstärka lögnen med att jag såg en skylt om den billiga kebaben längre bort på gatan, så att han inte skulle bli misstänksam när det inte stod något om det i kiosken.

När Lasse lämnat lägenheten så började jag genast måla upp ett drömscenario. Jag hoppades att han skulle bli förbannad och börja käfta emot gubben i kiosken när han blev tvungen att betala 45 kronor, istället för 15. Mardrömsscenariot vat att han skulle vända i dörren.

Resultatet blev väldigt lyckat. En lång kö utanför kiosken hade förstärkt min lögn, och Lasse anade inget oråd alls när han gick fram till gubben och frågade (med darr på rösten eller extremt självsäkert, var ju inte där för att lyssna men jag tror det var antingen eller): "Har ni specialerbjudade idag?"

"Bara för dig kompis", svarade den mustaschprydde gubben i kiosken, som troligen såg sin chans att lura till sig lite goodwill från Lasse. Han fortsatte med att ge Lasse ett erbjudande som bestod i att han fick köpa kebabtallriken, som egentligen kostar 45 kronor...för 45 kronor! Lasse avböjde vänligt och köpte en kebab med bröd istället.

Det var trots allt en nöjd Lasse som kom hem igen. Han hade tagit sig ner till kiosken, om än ditlurad av mig, och köpt en kebab. Själv var jag förstås mer än nöjd efter mitt lyckade skämt, och fortfarande väntar jag på att nån ska lyckas lura mig nån gång.

Pappa Anders startar blogg

Nu har även Anders börjat blogga. Bloggen kan läsas här. Ambitionen är tydligen att skriva ett nytt inlägg varje dag i två år, något som mig veterligen ingen i blogghistorien har lyckats med. Själv har jag aldrig klarat mer än tio dagar i rad, och räknar nu i månader istället. Med det här inlägget har jag med bred marginal hunnit skriva något i mars också.

*** PRESSMEDDELANDE ***

Jocke Arhammars Jockes Blog fyller tre år - byter namn till Jockes Sporadiska Blogg

Jockes Blog tar på sitt 3-årsjubileum steget fullt ut och byter namn till Jockes Sporadiska Blogg. Beslutet togs i samförstånd mellan Arhammar och hans publicister på Blogspot.com. ”Vi har märkt att Jockes inlägg blivit mer och mer sporadiska, och följaktligen så har även besökarantalet minskat drastiskt”, säger bloggansvarige Ö på Blogspot. ”Jocke har varit med oss väldigt länge så vi uppskattar förstås att han väljer att ligga kvar på vår sida, men vi vill att bloggnamnet ska spegla innehållet på ett bättre sätt”, säger Ö.

I samband med namnbytet togs även beslutet om att försvenska namnet från Blog till Blogg. Jockes Blog har ett snitt på två unika besökare per dag och anses därmed av många bedömare vara en av de kommersiellt minst framgångsrika bloggarna någonsin, i förhållande till sin livslängd.

Historia – från Jockes Blog till Jockes Sporadiska Blogg

Den 12 februari 2003 startade Jocke Arhammar en blogg med det träffsäkra namnet Jockes Blog. Inspirerad av Risto Pakarinens banbrytande internationellt kända Name That Baby så hade han en vision om att bloggen skulle bli en sorts mötesplats för släktingar och vänner. Här skulle man kunna checka in hur Jocke (som då bodde i USA) hade det, och dessutom använda kommentarfunktionen i bloggen som ett sorts diskussionsforum där allt möjligt kunde diskuteras… Allt möjligt om Jocke då förstås.

På den här tiden (tidigt 2003-tal) så var bloggen något helt nytt i Sverige. Många har kallat Jocke för en pionjär inom bloggandet, en sån där pionjär som är så mycket före sin tid att han troligen inte kommer få sin fulla uppskattning förrän antingen han själv eller hela bloggfenomenet dör. Hade Arhammar varit ödmjuk så skulle han troligen lite generat ha nekat till denna pionjärstämpel. Kanske hade han påpekat att det faktiskt funnits svenska bloggare flera år innan han själv startade. Men nu suger han hellre åt sig av komplimangerna, för den här frågan känns nästan retorisk: Kan en person som skriver om sig själv i tredje person någonsin vara ödmjuk?

