(Går)Dagens höjdpunkter (Lördag, 4/12 och Söndag, 5/12):

Som ni vet så är jag väldigt mån om mina läsare så nu när jag har missat en dag så bjuder jag istället tillbaka med två höjdpunkter på samma dag. Lördagens höjdpunkt var när jag kom för sent till jobbet på gymmet. När man är försenad så är ofta alla de bästa stationerna tagna och man får ta det enda som finns kvar, oftast att sitta vid ingången och dra kort. Men igår när jag kom sent så hade ingen, helt obegripligt nog, tagit "Station 3" som enligt mig är den klart mest attraktiva. Jobbet där går ut på att se till att alla som lyfter hantlar sköter sig. När man jobbar där så sitter man undanskymt och kan göra roliga saker som att slöa och spela dataspel.

Söndagens höjdpunkt var också relaterat till jobbet. Vi har en halvtimmes rast som alla måste ta ut vid olika tider, så att det alltid finns tillräckligt med folk på de olika stationerna. Efter någon timme så var det dags för killen som satt uppe i basketbollhallen att ta rast och jag blev utsedd att sitta där istället för honom. Just när jag satt där så började skolans damvolleybolllag att träna. Sällan har jag kunnat utse en mer självklar dagens höjdpunkt.

Dagens höjdpunkt (Fredag, 3/12):

Dagens höjdpunkt var helt klart att öppna ett paket i min adventskalander som innehöll en rykande färsk Se och Hör. Äntligen fick jag reda på hur det egentligen står till med Mette-Maris pappas strippklubbsbesök och Silvias hemliga skönhetsopertioner.

Dagens höjdpunkt (Torsdag, 2/12):

Två av Robels svenska kompisar kom på besök idag från New York och de kommer stanna här hela helgen. Dagens höjdpunkt var helt enkelt att de är här.

Hmmm...jag måste erkänna att det här "dagens höjdpunkt" projektet är lite förvirrande på grund av tidsskillnaden. Som Pappa Anders mycket riktigt påpekade i sin förra kommentar så har ni redan upplevt dagens höjdpunkt innan jag ens har upplevt dagen. Ni får helt enkelt skriva er dagens höjdpunkt där jag skrivit min dagens höjdpunkt (som alltså blir gårdagens höjdpunkt för er). Det här är för övrigt anledningen till att Tillbaka till framtiden är den enda lyckade tidsresefilmen, det är helt enkelt för krångligt.

Om ni vill skriva kommentar, skriv bara under någon dag som passar!

Dagens höjdpunkt (Onsdag, 1/12):

Anledningen till att jag skriver den här bloggen är ungefär 50/50 - 50% för min egen skull och 50% för er där hemma. Jag är som ni säkert redan vet mitt eget största fan och jag tycker alltid det är lika kul att läsa mina gamla inlägg. Det finns ett av dessa som sticker ut lite mer än de andra, mitt allra längsta inlägg någonsin, det om Rebell-Anders och familjens resa till New York. Dagens höjdpunkt var att jag läste det igen, för första gången på väldigt länge och kom ihåg hur roligt det var. Tryck på den här länken för att läsa om Rebell-Anders.

NYTT TEMA FÖR BLOGGEN!

Från och med idag introducerar jag en ny sorts blogg som förhoppningsvis kommer bli mer interaktiv. Den här versionen av bloggen kommer uppdateras varje dag fram till min hemresa den 16:e december. Jag fick iden när jag som vanligt satt och längtade efter att få öppna det första av mina adventskalender-paket från Jenny, Jessica och Julia. Jag tänkte på vad kul att man har något litet roligt varje dag fram till hemresan.

När jag tänkte på det så tänkte jag också på att det händer ju faktiskt åtminstone någon rolig sak varje dag, med eller utan adventskalender, så därför så ska jag från och med nu skriva på bloggen varje dag om "dagens höjdpunkt". Förhoppningsvis kan även ni läsare dela med er av er personliga "dagens höjdpunkt". Vilken positiv blogg det kan bli! Jag är ett geni!

Alltså...

• Fram till min hemresa den 16:e december ska jag utnämna något som hänt mig till "dagens höjdpunkt", och förhoppningsvis kan ni andra också dela med sig av era highlights.

Dagens höjdpunkt (Tisdag, 30/11): När man går till kafeterian här i skolan så får man välja om man vill sitta där och äta, eller om man vill ta med sig maten ut. Om man väljer att ta med sig så får man en vit frigolitbox där man får försöka klämma in så mycket mat man kan. Det enda kravet är att man ska kunna stänga boxen och att trycket inte är så hårt att den öppnas av sig självt. Idag så valde jag att ta ut maten och i vanlig ordning så blandades olika maträtter friskt för att utnyttja frigolitboxens area maximalt. Nu föll det sig så att tre kycklingfileer med currysås hamnade ovanpå tre burritos, något som jag var lite orolig över. Skulle mina burritos bli mjuka och såsiga och kanske rent utav oätbara? Jag gick hem och åt upp kycklingfileerna tillsammans med ris som jag tryckt in i tomrummen mellan maträtterna.
Med kycklingfileerna och riset undanröjt så kom jag då fram till mina burritos. De var onekligen såsiga, aningen mjuka men smakade alldeles, alldeles underbart. Currysåsen tog burriton till en helt ny nivå och dagens höjdpunkt var nådd.

Förra julen skickade Jenny ett julpaket till mig som tyvärr aldrig kom fram. För några månader sen kom paketet tillbaka till Jenny i Sverige. Det visade sig att det faktiskt varit i Radford men aldrig hittat fram till just min lägenhet. Men skam den som ger sig. Igår fick jag ett nytt paket, den här gången från alla systrarna Arhammar innehållandes delar av det ursprungliga julpaketet, och även en hemmagjord adventskalender beståendes av massa småpaket som skall öppnas en per dag.

I paketet fanns även en lapp med tydliga, på gränsen till hotfulla instruktioner om hur varje paket har ett nummer och att inget av dem får öppnas i förväg. Detta kommer alltså från två systrar (Julia är oskyldig här) som har satt i system att varje år äta upp alla chokladbitarna i chokladkalendern redan första dagen, för att senare stöpa nya bitar med hjälp av smält blockchoklad. Själv brukar jag bara på sin höjd äta upp julaftonsbiten i förväg, den dagen har man ju så roligt i alla fall.

Med detta inte sagt att jag inte är sugen på att öppna paketen i förväg, speciellt som den första (28/11) innehöll en Dumlekola. Resten av adventskalendern börjar den 1:a december men det fanns som sagt även ett paket för 28/11 (första advent eller?). Paketet innehöll alltså en Dumlekola och även två miniljus. För tillfället går hjärnan för högtryck för att komma på en MacGyverlösning till hur jag ska kunna använda ljusen. Dels har båda stubinerna gått av, dels har jag ingen liten ljusstake som kan passa och dels är det förbjudet att använda ljus i min lägenhet. Det bästa jag kommit på hittills är att köpa en muffin eller liknande och sticka ner ljuset i den. När jag tänker efter så är det nog precis vad MacGyver skulle gjort.

Jag har haft thanksgiving break nu i en vecka och det har varit väldigt skönt. Jag och Robel åkte tillsammans med en kompis (Tony) till Baltimore och New York i Tonys bil. Vi sov över två nätter i Baltimore hos Tonys farbror och sen åkte vi därifrån till New York där vi var i två dagar. I New York sov vi hos Robels kompis hemifrån som bor i Staten Island. Höjdpunkten var klubbesöket på klubben Lotus och även förstås Seinfeldrestaurangen.

Nu är jag tillbaka i Radford och väntar på att skolan ska börja igen på måndag. Igår sorterade jag all musik på min dator. Jag har ju en ny dator så när jag fick den i somras så kopierade jag bara över alla pappas låtar. Det tog mig drygt fem timmar men nu har jag äntligen ordning bland låtarna. Nästan 3,000 låtar strök med i bortrensningen, 80% av dem rock n' roll.

Idag har jag just varit och klippt mig och det är fascinerande hur alla amerikanska frisörer jag varit hos har samma egenhet, de verkar göra allt för att inte kunderna ska kunna titta sig i spegeln när de klipps. Först och främst så står de i sann slö amerikansk anda på samma ställe hela tiden och snurrar bara stolen beroende på vilken sida av huvudet de ska jobba på. Detta kunde ju vara ok om de hade en utgångspunkt där man såg sig själv i spegeln, men det verkar som sagt som att de gör allt för att undvika detta.

Men men...betalar man $7 för en klippning så kan man väl stå ut med att stirra på en vägg istället för en spegel.

Att jämföra sig med en TV-stjärna måste vara något som alla har gjort vid något tillfälle. Naturligtvis är inte jag något undantag. Problemet med detta är ju förstås att man nio gånger av tio förlorar en sådan jämförelse. Detta gäller speciellt när man som jag ofta jämför mig med den legendariska amatör-deckaren Angus(!) MacGyver. För den som mot förmodan aldrig hört talas om MacGyver så är han alltså en slags deckare som åker jorden runt och sätter sig själv i olika kniviga situationer. Väl där så löser han sina problem med genialiska uppfinningar där han använder saker som bara råkar finnas i närheten.

Det som är så bra med MacGyver är att allt blir billigt med hans metoder. Han behöver inte köpa en pistol för att bekämpa skurkarna, han gör en själv av en repstump, bakpulver och en plywoodplatta. Eller som i den kanske mest klassiska MacGyver-lösningen: när han desarmerade en atombomb med ett gem. Som den försiktiga konsument jag är så tycker jag dessa pengasparande lösningar är ett väldigt sympatiskt drag. Tyvärr är mina uppfinningar i princip undantagslöst oanvändbara och det slutar alltid med att jag går till Wal-Mart och köper det jag behöver.

Häromdagen lyckades jag dock med en, om inte uppfinning, så åtminstone MacGyver-improvisation. Jag behövde ett kassettband till en bandspelare som jag lånat, men eftersom kassetband numera är lika ovanliga som LP-skivor så uppstod ett problem. Så jag satte mig ner och frågade mig själv: "Vad hade Macgyver gjort nu?" Då kom jag på att min gamla telefon har en inbyggd telefonsvarare (som inte funkar, det är nästa projekt för MacGyver). Så jag öppnade upp telefonen och mycket riktigt, där inne låg ett kassettband och väntade på mig. Jag tog ut det från telefonen och la in i kasettbandspelaren och sen ställde jag mig framför spegeln och nickade nöjt i några minuter till tonerna av den MacGyvers pompösa signaturmelodi.

Jag funderade först på att sälja hela den här storyn till MacGyvers tv-serie men sen kom jag på att serien varit nerlagd i över tio år nu. Kanske har vi sett början på en arvtagare?

EXTRA!!! - SANTA CLAUS IS COMING! - EXTRA!!!

Jag har bestämt mig för att komma hem i jul och idag köpte jag biljetten. Jag har funderat på att åka hem ett tag för att jag börjar tröttna på att vara här och det övervägande argumentet blev den svaga dollarn. Jag hittade en billig biljett för 3,900 kronor och bestämde mig för att slå till.

Jag åker tillsammans med Robel och vi kommer hem den 17:e december och åker tillbaka den 10:e januari.

Vi ses då!

America has spoken - four more years...

Det känns som att jag har gett upp nu, om de vill ha Bush så får de skylla sig själva. Min första tanke var att jag inte fattar hur drygt 60 miljoner människor kan gå och rösta på en sån värdelös kandidat som George W Bush, men jag förstår faktiskt. De är dumma helt enkelt. Självklart så kan de republikanska politikerna och andra intelligenta personer presentera relativt vettiga anledningar för att rösta på Bush, men det som är intressant är att lyssna på vad vanligt folk har för motiveringar för sitt Bush-support.

Jag och Robel var på fest igår och Robel gjorde misstaget att nämna hur dålig Bush är. Vi satt i ett rum vid tillfället tillsammans med en kille härifrån Virginia och diskussionen var igång. Han berättade för oss om hur bra Bush är eftersom han attackerade Irak som hade ner World Trade Center, var på väg att anfalla USA med kärnvapen och stödde Al-Queda. När vi berättade för honom att alla hans argument var bevisade fel så svarade han "Äsch vem bryr sig, jag vill bara ha hämnd för 9/11, jag bryr mig inte vem de anfaller". Denna attityd har jag tyvärr stött på gång på gång från folk här. Det är sorgligt att se hur folk blundar för sanningen eller bara inte bryr sig. Jag bor ju lite på landet också där Bush har sina största fans så jag möter såna här människor varje dag.

