Efter oerhörda påtryckningar från mina fans (både Jessi och Lasse) så ska jag nu välsigna er med en uppdatering. Jag har just kommit hem från Richmond där vi spelade våra två första matcher för säsongen. Tyvärr så har jag varit sjuk ett tag så jag orkade bara med en match. Den var mot en kille från US Naval Academy. Jag vann första set 6-2, men efter det började jag hosta väldigt mycket och fick ont i bröstet. Efter att ha förlorat andra set 3-6 så avgjordes matchen i ett så kallat "super tiebreak", ett vanligt tiebreak fast först till tio poäng, istället för sju. Jag vann tiebreaket med 10-6, och därmed matchen, men blev tvungen att vila matchen efter.

Imorgon ska skolan hylla alla idrottare som fått över 3.0 i betygssnitt förra terminen, inklusive mig själv alltså. Vi ska gå ut på plan i halvtid under basketmatchen och stå där och...hyllas. Jag skulle egentligen inte gå eftersom jag har lektion men skolan är inställd imorgon p.g.a. snö (-11 just nu) så nu kan jag vara med. Det är jag, Robel och vår rumskompis Archi som ska gå men det finns ett stort problem - Coach tvingar oss alltid att vid såna här tillfällen ha på oss vår enormt fula och för korta 80-talsinspirerade lagjacka av märket "Boathouse". I Rebell-Anders anda så har jag nu tagit ur min knutna näve ur fickan och arrangerat en fräck kupp a' la svensk kvällstidning. Vi ska trotsa Coach och dyka upp i civilkläder. Fortsättning följer...

Extra! Extra! Extra! Härmed lovar jag, Joakim Arhammar att från och med nu stava ordet "citationstecken" som det stavas och inte "situationstecken" som det borde stavas enligt mig. Även detta efter påtryckningar från en av mina alerta läsare.

Till sist: Här är min trupp till World Cup i hockey i höst:


Per-Johan Axelsson, Peter Forsberg, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Kristian Huselius, Niklas Sundström, Daniel Alfredsson, Fredrik Modin, Mikael Renberg, Mats Sundin, Markus Näslund, Henrik Sedin, Jörgen Jönsson,

Daniel Tjärnqvist, Dick Tärnström, Kenny Jönsson, Mattias Öhlund, Kim Johnsson, Mattias Norström, Niklas Lidström,

Tommy Salo, Mikael Tellqvist, Stefan Livh

Några synpunkter?

Nu är jag "hemma" i Radford igen (jo, jag sätter fortfarande ut situationstecken när jag skriver det). Washingtonresan var rolig och den stora höjdpunkten var förstås att se fem NHL-matcher, från pressboxen. Där fick man käka så mycket popcorn, kakor och glass som man orkade och dricka läsk eller kaffe. I varje periodpaus sprang en tjej runt och gav oss statistik från matchen och efter varje gång speakern sagt något till publiken så upprepade han det igen bara för oss i pressboxen. Efter matcherna gick jag ner i omklädningsrummet och träffade spelarna. Jag är nu nästan klar med min artikel om Jaromir Jagr som jag träffade efter en träning, nästan sju sidor lång blir den.

I år tar jag sex olika kurser, vilket är mer än nånsin. Alla klasserna verkar väldigt intressanta men det kommer bli mycket jobb. Förra året hade jag ett snitt på 3.2 (av 4) så det var jag nöjd med. I år tar jag Digital Imaging, Team Work and Communication, Public Ppeaking, Media and Society, Sports Psychology och International Studies. Jag är nu helt klar med de kurser som man tvingas att ta (som biologi, religon, geologi osv.) så alla kurser jag kommer ta från och med nu är kurser jag valt själv.

Vi hade första tennisträningen igår, då vi spelade utomhus. Det var lite kallt men ändå kul att kunna spela utomhus i början av januari!

Tankte bara meddela att jag ar kvar i Washington tills den 10:e januari (skolan borjar den 12:e). Nu sitter jag i ett bibliotek, jag har varken telefon eller internet i lagenheten dar jag bor. Vi hors, god jul och gott nytt ar igen!

Nu var det länge sen jag skrev, men det är väl inte mer än rätt efter urladdningen i förra inlägget (längsta någonsin). Imorgon brakar det loss med sluttentorna, två imorgon (tisdag) - ekonomi och advertising - och två på torsdag - geologi och geografi. Direkt efter min sista tenta åker jag och Robel till Washington för att bo hos vår gamla rumskompis och lagkamrat, Bartlo. Han jobbar som revisor där. Där ska jag också gå på fem NHL-matcher, med hjälp av ett presskort som Risto skickat. Nu ska jag läsa på lite till om "kinked demand curve". Det kan man aldrig läsa för mycket av.

Här kommer den mycket komprimerade, men fullständiga genomgången av våra äventyr i New York:

Resan dit gick helt enligt planerna, bättre till och med. Jag kom fram till hotellet vid elva på kvällen, och då låg redan hela familjen där i rummet och sov. Nästa dag var det dags för sightseeing. Vi tog tunnelbanan till hamnen där man åker till Frihetsgudinnan, men åkte inte ut till den. Därifrån gick vi tillbaka mot hotellet som låg i mitten av Manhattan. På vägen såg vi Ground Zero, som mest såg ut som en stor byggplats (kanske för att det är just vad det är). Vi såg också China Town och Little Italy. På eftermiddagen åkte vi upp i Empire State Building och kollade på utsikten.