Jockes första drag var att ta reda på vad ”blog” betyder (det försvenskade ordet blogg fanns ännu inte att tillgå). För den som fortfarande inte vet så är blog en förkortning på weblog. Weblog, alltså en sorts nätdagbok, men inte nödvändigtvis en daglig sådan. Även om det inte var nödvändigt så var ett tidigt uttalat mål att skriva ett inlägg om dagen. Detta gick bra till sin början. Efter debutinlägget, som diskuterade möjliga engelska översättningar av uttrycket ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”, så var optimisten stor hos Arhammar. Nästa dag skrev han ett inlägg om några konstiga sporter han hade sett på TV - skogshuggnings-VM och poker. Senare på dagen kände han sig även tvungen att skriva om sin favoritfrukt. Med tre inlägg på bara två dagar och idel beröm bland kommentarerna såg framtiden ljus ut för Jockes Blog. Tre år senare skulle tongångarna vara helt annorlunda.

Med enkel matematik så kan man räkna ut att Jockes mål med att skriva ett inlägg om dagen inte har uppnåtts. Inklusive denna text så har han postat 127 inlägg på 1095 dagar. Det innebär ett snitt på 8,6 dagar mellan varje inlägg, alltså som ett veckobrev som ständigt kommer en dag för sent. Under det senaste året har frekvensen minskat ännu mer och under en fyramånadersperiod i mitten av 2005 uppdaterades inte bloggen vid ett enda tillfälle. ”När jag tänkte tillbaka på hur mycket roligt som hände under den tiden, som jag kunde skrivit om, så förstod jag att jag börjat tappa sugen”, säger Arhammar. ”Jockes Blog har varit en sporadisk blogg i över ett år så namnbytet känns väldigt logiskt och kommer inte en dag för tidigt”, fortsätter han.

Jocke vill passa på att tacka alla som följt Jockes Blog under dessa tre år och samtidigt hälsa dom välkomna till Jockes Sporadiska Blogg. Han har svårt att uppskatta exakt hur sporadisk bloggen kommer vara, men säger att man troligen inte kan förvänta sig mer än något enstaka inlägg i månaden.

"Om ens det", avslutar Arhammar fundersamt.

För nästan exakt tre år sedan skrev jag på bloggen om vilka konstiga sporter som gick på tv i USA. En av sporterna var VM i skogshuggning, den andra var poker. Vid ett tillfälle förra året när jag satt och zappade framför tv:n så var det poker på fyra kanaler samtidigt (Eurosport, ZTV, Kanal 5 och TV4 Plus). Blir 2006 skogshuggningens år kanske?

Nu börjar det äntligen lugna ner sig lite med all uppståndelse runt trängselskatten. I dagens DN stod det faktiskt bara en liten notis på debattsidan om det. Annars har ju som bekant alla försökt överträffa varandra i mer eller mindre långsökta analyser om varför vi ska slopa skatten illa kvickt. Att det är orättvist att Lidingöborna slipper betala, och dåligt att man inte kan betala i förväg kan jag väl köpa, men det finns en gräns som skiljer vettig kritik från onödigt tjat. Alla försöker låta solidariska och komma på "legitima" orsaker till att man är emot skatten men i slutändan handlar det ju trots allt bara om pengar. Man frågar sig själv: "Vill jag betala för att åka in till stan?", och sen svarar man ja eller nej.

Ingen verkar vilja erkänna att man helt enkelt inte tycker det är värt att betala extra för resan och det är därför man hittar på andra orsaker. Min pappa Anders är som vanligt ett praktexempel. Han säger sig egentligen inte ha några problem med att behöva betala, men tycker att det är orättvist, och nu citerar jag, "att dom som bor i Trosa till exempel ska behöva betala för att komma in i Sverige när dom åkt Finlandsbåten". Detta är olagligt enligt honom.

Solidaritet mot Trosaborna eller rökridå? Avgör själva. Långsökt var ordet...