Ryktet spreds sig snabbt på festen att det var två hedningar som inte gillade Bush som satt i ett rum och diskuterade, och mer folk började komma in i rummet. Jag höll låg profil eftersom jag vet att inga argument biter på dem och jag vill helst inte tänka mer på Bush, men Robel var på hugget. En efter en kom folk in för att delta i diskussionen, eller snarare köra en Bush-hyllande monolog och sen gå. Alla har sina 2-3 argument som de upprepar som en papegoja och när man motbevisar dem så upprepar de bara argumentet som om inget hänt.

Jag är trött trött trött på allt som har med Bush att göra och det är svårt att skriva om det. USA har för lite storstäder och för mycket landsbygd helt enkelt och det är på den amerikanska landsbygden man hittar de mest inskränkta, egoistiska och isolerade människorna. De som röstade på Bush.

När man bor så nära skolan som jag gör så är det väldigt vanligt med olika typer av dörrförsäljare som kommer och knackar på. En första instinkt är ju förstås alltid att vänligt tacka nej och slänga igen dörren, men eftersom jag bor så nära skolan så är det en del som knackar på i samband med nåt skolarbete. Det kan vara att de behöver fråga nån enkätfråga eller bara få en underskrift, och om det är skolarbete så är det klart att man ställer upp på det.

Igår kom det en tjej i min ålder och började prata och en minut senare, när jag vänligt men bestämt stängt dörren, så kom jag på mig själv med att tänka på hur fantastiskt perfekt och smidigt jag avfärdade henne. Utan att tidigare ha tänkt på det så har jag utvecklat ett program i fyra enkla steg för att ta reda på vad dörrknackaren vill, om jag vill hjälpa denne och till sist stänga igen dörren.

Steg 1 (öppna) - Vänster hand på dörrlisten vänster om dörren och höger hand på dörrhandtaget. Denna handfattning får ej släppas under hela besöket, vilket minimerar risken att dörrförsäljaren smiter in.

Steg 2 (ifrågasätt) - Fråga vad han/hon vill att du ska göra. Frågan måste vara direkt (Vad vill du att JAG ska göra?). Frågor som "Vad vill du?" eller "Var kommer du ifrån?" leder alltid till långa utläggningar och bör därför alltid undvikas. För maximal effekt, lägg gärna till kommentaren "Jag måste dra om två minuter så..." innan frågan.

Steg 3 ($$$$$?) - Fråga om det kommer kosta pengar. Ibland kan denna fråga vara besvarad redan i Steg 2, om så är fallet - gå direkt till Steg 4.

Steg 4 (Avskedet) - Stäng dörren! Lämna ingen tid för eftertanke eller osäkerhet, säg tack och stäng dörren. Den teknik jag brukar använda är att luta mig framåt så att huvudet nästan sticker ut genom dörren (Glöm ej, vänster och höger hand är fortfarande på dörrlisten och dörrhandtaget). I takt med att dörren stängs så backar du bak med huvudet ända tills dörren är stängd. Med denna teknik garderar du båda sidorna av dörren, samtidigt som du täcker mitten med ditt huvud. Allt för att undvika eventuella sista-minuten försök av försäljaren att försöka förlänga besöket.

Kom ihåg, dörrförsäljare är också människor, det krävs bara lite extra jobb för att visa att de inte är önskvärda.

Nu har jag inte skrivit på länge och om det fortfarande är någon som surfar in här så tänkte jag skriva en liten snutt.

Nu är klockan 13:00 och om en timme ska jag åka till South Carolina och spela säsongens andra och sista turnering. Efter det så blir det bara träning och skrotlyftning.

Igår var sista debatten mellan Bush och Kerry och nu är det upp till väljarna att välja sin favorit. Om Bush vinner så blir jag väldigt besviken på amerikanarna, men risken är tyvärr rätt stor. Jag fattar inte hur man kan rösta på Bush efter allt som hänt i Irak. Jag avskyr verkligen Bush på alla plan, det är svårt att skriva ner hur mycket jag ogillar honom. Alla Bush-anhängare som jag möter har heller inga argument varför Bush är så fantastiskt bra, förutom att han fångade Saddam. Att han lurade alla med att Saddam samarbetade med Usama och hade massförstörelsevapen, det blundar de bara för.

Nej, jag fattar inte och jag blir bara arg och besviken när jag tänker på Bush och hans anhängare.

...så vad kan jag skriva om istället? Sverige vann två svåra matcher i fotboll och nu är vi med i gruppen igen. Jag trodde det skulle vara svårare att slå Island borta men det gjorde de bra. Jag lyssnar alltid på matcherna på radio, via Sveriges Radios hemsida.

Skolan går bra och hittills har jag fått bra betyg. Hemlängtan har gått över nu vilket är skönt. Lakritsförrådet töms i mer maklig takt nu. Om några veckor ska jag välja mina sista 14 poäng av kurser för vårterminen, efter det är jag klar med skolan. Det känns rätt skönt efter 16 års non-stop skolgång!

Ha det bra därhemma och hör gärna av er.

Telefon: 001 540 831 3971
Post adress: 714 Downey Street, Apt. C
Radford, VA, 24141
USA

No excuses =)

Orkanen Frances har nått Radford. Det skulle kunna varit ett utropstecken efter den meningen men det är inte så illa som det låter. I Florida har Frances gått fram som en slåttermaskin och flera miljoner människor är utan el. Här i Radford har vi haft mycket regn och några byggnader och en parkeringsplats har till och med blivit avstängda på grund av översvämning. Äventyraren inom mig kan inte låta bli att vara lite avundsjuk att det aldrig händer något spännande här i syd-västra Virginia. Nu när efterdyningarna av Frances nått Radford i form av regn känner man sig åtminstone en gnutta delaktig.

Just nu sitter jag och har ont i ryggen efter att tidigare idag ha utövat yoga under min filosofikurs. Balsam för själen, misshandel för kroppen kändes det som. Mitt under lektionen, när vi lärde oss om buddhism, sprang det fram en kackerlacka på golvet. Läraren lyckades efter mycket möda fösa ut insekten, med kommentaren "Vanligtvis skulle jag bara slagit ihjäl den men det kan man ju bara inte göra mitt under en Buddha-lektion". Det tyckte i alla fall jag var roligt.

Annars är det inte mycket roligt, Sveriges två stoltaste landslag åkte på varsin enormt tung förlust på hemmaplan, själv har jag väldigt mycket att göra i skolan och dessutom har jag dragit på mig en rejäl förkylning. Hemlängtan är dock inte lika farlig nu som den var tidigare, jag börjar komma in i de gamla rutinerna här nu, så det är bra. Ikväll hoppas jag på Schaqim Jo-hanson (som han heter här) i kvartsfinalen i US Open Tennis mot andraseedade Andy Roddick.

Sa jag att lakritsen är slut?

Här kommer den så otroligt efterlängtade bloguppdateringen. Jag hade glömt lösenordet till sidan och hade nästan gett upp hoppet men nu kom jag helt plötsligt på det.

Jag har börjat skolan och det mesta är sig likt. Första lektionerna börjar som vanligt med upprop och med att jag får berätta hur Joakim ska uttalas. Jokim eller Yokim brukar jag uttala det här men lärarnas första gissning blir oftast Schaquim, Jauki eller Wäkim.

Just nu sitter jag och dricker äpplejuice och käkar lakrits (som redan nästan är slut). Lakrits brukar alltid vara ett bra botemedel mot hemlängtan som jag har haft lite sen jag kom hit. Jag har också kunnat följa OS på radiosporten och text-tv via internet.

Snart ska jag gå och ha "physical" för tennislaget. Där blir man vägd, mäter sig, drogtestad m.m.

Ha det bra därhemma och hör gärna av er.

Nu har jag gjort comeback på jobbet efter operationen och det mesta var sig likt. Redan vid morgonfikat blev jag introducerad till mitt nya smeknamn, "Blindtarmen". Lite ringrostig var jag, det är speciellt snacket man tappar snabbt. Här kommer en snabbkurs i byggnadsarbeterska.

Det personliga pronomet "han" ersätter "den/det" i alla lägen. "Spika dit den (spiken)" blir "Spika dit han", "Släng den (kaffesumpen)" blir "Släng han" osv. Jag har försökt att vara kreativ i mitt språk och vid lämpliga tillfällen ersätta "han" med "honom", eller till och med "henne", men utan någon positiv respons. Det enda socialt acceptabla alternativet till att kalla saker "han" är om man istället lägger till ändelsen "-jäveln" efter substantivet som i, "Nu måste ju plank-jäveln upp på snedden", eller "Nä du, nu är det dags att vässa penn-jäveln igen". Detta funkar naturligtvis även i plural som i - "Har du sett mutter-jävlarna?

Den här texten blev inte så lång men nu får han va' klar. Måste gå och ta mig en mack-jävel med skit-youghurt. Det sistnämnda prefixet ska jag för övrigt försöka etablera imorgon.

Igår var jag med Lasse och Olle i Kista Centrum och såg den nya storfilmen ”Day after Tomorrow”. Simon ville inte följa med på grund av tidigare dåliga erfarenheter i Kista med mobilpratande ungdomar. Som tur var hade vi inga problem den här gången, alla på bion var relativt tysta och koncentrerade sig på filmen.

Jag var positivt överraskad av filmen och jag ger den fyra Jocke, av fem. Det var spännande hela tiden och bara någon enstaka onödig sidohistoria, som annars alltid drar ner tempot i såna här filmer (den här gången var det ett cancersjukt barn som behövde hjälp men inte hade något med historien att göra). Som vanligt med amerikanska filmer gick jag in med lite distans till det hela, beredd på en rejäl dos patriotism och övertydlig symbolik, på alla möjliga sätt. Men det var inte alls så farligt, möjligtvis med undantag av hur frihetsgudinnan behandlades.

Inte helt oväntat hette huvudpersonen Jack. Inte helt oväntat var presidenten rådvillig och väldigt handlingsförlamad. Inte helt oväntat var det vicepresidenten som tog besluten. Inte helt oväntat skrattade halva biopubliken till helt plötsligt när Saudiarabiens representant på FN-mötet började prata på arabiska. Det verkade som om för varje språk som talades i filmen så fanns det någon i publiken som kunde det språket och skulle demonstrera det för alla oss andragenom att upprepa vad som sagts.

Lite mer oväntat var att det var så många som dog i filmen.

Filmen var fantastiskt bra gjord och man kan gå och se den nästan bara för effekterna, men jag rekommenderar den verkligen som en spännande och kul blockbuster film för hela familjen. Jag vet inte vilken åldersgräns det är på filmen men jag skulle nog sätta 11 år.

För er som missat det så kan jag meddela att jag just har opererat blindtarmen, nu i onsdags. Det började med att jag blev tvungen att kliva av fotbollsträningen i måndags för att jag kände mig illamående och stel i magen. Sen fortsatte det på tisdagen och på onsdagen had jag så ont att jag fick gå hem från jobbet. På kvällen så ringde jag Jenny och frågade vad det kunde vara och efter att med hjälp av mamma ha gjort en telefonundersökning av min mage så sa hon att det nog kunde vara blindtarmen.

Så jag och mamma åkte in till akuten på Danderyd och fem timmar senare var jag opererad. Det var ingen väntetid, det var bara en annan patient där när jag kom. Personalen var väldigt bra och trevlig och maten var utsökt. Som man kunde befara så försökte alla sjuksköterskorna överträffa varandra i Lena Philipsson-referenser till min och de andra patienternas smärta (Det gör ont!), men det fick man väl leva med när de var så trevliga annars. Inte helt oväntat så rycktes även mamma med i denna stämning och jag tyckte mig höra minst ett "Det gör ont" från hennes läppar. Jag fick åka hem nästa förmiddag och sen dess har jag mest tagit det lugnt här hemma. Jag har fortfarande rätt ont, även i rygg, nacke och hals efter operationen och efter att ha legat konstigt.

Igår upplevde jag något väldigt konstigt. Jag lyckades gråta av smärta samtidigt som jag skrattade av glädje. Det var när Stefan Ishizaki avgjorde U21-matchen mot Portugal med sitt 3-1 mål som jag gav av ett vrål med ett ostoppbart skratt till följd. Smärtan var enorm i magen när jag skrattade men det var så snyggt att jag inte kunde sluta och följden blev att det sprutade tårar av smärta.

Nu är jag hemma i Sverige igen (eller jag är i Finland just nu och hälsar på familjen Arhammar/Pakarinen) men jag är alltså klar med skolterminen i Radford. Om jag ska summera terminen så måste jag säga att det varit en riktigt bra termin.

Tennisen har jag skrivit om här på bloggen. Jag vann MVP (mest värdefulle spelare) i laget och jag och Robel kom med i vår divisions "all star lag" som ett dubbelpar. Snart kommer jag att lägga ut all min tennisstatistik för året på min hemsida.

Skolan gick också bra. Jag fick betygen nu i veckan och jag fick snittet 3.66 av 4. Det innebär A A A A B B. Tack vare detta kom jag också med på "Deans List" den här terminen, vilket är en lista med duktiga studenter på skolan.

Privatlivet har som ni kanske redan hört också varit något av en dans på rosor, med flickvän och allt. Det är tråkigt att vara utan henne hela sommaren men hittills har vi mailat varje dag och också chattat, så det underlättar lite.

I sommar ska jag jobba så mycket jag kan för att tjäna ihop pengar som jag behöver speciellt om ett år när studieskulder och sånt ska börja betalas av.

Jag bor i samma rum här hemma och har samma mobiltelefon. I sommar kan ni troligen hitta mig antingen på jobbet, fotbollsplan, tennisplan, hos någon kompis eller i TV-soffan...

Vi hörs!

Nu är jag mitt uppe i sluttentorna och det är mycket att göra men inte mycket att berätta.

Den här texten måste vara något slags rekordförsök i att klämma in så många intressanta särskrivningar som möjligt på 30 sekunder.

smaklös heter

härom dagen

skratt ade

kropps vätskor

om slaget

Vi hade vår avslutningsmiddag med tennisen häromdagen och jag blev utnämnd till lagets mest värdefulle spelare (MVP). Coach räknade allas resultat efter en speciell formel (Individuell vinst i lagmatch = 3 p, Vinst i individuell turnering = 1 p, Vinst i dubbel = 1 p) och jag fick mest poäng. Det var roligt eftersom jag aldrig fått ett sånt pris förut i någon sport.

Tänkte bara meddela att jag lever och mår bra, enormt mycket att göra i skolan så här på slutet. Det handlar om flera saker per dag som måste göras klart och det är väldigt stressigt. Som tur var så är tennissäsongen slut så nu har jag automatiskt tre timmar extra varje dag att jobba med skolarbete på. Jag kommer hem den 11:e maj.

Tennissäsongen fick ett snopet avslut när vi åkte ut i första omgången i vår divisions slutspel. Lite tröst blev det dock för mig och Robel som blev uttagna i vår divisions (NCAA Division I, Big South Conference) all star team i dubbel.

Jag har en liten papperskorg i mitt rum där jag slänger lite allt möjligt. Just nu är den nästan helt full och är alltså redo att tömmas i den stora containern vi har utanför. Men ibland är jag så nöjd med papperskorgens innehåll att det nästan känns synd att slänga. Det är som ett konstverk som aldrig skulle kunna bli rekonstruerat, hur mycket jag än försökte. Det här är en sån gång. Ett bananskal ligger lite nonchalant omslingrat runt en liten vit box som har innehållit en morotskaka, ett ihopskrynklat brev trängs med ett snytpapper. Den tomma röda pizzakartongen matchar den blåa Wal-Mart påsen fint och allting toppas med en gammal ros som påminner om forna tider. Speciellt fjärde mars. Vad som ligger där under kan man bara ana tack vare den genomskinliga papperskorgen och den tunna påsen. Kanske är det något poetiskt inspirerande, kanske bara något äckligt. Kanske kommer jag få reda på det när jag tömmer påsen i containern, kanske kommer jag att knyta ihop påsen och aldrig få veta. Kanske jag inte bryr mig. Kanske det heter "kanske bryr jag mig inte".

Nu när jag dokumenterat detta känns det bättre att göra det som måste göras. Nu ska jag knyta ihop påsen och börja på en ny.

Jag chattade idag med Risto och blev helt plötsligt, totalt oprovocerat, anklagad för att ha besökt Big Brother-huset för något år sedan. Risto uttryckte vidare sitt förakt för mitt påstådda intresse över att se Big Brother-huset och trots mitt förnekande så gav han sig inte. Jag sa som det var att jag och pappa för några år sedan åkte till Heron City, som var nytt då för att kolla vad det var för något. Väl där upptäckte vi att dokusåpan Radio spelades in där och gick dit för att undersöka saken. Jag sa att Risto måste ha blandad ihop detta med Big Brother-huset. Risto vägrade acceptera min förklaring och passade när jag var borta på att skicka ett meddelande där han skrev följande:

"Så här skriver anders arhammar om besöket till big brother -huset och jag citerar... Det var första omgången. Jag var där och kollade lite om man kunde titta in ifrån omgivningarna. Jag tror att jag åkte dit sen med Jocke för att visa honom också."

Bara en Pakarinen kan använda Pappa som källa. Vi talar om en man som med en dårskalles envishet påstår att det på sjuttiotalet fanns en slags "utsvängd slips" - eller "Slops", som skulle matcha de utsvängda 70-talsbyxorna. För att citera en vers från Pappas 50-års sång:

"Ingen historia är tillräckligt bra
Utan en överdrift inget att ha
Lyssna och njut men tro inte på allt
Anders historier tas bäst med en nypa salt"

Jag vill att alla ska veta detta. Jag har aldrig, och kommer aldrig att besöka Big Brother-huset. Case closed...

Idag blev jag efter en olycklig köksincident tvungen att säga adjö till en riktig trotjänare - min gula plasttallrik som jag haft ända sen jag flyttade in i den här lägenheten, över ett och ett halvt år sedan. Jag hade sparat två "hash puppies" (smakar som friterat potatisbröd...typ) sen dagen innan, och bestämde mig idag för att värma upp dem och äta. Jag la dem på min numera utslängda plasttallrik, la in tallriken i mikrovågsugnen och satte igång den. Min vana trogen drog jag upp timern på extra lång tid, jag skulle ju ändå stådär och vakta eftersom jag bara skulle ha dem inne i en halv minut, högst en minut, tänkte jag.

Med mikrovågsugnen igångsatt så var det något annat i lägenheten som påkallade min uppmärksamhet. Jag kom inte ens ihåg exakt vad det var men jag gick till mitt rum och satte mig ner vid datorn och lämnade följdaktigen min gula plasttallrik och mina hash puppies till sitt öde i köket. Efter vad jag tror var ungefär tre minuter hör jag ett "PLING" från köket och tankarna börjar genast surra i mitt huvud. Jag reste mig snabbt upp från min stol och började småjogga till köket. Jag möttes av en enorm stank, men ingen rök. Jag öppnade spisen där jag hade kyckling, men ingen stank och ingen rök kom ut. Vad som sen hände beskrevs kanske bäst av min rumskompis Dominic som sa att han från sitt rum hörde tre "Oh my god!", i stegrande ljudvolym. Mitt första "Oh my god" kom efter att jag öppnat spisen utan att rök kom ut. Jag började då inse att det kanske var mikrovågsugnen som var boven. Mitt andra "Oh my god!!" kom när jag tog en titt på mikron och såg hur rök sipprade ut ur den. Det stora "OH MY GOOOD!!!" kom när jag öppnade mikron och ett rökmoln utan dess like kastades rakt i mitt ansikte. Det var som om man tog all rök från en E-Typekonsert och tryckte in den i en liten $39.99 Walmart-mikro.

Nu gällde det att agera snabbt. Den tjutande brandsläckaren skruvades av och slängdes in i badrummet. De två stackars kolbollarna skrapades av tallriken och slängdes långt bort. Efter ett naivt men desperat försök att diska tallriken blev jag 16:45 lokal tid tvungen att förklara min gula plasttallrik officiellt obrukbar. När jag skriver detta, sju timmar senare så stinker lägenheten fortfarande trots flera timmars vädring.

Så vad har jag lärt mig av det här? En mikrovågsugn är mycket mer kraftfull än jag trodde och jag ska alltid sätta timern mer exakt i fortsättningen. Jag kan inte låta bli att tänka på en liknande händelse från när jag var liten. Det var när en SL-buss med en gigantisk smäll körde över min fotboll som jag först lärde mig hur farlig trafiken kan vara. Så om det är såna här incidenter som krävs för att jag ska lära mig saker så antar jag att jag kan se fram emot ett väldigt händelserikt liv...

Då var man tillbaka igen från Florida. Jag hade en rejäl urladdning sista kvällen när jag skrev hela sex vykort (varav två var av en extra stor sort)! Med andra ord så är det risk att jag brände det bästa krutet där, men jag ska försöka skriva en kortare reseskildning även här.

Vi åkte runt till många olika ställen i Florida - Miami, Orlando, Jacksonville, Daytona Beach, Everglades m.m. En riktig höjdare var att åka propellerbåt på en flod fylld med krokodiler. På vissa ställen åkte man genom en kortare gräsaktig vass som var så tät att det kändes som om man åkte båt på land. Verkligen häftigt!

Jag var också och såg en NBA-match (basket), Miami Heats mot New Jersey Nets. Det kostade bara $10 så det var verkligen kul och prisvärt...rena motsatsen till Universal Studios som vi valde att åka till istället för Disney World. Det kostade $55 men köerna var så långa att vi bara hann med sex attraktioner på sju timmar! En attraktion kunde vi inte göra överhuvudtaget eftersom kön var tre timmar lång!

Jag var även på två NHL-matcher (hockey), på uppdrag för Ristos hockeytidning. Florida Panthers - New York Rangers och Tampa Bay Lightning - New York Islanders. Jag gjorde tre intervjuer, Olli Jokinen, Dave Andreychuck och Fredrik Modin. I Florida träffade jag hela svenska landslagsledningen (Hardy, Ulf Dahlen och "Myggan") som var där för att kolla på de tre svenskarna i Florida, men även för att "spana in eventuella motståndarspelare", sa Dahlen...till mig! =)

I Tampa satt jag platsen bredvid Scotty Bowman, en av världens absolut mest framgångsrika tränare genom tiderna (nio Stanley Cup-vinster!). Han hade fem gigantiska Stanley Cup-ringar på sina fingrar. Under periodpauserna kom en annan legendar, hockeyspelaren Phil Esposito, och satte sig bredvid och pratade med Bowman. Jag satt och tjuvlyssnade men dom pratade mest om amerikansk fotboll och Nascar.

Vi spelade fyra matcher, vi vann två och förlorade två. Jag vann tre och förlorade en. En match slog jag en spelare rankad #20 i NAIA (6-2, 6-1), som är en division med mindre hårda akademiska krav än NCAA som jag spelar i. I en annan match slog jag en skåning som inte visste att jag var från Sverige. Jag visste inte heller att han var från Sverige förrän han, när jag ledde med 5-4 i första set, helt plötsligt utbrast på hemskt klingande skånska "Han eee så jääuuuvla dåååuuulig, han ääuuur så jäääuuvla dääuuulig!!! Jag funderade på vad jag skulle säga men det slutade bara med att jag stod och blängde argt på honom ända tills domaren sa till mig att fortsätta spela. Är man svensk så är man...Efter att jag vunnit matchen (6-4, 6-4) så tackade jag för matchen på engelska, jag tyckte det var försent att berätta att jag var svensk, han får skämmas sen när han ser mitt namn på resultatlistan.

Till sist: "Och försöker någon bilist att tränga sig över ett övergångsställe med grön gubbe, då är det fritt fram för en spark på däck eller dörr. Dessutom kan man avlossa en loska mot sidrutan och hoppas att densamma är nedvevad."

Detta är taget från en text på Rebell-Anders hemsida...vem annars??

Nu drar jag till Florida för spring break. Jag kommer tillbaka nästa lördag, den 20:e. Härligt!!!

Jag har inte skrivit mycket alls om min tränare (eller "Coach" som man säger). Jag antar att det är för att jag inte riktigt vetat var jag ska börja, det finns så mycket att berätta, men nu tänkte jag ge det ett försök. Här kommer en beskrivning av en av många klassiska Coach-egenheter.

Om man har problem med något så gillar Coach att berätta för oss hur enkelt det vi har problem med egentligen är, och han gör det alltid efter samma mall.

Steg 1 - Utropar - "What?! _____ is easy!
Steg 2 - Skakar på huvudet
Steg 3 - Tar fram höger hand och säger - "Så här gör man det"
Steg 4 - Tar fram vänster hand och säger "...och så här gör man det"
Steg 5 - Sammanfattar - "It's easy!"

Den första gången han delade med sig av sin visdom var när jag hade lite problem med kursen Physical Geography, en geografikurs som var mer likt geologi än den geografi jag haft tidigare. När jag berättade för Coach att jag tyckte kursen var svår så tog han fram sin mall och utbrast:

"What?! Geography?! That's easy!
* Tittar på mig och skakar på huvudet.
"Here is England", sa han och tog fram sin högra hand.
"...and here is France", visade han med sin vänstra hand.
"It's easy!"

Jag har samlat ihop några av Coachs pedagogiska problemlösningar genom åren och presenterar här nedan en liten lista, med "problemet" inom parantes. För den fullständiga dialogen följ bara mallen presenterad ovan.

(Geografi) "Here is England and here is France"
(Art Appreciation) "Look at the picture and say you like it"
(Managerial accounting) "Wake up in the morning, count how many workers you have and tell them to go to work"
(Accounting) "Put the debits on the left and the credits on the right side"

Så enkelt kan det vara i Coachs värld...

Den 12:e februari 2003 så skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Det handlade om allt från vedhuggnings-vm till vad jag åt till lunch. Nu har jag alltså hållit igång den här sidan i över ett år, något som jag aldrig trodde att jag skulle orka. Jag är som många av er redan vet mitt eget största fan och jag tycker alltid det är lika roligt att läsa mina gamla texter för att komma ihåg vad jag gjorde eller tänkte just då.

En annan sak som är otroligt kul är att jag fått minst en kommentar på varje text jag skrivit hittills. Kommentarer uppmuntras väldigt mycket. De behöver inte vara något speciellt, det är alltid lika kul när någon skriver om det så bara är "hej hå, hej hå".

Nu till dagens stora nyhet! Jag har fått in en floskel på Lasse Anrells "floskeltoppen", på Aftonbladet. Vad som är ännu roligare är att det var jag som gjorde intervjun där floskeln sas. Det här mailade jag till Anrell:

"Hej Lasse,

Det här något tvetydiga uttalandet kommer från senaste numret av finska
magasinet "Hockey", sagt av Kenny Jönsson om Jaromir Jagr:

"Han sticker ut rumpan så långt så det är svårt att komma åt."

Komma åt vaddå Kenny?! =)

Mvh,

Jocke Arhammar"

Jag frågade Kenny Jönsson om vad det var som gjorde Jaromir Jagr så bra och då sa han bland annat detta. Jag tyckte det var roligt också för att jag, som haft det tvivelaktiga nöjet att ha sett Jaromir i bara kalsongerna, kan intyga att han verkligen har en enorm rumpa.

Igår höll jag mitt tal och det gick rätt så bra. När jag tränade så blev talet runt 4:40 min långt, men när jag höll det igår så klockades jag för 3:20 min! Jag är dock ganska säker på att jag fick med allting så jag måste ha pratat väldigt snabbt helt enkelt. Jag var förvånansvärt nervös också, det kändes som hela golvet gungade, men jag pratade med några som lyssnade på talet och de uppfattade mig inte som nervös.

Min rumskompis Dominic fyller 21 idag, och är därmed tillåten att dricka alkohol här i USA. Igår runt halv tolv på kvällen så kom jag på den smarta ideén att vi skulle gå till en bar klockan tolv, precis när han fyllde 21. Sagt och gjort så gick vi dit, och vem är den första personen jag möter i baren? Min public speaking lärare! Han som jag tidigare på dagen hade hållit tal för. Han är ingen riktig professor ännu, bara en "graduate student", så han är inte mycket äldre än vad jag är. Han berättade, med en berusad persons inlevelse att mitt tal hade varit bra och att jag talat långsamt och artikulerat, hur nu det gick ihop med min analys här ovan...? Troligen gick det inte ihop alls.

Sen mötte jag min lärares gamla rumskompis som var en svensk. Han var något så konstigt som en skåning som hejade på Djurgården! Mycket sympatiskt drag.

Idag är skolan inställd igen på grund av snö, så nu kan vi börja förbereda en liten 21-års fest för Dominic.

Naturkatastrof i Vaxmora!!! Jag lovar att hjälpa till att bygga upp verandan igen. Pappa skickade den här bilden på sig själv när han sitter och läser i snön och flera frågor dök förstås upp. Först och främst, vad i hela friden håller han på med?! Hur kom han ut dit utan att lämna fotspår? Har han helt enkelt suttit därute hela vintern? Hur blek kan en levande människa vara?

Jag tycker det är en läcker effekt som fotografen av denna bild fått fram med det röda staketet bakom pappas likfärgade ansikte och de kritvita benen som går i samma ton som snön. Mycket kreativt!

Imorgon ska jag hålla mitt första tal i min Public Speaking class, det kommer nog gå bra för jag har tränat rätt mycket. Alla mina rumskompisar har fått varsin dos av talet och Robel gav mig till och med ett klassiskt "Farfar-på-musikal-Bravo!", som jag har kunnat lära ut till Robel efter att ha studerat Gunnar vid flera tillfällen.

Idag kunde vi spela utomhus på en av tennisbanorna som vi skottat tidigare. Det gällde dock att ta det lugnt i hörnorna för att det fortfarande var väldigt isigt, och mycket tid gick åt att leta efter bollar i snödrivorna runt planen.

Efter oerhörda påtryckningar från mina fans (både Jessi och Lasse) så ska jag nu välsigna er med en uppdatering. Jag har just kommit hem från Richmond där vi spelade våra två första matcher för säsongen. Tyvärr så har jag varit sjuk ett tag så jag orkade bara med en match. Den var mot en kille från US Naval Academy. Jag vann första set 6-2, men efter det började jag hosta väldigt mycket och fick ont i bröstet. Efter att ha förlorat andra set 3-6 så avgjordes matchen i ett så kallat "super tiebreak", ett vanligt tiebreak fast först till tio poäng, istället för sju. Jag vann tiebreaket med 10-6, och därmed matchen, men blev tvungen att vila matchen efter.

Imorgon ska skolan hylla alla idrottare som fått över 3.0 i betygssnitt förra terminen, inklusive mig själv alltså. Vi ska gå ut på plan i halvtid under basketmatchen och stå där och...hyllas. Jag skulle egentligen inte gå eftersom jag har lektion men skolan är inställd imorgon p.g.a. snö (-11 just nu) så nu kan jag vara med. Det är jag, Robel och vår rumskompis Archi som ska gå men det finns ett stort problem - Coach tvingar oss alltid att vid såna här tillfällen ha på oss vår enormt fula och för korta 80-talsinspirerade lagjacka av märket "Boathouse". I Rebell-Anders anda så har jag nu tagit ur min knutna näve ur fickan och arrangerat en fräck kupp a' la svensk kvällstidning. Vi ska trotsa Coach och dyka upp i civilkläder. Fortsättning följer...

Extra! Extra! Extra! Härmed lovar jag, Joakim Arhammar att från och med nu stava ordet "citationstecken" som det stavas och inte "situationstecken" som det borde stavas enligt mig. Även detta efter påtryckningar från en av mina alerta läsare.

Till sist: Här är min trupp till World Cup i hockey i höst:


Per-Johan Axelsson, Peter Forsberg, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Kristian Huselius, Niklas Sundström, Daniel Alfredsson, Fredrik Modin, Mikael Renberg, Mats Sundin, Markus Näslund, Henrik Sedin, Jörgen Jönsson,

Daniel Tjärnqvist, Dick Tärnström, Kenny Jönsson, Mattias Öhlund, Kim Johnsson, Mattias Norström, Niklas Lidström,

Tommy Salo, Mikael Tellqvist, Stefan Livh

Några synpunkter?

Nu är jag "hemma" i Radford igen (jo, jag sätter fortfarande ut situationstecken när jag skriver det). Washingtonresan var rolig och den stora höjdpunkten var förstås att se fem NHL-matcher, från pressboxen. Där fick man käka så mycket popcorn, kakor och glass som man orkade och dricka läsk eller kaffe. I varje periodpaus sprang en tjej runt och gav oss statistik från matchen och efter varje gång speakern sagt något till publiken så upprepade han det igen bara för oss i pressboxen. Efter matcherna gick jag ner i omklädningsrummet och träffade spelarna. Jag är nu nästan klar med min artikel om Jaromir Jagr som jag träffade efter en träning, nästan sju sidor lång blir den.

I år tar jag sex olika kurser, vilket är mer än nånsin. Alla klasserna verkar väldigt intressanta men det kommer bli mycket jobb. Förra året hade jag ett snitt på 3.2 (av 4) så det var jag nöjd med. I år tar jag Digital Imaging, Team Work and Communication, Public Ppeaking, Media and Society, Sports Psychology och International Studies. Jag är nu helt klar med de kurser som man tvingas att ta (som biologi, religon, geologi osv.) så alla kurser jag kommer ta från och med nu är kurser jag valt själv.

Vi hade första tennisträningen igår, då vi spelade utomhus. Det var lite kallt men ändå kul att kunna spela utomhus i början av januari!

Tankte bara meddela att jag ar kvar i Washington tills den 10:e januari (skolan borjar den 12:e). Nu sitter jag i ett bibliotek, jag har varken telefon eller internet i lagenheten dar jag bor. Vi hors, god jul och gott nytt ar igen!

Nu var det länge sen jag skrev, men det är väl inte mer än rätt efter urladdningen i förra inlägget (längsta någonsin). Imorgon brakar det loss med sluttentorna, två imorgon (tisdag) - ekonomi och advertising - och två på torsdag - geologi och geografi. Direkt efter min sista tenta åker jag och Robel till Washington för att bo hos vår gamla rumskompis och lagkamrat, Bartlo. Han jobbar som revisor där. Där ska jag också gå på fem NHL-matcher, med hjälp av ett presskort som Risto skickat. Nu ska jag läsa på lite till om "kinked demand curve". Det kan man aldrig läsa för mycket av.

Här kommer den mycket komprimerade, men fullständiga genomgången av våra äventyr i New York:

Resan dit gick helt enligt planerna, bättre till och med. Jag kom fram till hotellet vid elva på kvällen, och då låg redan hela familjen där i rummet och sov. Nästa dag var det dags för sightseeing. Vi tog tunnelbanan till hamnen där man åker till Frihetsgudinnan, men åkte inte ut till den. Därifrån gick vi tillbaka mot hotellet som låg i mitten av Manhattan. På vägen såg vi Ground Zero, som mest såg ut som en stor byggplats (kanske för att det är just vad det är). Vi såg också China Town och Little Italy. På eftermiddagen åkte vi upp i Empire State Building och kollade på utsikten.

Nästa dag åkte vi åt andra hållet, till Central Park och upp till Harlem m.m., och den tredje dagen checkade vi ut och åkte mot Radford. På vägen åkte vi igenom Philadelphia och Washington (där vi stannade och såg Vita Huset, Capital Hill och Lincoln Memorial.

Här kommer en lista på allt vi såg/gjorde under vår New York-vistelse:

Empire State Building, Ground Zero, Chrysler Building, Broadway, Restaurangen från "Seinfeld", Ed Sullivan Theater (David Letterman Show), MTV:s hus, NBC Studios, Radio Music Hall, FN-huset (vi var inne där också), Thanksgiving-paraden, åkte tunnelbana, St:Johns Cathedral (en av världens största katedraler), Time Square, Central Public Library, Central Park, Strawberry Fields och Dakota Building (John Lennon och Yokos hus), Friehetsgudinnan, China Town, Little Italy, Little Brazil (!), Battery Park och Planet Hollywood.

Vi såg också flera kändisar som Jay-Z, Pharrell, Missy Elliott, Carson Daly (alla kända inom musik), Biff Henderson (nåja...ganska känd iaf., brukar vara med på David Letterman Show). Dessutom påstår pappa att vi såg Henning Mankell och en kille som var antingen Olle Saari eler Jonas Inde.

Vidare såg jag och pappa en taxibil som krockade och en affär där de sålde Marilyn Monroes vigselbevis för $65,000!

Under våra två dagar i New York så utmärkte sig pappa på många sätt och jag och Julia kände oss tvingade att dokumentera allt han gjorde. Efter att ha gått igenom våra anteckningar så kan jag bara skaka på huvudet åt denna anekdotmaskin till pappa, och skriva om det här.

Den första dagen när vi var på Ground Zero så ville pappa ha en bild på sig själv framför platsen. Utan att tänka på det ställde sig pappa framför kameran och brast ut i ett smil, som han alltid gör när han blir fotograferad. Mamma sa till honom att det kanske inte var så passande att stå där och smila på det där sättet. Efter en kort diskussion så insåg pappa att det var opassande och istället prövade han en annan min. Eller "min" är inte ordet, det var mer av en grimas. Han gjorde en slags sorgsen min, ungefär en sån sorgsen grimas som man kan vänta från ett dagisbarn som tränar på att visa olika sinnesuttryck. Nu var det vår tur att skratta, och en väldigt konstig situation uppstod när pappa stod där med sin sorgsna grimas, jag och Julia skrattade och mamma var arg på allihop. Till slut hittade pappa en mer neutral min, och bilden kunde tas. När vi gick därifrån så diskuterade pappa fortfarande lite om att han borde tillåtas att le, men gav sig till slut. Det var här som pappas nya smeknamn "Rebell-Anders" började födas, men det skulle bli värre...

När vi gick förbi Empire State Building så bestämde vi oss för att åka upp, även om kön var lång. När man åker upp där kan man välja mellan att betala $11 för att bara åka upp som vanligt och att betala lite mer och få en guidad tour med film och annat. Företaget som har hand om den dyrare specialtouren hette "Skyline" och dessa blev föremål för pappas misstänksamhet. Skylinekön var mycket mindre och detta påpekade de till de som stod i den "vanliga" kön. Men pappa påstod att de ljög om att kön var mindre för att lura folk att välja den dyrare Skyline touren. Dessutom påstod han att de hade anställda som stod ivägen för priserna för den vanliga touren, så att bara Skylinetouren syntes på prislistan! Vi valde den enklare varianten, när man bara åker upp och tittar på utsikten, och valde därmed bort Skyline.

När vi efter drygt 40 minuters köande kom fram till kassan så var det dags för fotografering. Det var samma system som på nöjesparker, där de fotograferar alla och sen får man köpa om man vill. Pappa vägrade dock att vara med på bild, men efter att han blivit tillsagd att alla måste vara med så ställde han upp sig, en meter ifrån resten av familjen och introducerade ännu en fotografigrimas - den sura. När det senare var dags att få en stämpel (osynlig vattenstämpel) presenterade sig Rebell-Anders på allvar. "Why?!", utbrast han till den förvånade killen som gav ut stämplar. Utan att få en riktig förklaring så räckte i alla fall pappa fram handen och tog emot stämpel. "Tänk om jag hade varit allergisk mot stämplar", muttrade han när han gick iväg. Ordet "gangster" lämnade även Rebell-Anders läppar vid ett flertal tillfällen.

Mellan Strawberry Fields och John Lennons gamla hus var det en gata. När vi skulle gå över så var det fyra golfbil-liknande fordon som körde mot rött. Ingen tänkte mer på det förrän pappa, som gått lite bakom oss, kom ifatt oss. "Såg ni bilarna som körde mot rött?". Jag svarade att det var väl inte så farligt, det var bara småbilar och de kanske hade med paraden att göra. "De var ju inte i närheten av oss", sa jag. "Nej, men jag lyckades loska på dem i alla fall", sa Rebell-Anders.

Senare på kvällen när vi gick runt på stan så var det en annan bil, en riktig sådan den här gången, som körde lite vårdslöst, och nästan höll på att köra över pappa vid ett övergångsställe. Pappa svarade med att banka knytnäven hårt i taket på bilen. Efter detta går uppgifterna något isär, alla har olika historier, men ord som vi alla är överens om att ha kommit från Rebell-Anders mun är: "slå ner" och "jäveln". Efter detta följde en lång diskussion som jag och Julia valde att inte dokumentera. Pappa berättigade sitt agerande med hänvisningar till historier med allt från Robert Aschberg, till Farfar. Mamma hänvisade till en klassisk Rebell-Anders incident från sent 80-tal, när pappa körde familjens husbil i England, och blev förföljd av engelska fotbollshuliganer efter en trafikincident.

Men Rebell-Anders nöjde sig inte med detta. När inga bilar var i närheten, och inga "Skylinegansters" var i närheten så gav han sig istället på oskyldiga familjemedlemmar. När jag stod i rulltrappan på det stora varushuset, Macy's så kände jag plötsligt en kraftig knuff i ryggen. Det visade sig att det var pappa som gett mamma en liten knuff på grund av att mamma enligt Rebell-Anders gick för långsamt. Ingen går med andra ord säker för honom.

Här i Radford så har vi haft det väldigt trevligt. Rebell-Anders har lugnat ner sig lite, det enda lilla rebelltecknet han visat här var när han vid två tillfällen sa "oh shit" när Coach berättade en historia. "Oh Shit" är bland det fulaste man kan säga här, värre än att säga "oh fuck".

Sammanfattningsvis så var detta en av de absolut bästa resorna jag gjort.

Nu drar jag till New York. Jag kommer tillbaka med mamma, pappa och Julia på söndag. Planen är att få skjuts till pendeltåget utanför Washington, ta tåget till bussterminalen, buss till New York, sen antagligen taxi till hotellet. Vi får hoppas allt går smidigt.

Nu har jag varit i farten med välgörenhetsarbete igen. Fem på morgonen bar det av till en lagerlokal där jag, tillsammans med resten av tennislaget packade mat till olika välgörenhetsorganisationer. Den här veckan är det thanksgiving så många kalkoner blev det...Titta bara hur jag kämpar! Kommentarer om att jag ska lyfta med benen, inte med ryggen undanbedes. Efter arbetet så bjöd vår egen välgörare, Coach, hela laget på frukostbuffé på Golden Corral. Många donuts blev det....

Det var det jag tyckte. Igår morse var det värsta regnovädret jag varit med om. Den värsta delen varade bara i ungefär en halvtimme, men de mängder av vatten som föll var helt otroligt. När jag var halvvägs framme till skolan så blev jag tvungen att söka skydd. Jag bor i en nedförsbacke så det bara forsade vatten mot mig. Jag kan dock stolt meddela att jag tog mig till lektionen i alla fall. I det läget skulle jag nästan kunna ställt mig på ryggsäcken och surfa hem igen. Det här mailet skickades till alla elever:

"Students,

Wednesday evening, an unfortunate situation occurred when the New River rose to
a high flood stage in the unprecedented timeframe of approximately one hour.
As a result, some students were not able to move their cars in time. If your
car was parked in Lot Z (lower Dedmon) and was damaged last night, please
attend an information session today (Thursday, November 20) in Heth Ballroom at
2 p.m. We will answer as many of your questions as we can.

Thank you."

Tydligen var runt 20 bilar dränkta i vatten. Det måste nog till ett rejält regnoväder för att få en flod att svämma över på bara en timme!

Jag har väldigt mycket att göra i skolan nu men jag tänkte skriva en liten uppdatering i alla fall. Jag har två uppsatser som ska vara klara innan thanksgiving break (26 november). Den ena är en åtta sidors jämförelse av Sverige och Finland, och den andra är en fem sidors analys av Coca Colas reklamhistoria.

Också lite snabba notiser...Jag har bytt ut min toalettsits, den gamla hade lossnat så vi köpte en ny som jag satte dit. Det var enkelt men äckligt.....Coach fru (Kathleen) gav mig en påse lakrits, som jag letat överallt efter. Jag var t.o.m. inne i en specialgodisaffär och frågade, men de hade inte. Det enda de hade var en väldigt gammal påse engelsk konfekt som de gav till mig. Hårdtuggat men gott. Påsen från Kathleen var dock färsk och god.....Jag spelar mycket schack nu, jag har en onlinematch mot Petter på fredag klockan 17:00.....Sista Matrix var bra tyckte jag. Några frågetecken har jag dock som jag hoppas få förklarade när dvd:n kommer. Nu väntar jag otåligt på sista Sagan om Ringen.....Jag äger nu 11 dvd-filmer, men ännu ingen dvd-spelare.....Coach meddelade igår att vi ska till Las Vegas för spring break 2005.....Jag hittade ett par snygga bruna mocca-skor i garderoben som jag glömt att jag hade.....Igår spelade jag tennis utomhus med shorts och t-shirt.....Jag kollade på info om min hemsidas besökare och nu är det någon som sökt på "putmage" igen och kommit in på min sida.....Min geologilärare låter exakt som James Earl Jones, han som gör Darth Vaders röst i Starwars. Idag pratade han om jordbävningar och sa ordet "force". Det var mycket mäktigt.

På tisdagar och torsdagar har det fallit sig så illa att jag måste gå till skolan redan klockan åtta på morgonen. Igår kväll ställde jag som vanligt min digitala väckarklocka på 7:45 (nu när jag skrev det så skrev jag först "8:45", istället för "7:45"! Kom ihåg det när ni läser resten av texten). Snoozeknappen på klockan varar i åtta minuter, vilket ger mig exakt tillräckligt tid för att komma i tid till lektionen.

Eftersom jag börjar nio resten av dagarna så är alltid larmet inställt på 8:45, vilket gör att jag är tvungen att trycka mig igenom ett helt dygn innan jag kommer tillbaka till 7:45. Igår så började jag som vanligt trycka fram alarmet, men jag råkade trycka för fort, förbi sjuan och stannade inte förrän nian. Utan att tänka på det så fortsatte jag trycka, ännu en gång förbi sjuan, men den här gången lyckades jag stanna på åttan. Ett försök till så hade jag rätt tid inställd, 7:45.

När jag tänkte på vad som hänt så insåg jag att det här händer mig väldigt ofta. Jag skulle uppskatta att åtta gånger av tio så tar det mig minst en extra runda innan min klocka är korrekt inställd på 7:45. Rekordet är tre extra rundor. Vad är då orsaken till detta? Min teori är att min hjärna inte är inställd på att gå upp så tidigt och tillsammans med min tumme vägrar de acceptera ett stopp vid en sån tidig tid.

Eller så har jag och min tumme bara spelat för mycket Game Boy.

Jag gjorde det! Min ryska geografilärare bad mig för några veckor sen att svara på frågor om Sverige i en hel lektion och detta har jag oroat mig mycket över. Att stå framför en hel klass och prata har aldrig varit min grej, speciellt inte i 50 minuter! Det längsta ensamma föredrag jag gjort tidigare var fem minuter. Idag var det i alla fall dags och genrepet i lägenheten kvällen innan gick allt annat än bra. Buropen haglade och till slut blev jag ombedd att sluta.
Jag vaknade halv sex i morse för att jag var nervös och kunde inte somna om. Efter att ha bedömt möjligheterna att komma undan föredraget som obefintliga så gick jag dit. Frågorna hade eleverna skrivit ner och gett till mig två dagar tidigare så jag har haft tid att gå igenom dem, men det skulle varit bättre om de frågade dem direkt till mig istället. Nu blev det lite väl mycket av, och framför allt FÖR min röst. Redan efter tio minuter kände jag hur munnen började torka. Jag försökte så diskret som möjligt att forsla över det lilla saliv jag hade kvar till mina allt torrare läppar. Efter 20 minuter kom halsproblemen. Det började som små harklingar, knappt märkbara för ett människoöra, men utvecklades snabbt till regelrätta hostningar. Jag funderade på om jag skulle smita ut och dricka vatten men jag hade, trots muntorrheten, ett enormt flyt. Orden bara flödade ur min mun och publiken såg ut att vara intresserad. Jag fick många följdfrågor (alltid spetsad med en rejäl harkling från mig) och varje gång jag tittade på läraren så satt han som Mr Miyagi i Karate Kid och bara nickade åt allt jag sa. Jag kände mig som en kung!

Rätt vad det var så frågade jag läraren vad klockan var och då visade det sig att jag stått där i 46 minuter. Jag svarade på några frågor till och sen var jag klar. Det känns alltid skönt att klara något man inte tror att man skulle klara. Att stå ensam inför ett helt klassrum och hålla föredrag i 50 minuter tillhörde definitivt den kategorin. Nu ska jag gå och stryka det från listan av saker jag inte klarar av. Sen ska jag ta ett glas vatten.

Nu är jag tillbaka från Philadelphia. Tennisen gick ungefär som väntat, jag vann en match (6-0, 6-0, alltid lika roligt) och förlorade två mot bra motståndare. Vi spelade så mycket tennis så det fanns inte mycket tid över för sightseeing, men på lördagskvällen släppte Coach av oss i den södra delen av stan. Den delen av Philadelphia var väldigt levande. Alla affärer var öppna och det var folk överallt. Tyvärr var det mycket skumma människor också. Det tog bara fem minuter innan jag blev erbjuden att köpa droger. Efter att senare blivit uppmanad av en mycket knarkpåverkad man att "get off the fucking sidewalk" så bestämde jag mig för att gå in i en affär. Där hittade jag en fin Gudfader-affisch som jag letat efter länge. Nu måste jag bara ta beslutet om jag ska sätta upp den där jag nu har min Prinsessan Madeleine-affisch, eller om jag ska klämma in den mellan Stefan Edberg och Henke Larsson. Till middag åt jag en mycket god Philly cheese steak med sweet peppers. Philly cheese steak åt jag för övrigt varje dag under min vistelse i Philadelphia.

Söndag skulle bli den stora sightseeing-dagen. Jag hade en lista med saker jag ville se och dagen planerades efter den. Tyvärr blev det lite bråttom eftersom våra matcher inte slutade förrän runt tre och eftersom det är en 7-8 timmar lång bilresa hem så var vi tvungen att skynda oss. Först ut var de berömda Rockytrapporna. Alla turister försökte överträffa varandra med de mest stilrena Rockyposerna. Jag förlorade. Sen åkte vi för att se byggnaden där Declaration of Independence skrevs under. Risto påstår att en finne var den siste personen som skrev under avtalet, någon som kan dementera eller bekräfta? Efter att ha passerat en metalldetektor så fick vi se Liberty Bell. "The world's greatest symbol of Liberty", som det så stolt står bredvid klockan. På vägen till parkeringen så gick vi förbi Ben Franklins grav. Sen bar det av hemåt. Vi hade sett allt på min lista, och därmed hela Philadelphia, på under en timme. Rockystatyn strök jag från listan, den tar vi nästa år.

Nu drar jag till Philadelphia för årets sista tennisturnering. Jag kommer hem söndag kväll och då hoppas jag att jag hunnit med att äta "Philly cheese steak", besöka den berömda Rockystatyn, springa upp för de ännu mer berömda Rockytrapporna vid konstmuseét och se Liberty Bell.
Men först ska jag gå och packa!

Igår spelade jag min 1000:e schackmatch online. Jag registrerade mig i januari 2001 och nu har jag alltså spelat 1000 matcher (eller 1003 närmare bestämt). Matchen spelades mot Lasse och jag vann efter en taktiskt fulländad match. Lasse klagade som vanligt på min spelstil och kallade min triumf för "en typisk tråkig Jocke-seger". Jag kallar min spelstil för "tysk disciplinschack". Min taktik är att vinna en bonde i början och sen bara byta av pjäser tills det bara är min kung och en bonde kvar mot min motståndares kung. Då slår jag till!

Efter 1003 matcher har jag 58% vunna, 39% förlorade, och 3% oavgjorda. Min ranking är 1678 poäng (advanced). Jag tar gärna emot utmaningar, speciellt från min gamla schackmentor Petter.

Wer will Schack spielen?!

Häromdagen så hade jag en låt på hjärnan som jag absolut inte kunde bli av med. Vanligtvis så brukar det hjälpa att lyssna på låten ett tag, men den här gången visste jag inte vad den hette, och kunde därför inte ladda ner låten. När jag kom hem från träningen såg jag att mamma, pappa och Jessi var online, så jag bestämde mig för att söka hjälp av dem. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vad texten var, jag kunde bara nynna på den med påhittad text. Mamma och Jessi hade väldigt svårt att förstå vad jag pratade om, men pappa var mer på hugget. Här följer ett utdrag från vår chat:

Jag: vad heter den här operasången
Jag: som alltid är i filmer
Jag: do do do doo BANG!
Pappa: fångarnas kör?
Pappa: do-do-do-----
Pappa: pa daaAAAAAAm
Pappa: och så trummor
Pappa: boink-boink-bvoink_booink
Jag: Nej, fel låt.
Jag: inte ett dugg likt
Jag: den här sången är dramatisk
Jag: do do do doo BANG!
Jag: *trumma = bang
Jag: nu kör jag allt jag vet: kör, hög tonart, jättestark trumma (BOOM!)
Jag: Texten är typ: "ke pasa pää....BOOOOM!....ke pasa pää....BOOOOM!"
Pappa: Orffs Carmina Burana?
Jag: (efter att ha laddat ner sången) Japp!!! Den var det!

Mycket bra cyber-nynnat av mig.

På fredag är det dags för mig att välja kurser för vårterminen. Reglerna är att man får välja fyra kurser till att börja med, och sen när alla har valt fyra kurser så får man välja fler. Alla som utövar någon idrott för skolan har förtur att välja kurser och det är extra viktigt nu eftersom skolan har skurit ner mycket det senaste året. Det finns inte lika många kurser att välja längre.

Jag kommer troligen välja dessa fyra kurser till att börja med: Media and Society, Digital Imaging, Sports Psychology, och Teamwork and Communication. Klicka på kursnamnen så kommer ni till kursplanen (syllabus) för den kursen.

För er som inte redan vet så har jag bra och dåliga rapporter från turneringen. I singelturneringen så hade jag vad amerikanerna kallar "a bad day at the office". Jag åkte ut i första omgången med dunder och brak.
Efter att ha smält den hemska förlusten så tog jag nya tag i dubbelturneringen tillsammans med Robel. Vi spelade väldigt bra och lyckades vinna hela turneringen! I finalen slog vi Coastal Carolina Universitys kroat/engelska par med klara siffror. Som pris fick vi en nyckelring, men framförallt bestämma var vi skulle äta middag. Vi valde "Fuddruckers" där Robel åt deras berömda "One-pound burger" (ca: 500 gram). Jag nöjde mig med en 3/4 pound hamburgare med pommes frites, vilket visade sig vara ett riktigt val eftersom Coach bjöd på efterrätt efter maten. Robel orkade bara en liten kaka, medan jag kunde beställa in en extra stor milkshake.

De dåliga nyheterna var alltså att jag förlorade i singel och de goda var att jag orkade en större efterrätt än Robel.

Nu drar jag till South Carolina och spelar tennis. Vi är tre tredjeårs-studenter i laget, jag, Dominic och Robel och vi lottar alltid om vem som ska få sitta på det ensamma sätet i vanen (Ross som är allra äldst måste alltid sitta längst fram bredvid Coach). Efter en gastkramande sten-sax-och-påse match så stod jag som vinnare med en genialisk sten mot Dominics vilsna sax. "Good old rock", som man säger.

Om någon är intresserad så kan ni följa mina resultat HÄR (jag spelar A/B Singles och B doubles).

Nu har jag äntligen löst mitt linsproblem. För er som inte vet så fick jag slut på linser nu i början av oktober och jag hade problem att köpa nya linser här eftersom de inte förstod mitt svenska linsrecept. Jag funderade ett tag på att köpa från Sverige och be mamma och pappa att skicka hit dem. Lösningen blev istället att jag fick gratis linser från Kroatien. Min lagkamrat Arthur har en pappa som är optiker i Kroatien och han skickade tre par linser till mig.

Linserna jag fick är tydligen det allra senaste på marknaden. Jag har alltid haft problem med röda ögon i samband med mina linser, men sen jag fick de här linserna så har jag inte haft några problem alls. Linserna har också en imponerande livslängd. Ena paret kan man ha i 2-3 år(!), och de två andra paren i 6 månader. Och allt detta helt gratis! Det är som jag alltid säger, endast det billigaste är bra nog för mig.

I natt drömde jag en "mardröm" om Hannes. Jag skriver inom situationstecken för att nu när jag tänker på det så var det kanske inte så farligt, jag tror nog Risto förstår drömmen mer än Jessi. Jag drömde att Hannes var runt 4 år gammal och sprang runt i lägenheten och spelade innebandy. Först var jag imponerad över hur duktig han var, men sen förvandlades jag plötsligt till Oscar Schindler, i den smöriga slutscenen av Schindlers list, när han frågar sig själv om han kunde räddat fler judar undan nazisterna. Jag började fråga mig själv, "om han hade börjat träna ännu tidigare, hur bra skulle han vara då?"

När Hannes väl börjar träna med bollar så ska jag försöka att inte hetsa honom. Fast det är ju allmänt känt att bakom varje framgångsrik man står en svårimponerad morbror. Eller hur Leif?*

*Leif Lundin är morbror till världens kanske mest framgångsrika man genom tiderna.

Har jag sagt hur mycket jag älskar att kolla på damfotboll? Jo, ni hörde rätt. Jag har kollat alla Sveriges matcher och damfotboll har ju verkligen alla ingredienser man kan önska. Action (allting är relativt...), thriller (Sve-Kan), drama (Sve-Bra), romantik (Anna Sjöström...mmmmmm), tragedi (Kanadas 1-0 mål), patriotism (i brist på annat), men framför allt komedi (Sara Calls "rensningar", Caroline Jönssons tvålhänder, Kristin Bengtssons frisyr, Malin Anderssons kondition, Malin Moströms avslut, fula tyskar m.m.).

Två spelare har dock imponerat lite på mig, Victoria Svensson för hennes kämpaglöd och spelsinne, och Hanna Ljungberg för hennes snabbhet och teknik. Nu får vi hoppas att Sverige äntligen kan slå de vackra tyskorna på söndag och ta revansch för förlusten i EM-finalen. Heja Sverige!

Häromdagen när jag och Robel satt och åt middag i kafeterian så hände "något alldeles extra". Presidenten av universitetet, Douglas Covington kom och satte sig vid vårt bord. Det kanske inte låter så märkvärdigt men det var faktiskt kul att träffa "högsta hönset", "the big guy", och faktiskt lite nervöst. Den här killen har en hemlig e-mail adress som gör att han kan skicka ett e-mail till samtliga elever och anställda på hela skolan. Bara en sån sak! Vi satt där och pratade i nästan en timme och hela tiden var jag noga med att inte svära eller säga något annat dumt. Jag fick också användning för artighetsfraser som: "It's a honour to finally meet you Dr Covington", "It's been a pleasure talking to you Sir" och min personliga favorit: "Let me get that for you Sir" (när jag hjälpte Douglas att skjuta in stolen).

Jag har dock aldrig mött en människa som talar långsammare. Han började en mening med ett ord "Well...", tog en tugga mat, tuggade, tuggade, idisslade, sa några ord till "...the university is...ummm...", funderade, några ord till "...very proud of you...and..." osv. När han inte pratade så tittade han alltid neråt så flera gånger kom jag på både mig själv och Robel att sitta och titta på tv medans han malde på. Vid ett tillfälle tror jag nästan att han slumrade till en stund, mitt i en mening. Jag tänkte att om en person som jag själv skulle prata så långsamt så skulle jag nog inte få en syl i vädret.

Han verkar dock vara väldigt duktig i det han gör och verkar vara väldigt mån om universitetets bästa. På vägen ut från kafeterian hade någon slängt en halv chokladkaka. "This shouldn't be here", sa Douglas och böjde sig ner och plockade upp kakan. Vilken kille!

Igår hade vi höstens enda lagmatch (på hösten spelar man mest individuella turneringar, och på våren bara lagmatcher). Vi vann matchen med 6-1 och jag vann min dubbel (8-6) och min singel (6-2 6-1). Precis som förra året så spelade jag andrasingel.

Nästa måndag så har jag midterm exam i geologi. Det provet är värt 30% av kursbetyget, så det gäller att plugga. Drygt 70 olika stenar och mineraler ska memoreras och det är inte lätt! Det går nästan aldrig att känna igen dem på färgen, eftersom det skiftar beroende på vilket exemplar man har, så man måste känna, lukta, titta i mikroskop, hälla syra på, och till och med smaka(!) för att skilja stenarna åt. Hittills har jag lärt mig 20 st, utan att behöva smaka på dem.

Idag har varit en väldigt lång dag. Jag var tvungen att gå upp klockan fem för att göra community service med tennislaget. Vi gör detta en gång per år, förra året var vi funktionärer på "special olympics", en fridrottstävling för särskolor. Idag hjälpte vi till att packa mat som ska säljas billigt till behövande. Community service är annars något man kan bli dömd till vid mindre brott, och jag kunde inte låta bli att undra vilka som var där frivilligt, och vilka som var dittvingade av polisen.

När jag kom hem blev jag tvungen att gå direkt och jobba istället för Robel, eftersom han skulle kolla på en amerikansk fotbollsmatch. Efter jobbet tog jag en fem timmars tupplur och följdaktligen är jag väldigt pigg nu när jag skriver detta, kvart i två på natten. Imorgon ska jag spela lite tennis och fotboll, och på måndag har vi vår enda hemmamatch för säsongen.

Dagens höjdpunkt var dock att Simon äntligen fick tummen ur ars...eller näsan ur skolböckerna och ringde mig. Det var verkligen roligt, jag själv har ju börjat ringa till Sverige ibland, nu när jag köpt ett bra telefonkort. Det här är det första telefonkortet som jag har ägt. Vi har en telefon där man kan se numret man slår och jag blir alltid lika förundrad över hur många siffror man måste trycka på för att ringa med telefonkortet. För att ringa hem till Vaxmora så måste jag knappa in 44 siffror! Jag tackar gud för knapptelefonen!

Den här helgen så hade vi finfrämmande här. Min gamla sydafrikanska rumskompis Bartlo, som var kapten för tennislaget förut, kom på besök och sov över två nätter i vår lägenhet. Han har nu fått jobb på en firma i Washington DC, där han jobbar som revisor. I helgen hade han dock ingen elektricitet, på grund av orkanen, så han kom hit till Radford istället. Jag kommer troligen åka till Washington och hälsa på honom någon gång under jullovet.

Orkanen har nått östkusten och tv-reportrarna tävlar om vem som vågar stå på det blåsigaste stället. Vissa går helt klart till överdrift i sin strävan att illustrera vindstyrkan. En reporter hade med hjälp av ett kraftigt rep knytit fast sig själv intill en stolpe, för att klara av att stå stilla under sitt reportage. Ändå gick det knappt att se honom eftersom regnet täckte hela kameralinsen, och ännu mindre höra honom eftersom vinden ständigt blåste iväg hans arm med mikrofonen bort från munnen.

Hit har som sagt inte orkanen kommit, och kommer heller inte göra, fast vi har haft ett rejält regnoväder och en mindre storm. Jag överlevde stormen med lindriga skador efter att ha fått tre ekollon i huvudet.

Ett tecken på allvaret i situationen är att mamma ringde idag, för att hon var orolig. Det har hon bara gjort vid två tidigare tillfällen, terroristattacken i New York och när det sprang omkring en prickskytt i Washington-området. Frågan är vad hon skulle göra om något händer ännu närmare än fem timmar härifrån. Då hoppar hon väl på ett plan och kommer hit...

Imorgon har jag tre prov, vilket känns lite för mycket. Jag tror dock att det ska gå bra, även om det är svårt att ta in all information, och framför allt att hålla kvar den. Annars är allt bra här, i väntan på orkanen. Allt tyder dock på att den inte kommer nå hit där jag bor, men de tror att det kommer bli en lätt storm och regnoväder.

Svenska folket har sagt sitt och euron får vänta ett tag till. Jag hade inte fixat så att jag kunde poströsta, men om jag hade röstat så hade det blivit blankt eller nej. Jag tycker inte ja-sidan har lyckats få fram med tillräckligt tydliga argument, och därför finns det ingen anledning att ändra något som redan funkar.

Häromdagen hittade jag tre hundralappar i min byxficka och en av dem ska nu upp på väggen, som ett tecken på kronans triumf över euron. Länge leve kronan!

Egnilgt en ny sutie fårn Cmabrigde Uinervtisy så splear dte ignen sötrre roll i vlkien odrnnig bosktävrena i en meining såtr, brra den frösta och sitsa bkostvaen lggier rätt. Rsteen av bkotsävenra kan lggia hrusomhlest och man kmmoer ädnå knnua lsäa txeten. Osraekn tlil dttea är att mnnäsiknas häjnra itne lsäer vrjae bkosatv för sig, uatn hlea odret som en hhlehet. Fntaatsikst den där häjnran va?

Mn aa ba me dk va md ns i mn, as br dt tt ot...

M(e)n a(ll)a b(okstävern)a m(åste)e d(oc)k v(ar)a m(e)d n(ågonstans)s i m(eninge)n, a(nnar)s b(li)r d(e)t t(otalt)t o(läslig)t.

Idag är det "September eleven" igen. Det har varit mindre uppmärksamhet än jag trodde att det skulle vara. De galor som redan har sänts på tv har varit mer smakfullt patriotiska än tiden efter terrordådet.
Den stora nyheten i Sverige, och även den största icke-amerikanska nyheten här, är förstås Anna Lindhs död. Det var verkligen hemskt, jag fick ont i magen när jag läste det. När jag såg att hon var knivskuren så tänkte jag att det är lugnt, det ordnar sig. Kvällstidningarna brukar ju alltid överdriva, och det är det enda jag har tillgång till här borta. Processen brukar alltid vara - "läget kritiskt" - "läget mycket allvarligt, men under kontroll" - "överlever utan bestående men, åker hem nästa dag".
Men nu är hon alltså död och det är otroligt hemskt. Fast de måste ju kunna få tag på gärningsmannen, det måste ju funnits många vittnen som såg den nerblodade kamoflaugeklädda mannen när han sprang ut.

I måndags slogs det ett nytt rekord på bloggen! 25 besökare på en dag...ja det var faktiskt nytt rekord. Jag har en räknare på sidan där jag kan se från vilken server mina besökare gått in från, och det var många där som jag inte kände igen. Ibland undrar jag hur folk lyckas hitta min sida, och vissa svar kan man få när man kollar på de som hittat sidan via en sökmotor. Jag kan nämligen även se vilket eller vilka sökord de som hittat mig via en sökmotor har använt sig av.

Här är några av de sökord som folk har knappat in, för att, antagligen väldigt besvikna, hamna på min sida: "polska namnsdagar", "best web jockes", "magkurr", "putmage", "tennisspelande hamster"(!!!).

Till sist så vill jag hälsa till den person från Saudi Arabien som besökte bloggen förra veckan. Hoppas du hittade vad du egentligen sökte...

Dominic har ett bilspel som heter Mario Kart på sin dator. För tillfället så har jag rekordet på en bana, och Dominic har inte kunnat slå det hur mycket han än har spelat. Att någon annan än en själv har rekordet på ett spel på ens egen dator är ett riktigt mardrömsscenario. Jag kan knappt tänka mig något värre. Och andra sidan kan jag inte tänka mig något bättre än att varje gång man går hem till en kompis sätta på datorn och se sitt namn högst uppe på highscore listan.

De få gånger någon annan än jag haft rekordet på ett spel på min dator så har jag spelat natt och dag för att slå det. Om det inte funkar så får man radera rekordet, och om det inte går så får man slänga det eller installera om det. Det mest effektiva är dock att försöka sätta stopp redan innan rekordet är satt. När man ser att kompisen är på väg att slå rekordet börjar man psykningarna. Hänvisningar till en snygg tjej på tv brukar kunna störa bra, samma sak gäller dåliga råd om genvägar och felaktiga tips. Att råka snubbla på sladden är en klassiker, men bör inte missbrukas pga sin uppenbarhet.

Det mest prestigefulla inom datorspelsbranschen är dock att slå ett rekord på en allmän maskin, t.ex. i en spelhall. Detta har jag bara varit med om två gånger. Den första gången var i Italien när Joel (syster Jennys sambo) lyckades slå rekordet på en "Fishing Machine". Den andra gången var när jag i april 2002 själv tog hem rekordet på tennisspelet på Roanoke Airport. Med initialerna "JOA" säkrade jag en plats i amerikansk tv-spels historia...ända tills någon drar ut sladden.

Snabb uppdatering från Amerika.

Idag börjar vi tennisträningen...Den försvunna hamburgsgrillen är nu ersatt av en likadan. Robel och Dominic (rumskompisarna) fick investera $5 var för att få använda den...Arnold Schwarznegger ska bara ställa upp i en debatt innan senatorvalet...Troligen ett vist beslut...Skolan går bra, inga prov än, fyra quiz, A eller B på samtliga...Den utlovade storstädningen av rummet har skjutits upp på obestämbar tid, när den är utförd kommer bilder...På fredag är det dags för första tennisturneringen...Igår såg jag Matrix Reloaded igen, på skolan. Den femte november kommer den sista delen, jag ska försöka se den så fort som möjligt.

Nu ska jag fortsätta försöka lirka fram en frisbee som jag råkade kasta in under spisen. Vad kan man använda nu när jag inte har mina innebandyklubbor?

Igår, klockan sju på morgonen väcktes jag av det mest horribla oljud jag någonsin hört. Det var som en blandning av en dödsskjuten elefants sista klagotjut och ett flygbombsalarm. Allt i en långsamt stegrande rytm som en lärare som drar sina naglar på svarta tavlan för uppmärksamhet.

Det värsta är att det var min egen lägenhet som agerade mistlur. Vägg i vägg med mitt rum ligger ett slags pannrum eller liknande, och det är därifrån det brukar komma oljud med jämna mellanrum (även om det här var det överlägset värsta jag varit med om). Vi har inte helt lyckats lista ut varför ljuden uppstår och, framför allt, hur man får stopp på dem. Oftast räcker det dock att gå upp och skruva lite på vattenkranen i köket, men när det inte funkar så får man ta till andra knep.

Igår blev det officiellt. Öronpropparna är numera uppgraderade från bra-att-ha-lådan till nattduksbordet...

Jag vet inte om nyheten har nått Sverige än, men Arnold Schwarzenegger har nu påbörjat sin valkampanj för att bli senator i Kalifornien. Ett stort frågetecken måste dock ställas för Arnolds politiska kunskaper. Vid en presskonferens för en vecka sen så fick han en fråga om budgetunderskottet eller något liknande. Arnold svarade med att sätta handen vid sitt öra och klaga på att han inte hörde. När frågan sen upprepades så var det dags att gå. Det sägs att Ronald Reagan också körde det tricket i början av sin politiska karriär.

Som tur var kan inte Arnold bli president eftersom han är från Österrike. Fast och andra sidan kanske det skall till en Terminator eller Conan Barbaren för att ersätta Bush?

Jag kom att tänka på en gång när jag och pappa var i Göteborg. Vi skulle tillbaka till hotellet och jag gick steget före honom. Jag var inte helt säker på vägen men gick ändå med bestämda steg, lite efter vad jag kom ihåg, lite på chans, och mycket mycket lite på lokalsinne. Efter ett tag började jag känna igen mig, fast lite för väl. Jag hade lett oss runt i en cirkel, runt ett kvarter. Pappa som gått bakom och betraktat mina vägval de senaste minuterna frågade mig en fråga som sitter kvar än:

- Vet du att så fort du inte vet vart du ska gå så svänger du åt höger? Det hade jag inte tänkt på tidigare, men jag har kommit på att det är därför jag aldrig kan hitta på Västerlångsgatan i Gamla Stan. Det tar alltid minst en halvtimme för mig att gå igenom den gatan. Så fort som jag går in i en affär till vänster på gatan så svänger jag höger när jag går ur den, strosar vidare ett tag tills jag upptäcker att jag varit där, vänder, går in i nästa affär, går ut till höger, och så fortsätter jag.

En snabb enkätundersökning med mig själv visar dessutom att jag sitter längst till höger i klassrummet i alla mina kurser i år. Fascinerande.

När jag visar bilder hemifrån så säger folk alltid att jag är mer lik mamma än pappa. Idag när jag rensade bort lite gamla kläder så gick det upp för mig att det kanske ligger mer än bara utseendet bakom det. Jag hittade en gammal sliten tenniströja som jag funderade på att slänga. Den som känner mamma vet att hon älskar att slänga saker, och då alltid med samma patenterade kommentar. Och när jag nu till slut bestämde mig för att slänga tröjan, hörde jag mig själv säga det..."Nej, den här har gjort sitt"!
Det kom som en chock. Numera tänker jag på allt jag gör i vad-skulle-mamma-respektive-pappa-gjort-termer. Inte skulle pappa vänt ut och in på en tröja innan tvätt (tvättar han överhuvudtaget?). Paraply?...Nej!, Sjunga i duschen?...Ja!, Äta grönsaker?...Nej!, Hamburgare?...Ja!

Nej nu har den här texten gjort sitt. Jag vet att det fortfarande finns lite pappa kvar i mig så jag klamrar fast vid det, och hoppas på det bästa. Den dagen jag säger "Förlåt, Herr Plåt", då vet jag att jag är förlorad.

Dags för en snabb rapport från Amerika...Jag har varit väldigt flitig i skolan än så länge, hoppas jag orkar hålla uppe det (det har ju faktiskt bara gått 3 dagar ännu). Kurserna som jag tar är intressanta, förutom geologin som är tråkig. Jag bor kvar i samma lägenhet, fast nu har jag äntligen fått flytta in i det största rummet. Den fjärde killen som skulle ha bott här hade hittat något annat ställe att bo på så det är bara jag, Robel och Dominic (en lagkamrat), som bor i lägenheten som har 4 sovrum, 2 toaletter, vardagsrum, kök och ett lite mindre extra rum som vi använder som förråd. Tyvärr har min George Foreman Lean Mean Grill Machine mysteriskt försvunnit, så nu är jag väldigt tafatt i köket igen.

I år har vi skaffat fast kabelanslutning på rummet...Igår blev jag bistucken i armhålan...Träningen börjar 8:e september, fast vi tränar själva tills dess...Jag ska städa lite mer, sen ska jag ta bilder och skicka...Jag har klippt mig...Jag äter mycket pesto...En av böckerna jag köpte kostade $147!...Det är fruktansvärt varmt och fuktigt här, man måste duscha flera gånger om dagen...Så det är tur att jag och Robel köpt ett nytt fint grönt duschdraperi...Nu ska jag lägga mig, jag börjar 8 varje tisdag och torsdag...Godnatt.

Jag har nu gjort mitt första vuxna tandläkarbesök. Det blev en liten lagning och en gigantisk rotfyllning. Hela kalaset kommer gå på runt 5000 kr, så det är väldigt tråkigt. För tillfället går jag på Ipren och Penicillin och har mycket ont. Min vänstra kind har svullnat upp så att den dallrar när jag rör mig. Den enda ljuspunkten i all misär är att jag med hjälp av kinden äntligen gör trovärdiga Gudfadern-imitationer. Jag kan också le mycket träffsäkra sneda Elvisleenden, se ut som en hamster, samt en person med påssjuka.

Nu är jag alltså hemma ifrån Staterna igen om nu någon har missat det. Nu när jag är hemma så kommer uppdateringen av bloggen bli väldigt sporadisk, men förhoppningsvis kommer jag uppdatera den lite då och då i alla fall.

Just nu är jag i Finland och hälsar på Jessica, Risto och Hannes. Jag och Risto lyckades få biljetter till Sverige - Finland och det var ju tur det. Vilken match! Det var en otrolig stämning på läktaren, med uppskattningsvis 13,000 finnar och 100 svenskar. Varje gång Sverige gjorde mål så var det knäpptyst i arenan, vilket gjorde att jag inte trodde att det var mål. Jag kollade på de jublande svenska spelarna, på den lysande mållampan, men ändå väntade jag bara på att speakern skulle meddela att målet var underkänt. Ingen i publiken jublade ju, och då vore det ju pinsamt om jag ställde mig upp och skrek, om det dessutom inte ens var mål.

Vid 6-5 målet så såg jag dock hur pucken gled in i mål och då kunde jag ställa mig upp i min svenska landslagströja och jubla, men mitt jubel dränktes snabbt i ett moln av perkele och vittu. Efter matchen kom flera besvikna finnar fram och skakade hand med mig, men det som sitter kvar på näthinnan är den mördande blick jag fick av en skinnskallig finne i läderjacka...HUGA!

Risto var inte allt för besviken. Visst hade han tyckt det vore bättre om Finland vann, men nu får vi chansen att kanske köpa billiga biljetter till semifinalen och finalen. Många finnar tycker ju förstås att VM är över nu.

Nu har vi spelat vår sista tennismatch för säsongen. När jag ser tillbaka på de spelare jag mött så slår det mig direkt hur många utländska spelare jag mött. Av 24 spelade matcher så har 18 varit mot icke-amerikaner. Här följer en lista på alla olika nationaliteter jag mött:

USA x6, Brasilien x3, Nya Zeeland, Egypten, Tyskland, Venezuela, Ghana, Tunisien, Oman, Polen, England, Finland, Tasmanien(!), Bolivia, Colombia, Indien, Tjeckien.

Av dessa spelare kan nämnas att killen från Bolivia spelar Davis Cup för sitt land, och om Tasmanien skulle ha ett Davis Cup-lag så skulle nog killen jag mötte därifrån spela...

Jag är vanligtvis en relativt lugn och behärskad person, men det finns en sak som gör mig vansinnig, Microsoft Word! Jag kan få magknip och bli illamående när Word inte lyder mig. Det som gör mig galen är ”autocorrect” funktionen som är inbyggd i programmet. Då pratar jag inte om den funktionen som föreslår grammatik- och stavfel, utan den funktionen som ändrar hur man lägger upp stycken. Det blir aldrig som jag vill ha det. Om man vill ha ett mellanrum mellan två stycken så trycker autocorrect ihop dem, och om man försöker slå ihop två stycken så delar de automatiskt på sig.

Typsnitt, textfärg, textstorlek, ingenting går säkert för Mr. Autocorrect. Bara namnet blir man ju irriterad på, ”autocorrect”, ”det här är ett så elementärt fel så det fixar jag automatiskt." Det känns som att ha en elak besserwisser lutandes över en när man skriver, otåligt väntande på att han ska se något han inte tycker ser bra ut. Ni vet en sån där person som liksom tar över musen från dig med kommentaren ”Vänta, jag ska bara fixa det här åt dig.”

Nej, stavningen och grammatiken kan Word få hjälpa mig med, men snälla, låt mig lägga upp mina stycken som jag vill!

Jag har fått berättat för mig att Julia avgjorde första matchen i S:t Erikscupen. Det gör en gammal måltjuv till storebror stolt! Jag blev tvungen att maila Julia och gratulera och fråga hur målet gick till. Här följer hennes detaljerade beskrivning:

”jag fick bollen på halva plan tog ner den å dribbla av 4 st sen kom ja till målvakten å gjorde en överstegsfint å la en bresida vid höger stolpe.”

Skulle vara intressant att höra andra eventuella ögonvittnen berätta om detta Maradona-mål. Vad jag förstår så var både mamma och pappa i publiken.

Jag pratade med Simon igår som pluggar på KTH. Simon läser mycker matte, ett ämne som jag aldrig riktigt behärskat. Jag är dock alltid väldigt fascinerad av att höra vad han läser om för tillfället, och det stående skämtet är att jag erbjuder Simon att maila över de uppgifter som han behöver hjälp med.

Just nu läser han bla. om diffekvationer, vektoranalys i 3d och multipelintegraler. Intressant! Simon lät meddela att om jag behöver göra en laplacetranformation på en autonom ickelinjär differentialekvation, så är han mannen för jobbet. Det känns tryggt att veta.

Själv så började jag släppa taget om matematiken när det började dyka upp bokstäver i matteböckerna. Vad gjorde dom där?! När min lärare i gymnasiet sen förklarade att min blåa miniräknare med en clown på, som spelar ”Happy Birthday” varje gång man sätter på den, inte skulle vara tillräcklig för att klara mig genom gymnasiet så förstod jag att jag var ute på djupt vatten.

Jag ser fram emot att hjälpa Julia med sina matematikläxor när jag kommer hem...Facit finns väl fortfarande längst bak i boken hoppas jag?

Nu är det sommartid även här, och i morse var jag tvungen att gå upp en timme tidigare än vanligt. Sommartid är ju den värsta av de två klockomställningarna, eftersom man förlorar en timme. Igår var dock första gången som jag träffade någon som tjänade på att ställa fram klockan en timme. Min kompis jobbar från tio på kvällen till fyra på morgonen, så någon gång under hennes arbetstid så ställdes klockan fram en timme, en timme som hon fick betalt för i alla fall. Så det kan ni tänka på nästa gång ni svär över att ni måste gå upp en timme tidigare, det finns folk därute som faktiskt tjänar på att ställa om till sommartid. Eftersom jag aldrig jobbat nattskift så vet jag inte hur det funkar när man ställer om till vintertid. Måste man jobba en timme extra då, och I såna fall får man betalt för övertid på den timmen?

Tänkte bara meddela att jag idag använde något ur min ”bra-att-ha-låda”. Mina glasögon var extremt smutsiga och vi hade inget toalettpapper i huset. Jag försökte lite tafatt använda mig av min tröja men det bara smetade ut kladdet ännu mer. Då kom jag på att jag hade ett paket med näsdukar från ett hotell i Georgia, liggande i bra-att-ha-lådan. Efter en stunds rotande så hittade jag paketet och rengjorde glasögonen. Om jag la tillbaka paketet i lådan? Nej, nu ligger den i tryggt förvar i ”ännu-bättre-att-ha-byrån”, i väntan på att jag ska kladda ner glasögonen igen. I denna byrå har jag saker som man faktiskt använder, fast inte så ofta, som tex. Tip-ex, pennvässare och häftapparat.

Till sist:

Senaste tillskottet till bra-att-ha-lådan...en grön glitterpenna.

Det finns en skola i vår division som heter Liberty University. Innan varje match när lagen ska presenteras så brukar tränarna för de respektive lagen säga något i stil med, ”Play fair”, eller ”No shouting in foreign languages”. Tränaren för Liberty däremot har som praxis att arrangera en gruppbön där han uppmanar alla att sänka sina huvuden, vilket de allra flesta också gör. Under bönen brukar han säga något i stil med,”We thank you lord for giving us the opportunity of being here today” osv. Jag är inte ett dugg religös och det känns väldigt olustigt att ta del av en bön som den här, så jag brukar inte sänka mitt huvud under bönen.

Om jag ska tacka någon för att jag är här i USA och spelar tennis så är det inte gud. Jag kan tacka farfar och pappa som fick mig att börja spela tennis, alla mina tränare i Sverige, alla som hjälpt mig med allt pappersarbete som krävdes, min coach här som ger mig pengar för att spela tennis, men inte gud.

De flesta av mina lagkamrater är inte religösa men sänker ändå sina huvuden under bönen, vilket får mig att känna mig lite fånig när jag står där och tittar mig omkring. Det får mig att undra vad jag egentligen vill uppnå med min ”protest”, och om det är värt att känna sig fånig för det. Det kan verka respektlöst att inte ”ta seden dit man kommer” och böja ner mitt huvud, fast om man inte håller med i vad som sägs så är det ju hyckleri att böja ner sitt huvud, och det är därför jag känner mig kluven inför hela situationen.

April, april din dumma sill! Min förra blog var ett aprilskämt som jag har knåpat ihop. Ho ho ho ho...mycket roligt. Jag har aldrig varit särskilt bra på aprilskämt så därför försökte jag att göra ett så litet och obemärkt skämt som möjligt. Jag vet inte om det lyckades särskilt bra men jag tror nog jag lurade Mamma lite i alla fall, och kanske Risto och Jessi. Luringen i bloggen var att min tränare hade förbjudit oss att använda datorer, och att jag därför inte skulle logga in på internet under resten av april. Därför uppmanade jag mina läsare att skicka en kommentar eller mail nu om de ville nåt, eftersom jag inte skulle kolla mailen eller bloggen nåt mer.

Skulle vara intressant att höra om någon verkligen gick på skämtet, eller överhuvudtaget klassar det som ett riktigt aprilskämt?

Det här kommer nog tyvärr att bli sista bloggen från mig på ett bra tag. Om två veckor så har vi Big South Conference Tournament, som är den största turneringen under hela året. Vår tränare har sagt till oss att undvika så mycket det går att sitta framför datorn, pga risk att få spänningar i axlar, armar och rygg. Även om det låter lite löjligt så är det faktiskt rätt så vettigt. Det är väldigt lätt att fastna framför datorn och speciellt jag som har en allt annat än ergonomisk ställning framför datorn, har lätt att känna mig stel när jag suttit vid datorn ett tag. Så om ni vill mig något så maila mig eller lämna kommentarer här på bloggen nu de kommande två, tre dagarna för efter det så kommer jag troligen inte logga in något mer den här månaden.

Här kan ni följa mina tennisresultat när jag är borta.

Vi hörs!