Nästa dag åkte vi åt andra hållet, till Central Park och upp till Harlem m.m., och den tredje dagen checkade vi ut och åkte mot Radford. På vägen åkte vi igenom Philadelphia och Washington (där vi stannade och såg Vita Huset, Capital Hill och Lincoln Memorial.

Här kommer en lista på allt vi såg/gjorde under vår New York-vistelse:

Empire State Building, Ground Zero, Chrysler Building, Broadway, Restaurangen från "Seinfeld", Ed Sullivan Theater (David Letterman Show), MTV:s hus, NBC Studios, Radio Music Hall, FN-huset (vi var inne där också), Thanksgiving-paraden, åkte tunnelbana, St:Johns Cathedral (en av världens största katedraler), Time Square, Central Public Library, Central Park, Strawberry Fields och Dakota Building (John Lennon och Yokos hus), Friehetsgudinnan, China Town, Little Italy, Little Brazil (!), Battery Park och Planet Hollywood.

Vi såg också flera kändisar som Jay-Z, Pharrell, Missy Elliott, Carson Daly (alla kända inom musik), Biff Henderson (nåja...ganska känd iaf., brukar vara med på David Letterman Show). Dessutom påstår pappa att vi såg Henning Mankell och en kille som var antingen Olle Saari eler Jonas Inde.

Vidare såg jag och pappa en taxibil som krockade och en affär där de sålde Marilyn Monroes vigselbevis för $65,000!

Under våra två dagar i New York så utmärkte sig pappa på många sätt och jag och Julia kände oss tvingade att dokumentera allt han gjorde. Efter att ha gått igenom våra anteckningar så kan jag bara skaka på huvudet åt denna anekdotmaskin till pappa, och skriva om det här.

Den första dagen när vi var på Ground Zero så ville pappa ha en bild på sig själv framför platsen. Utan att tänka på det ställde sig pappa framför kameran och brast ut i ett smil, som han alltid gör när han blir fotograferad. Mamma sa till honom att det kanske inte var så passande att stå där och smila på det där sättet. Efter en kort diskussion så insåg pappa att det var opassande och istället prövade han en annan min. Eller "min" är inte ordet, det var mer av en grimas. Han gjorde en slags sorgsen min, ungefär en sån sorgsen grimas som man kan vänta från ett dagisbarn som tränar på att visa olika sinnesuttryck. Nu var det vår tur att skratta, och en väldigt konstig situation uppstod när pappa stod där med sin sorgsna grimas, jag och Julia skrattade och mamma var arg på allihop. Till slut hittade pappa en mer neutral min, och bilden kunde tas. När vi gick därifrån så diskuterade pappa fortfarande lite om att han borde tillåtas att le, men gav sig till slut. Det var här som pappas nya smeknamn "Rebell-Anders" började födas, men det skulle bli värre...

När vi gick förbi Empire State Building så bestämde vi oss för att åka upp, även om kön var lång. När man åker upp där kan man välja mellan att betala $11 för att bara åka upp som vanligt och att betala lite mer och få en guidad tour med film och annat. Företaget som har hand om den dyrare specialtouren hette "Skyline" och dessa blev föremål för pappas misstänksamhet. Skylinekön var mycket mindre och detta påpekade de till de som stod i den "vanliga" kön. Men pappa påstod att de ljög om att kön var mindre för att lura folk att välja den dyrare Skyline touren. Dessutom påstod han att de hade anställda som stod ivägen för priserna för den vanliga touren, så att bara Skylinetouren syntes på prislistan! Vi valde den enklare varianten, när man bara åker upp och tittar på utsikten, och valde därmed bort Skyline.

När vi efter drygt 40 minuters köande kom fram till kassan så var det dags för fotografering. Det var samma system som på nöjesparker, där de fotograferar alla och sen får man köpa om man vill. Pappa vägrade dock att vara med på bild, men efter att han blivit tillsagd att alla måste vara med så ställde han upp sig, en meter ifrån resten av familjen och introducerade ännu en fotografigrimas - den sura. När det senare var dags att få en stämpel (osynlig vattenstämpel) presenterade sig Rebell-Anders på allvar. "Why?!", utbrast han till den förvånade killen som gav ut stämplar. Utan att få en riktig förklaring så räckte i alla fall pappa fram handen och tog emot stämpel. "Tänk om jag hade varit allergisk mot stämplar", muttrade han när han gick iväg. Ordet "gangster" lämnade även Rebell-Anders läppar vid ett flertal tillfällen.

Mellan Strawberry Fields och John Lennons gamla hus var det en gata. När vi skulle gå över så var det fyra golfbil-liknande fordon som körde mot rött. Ingen tänkte mer på det förrän pappa, som gått lite bakom oss, kom ifatt oss. "Såg ni bilarna som körde mot rött?". Jag svarade att det var väl inte så farligt, det var bara småbilar och de kanske hade med paraden att göra. "De var ju inte i närheten av oss", sa jag. "Nej, men jag lyckades loska på dem i alla fall", sa Rebell-Anders.

Senare på kvällen när vi gick runt på stan så var det en annan bil, en riktig sådan den här gången, som körde lite vårdslöst, och nästan höll på att köra över pappa vid ett övergångsställe. Pappa svarade med att banka knytnäven hårt i taket på bilen. Efter detta går uppgifterna något isär, alla har olika historier, men ord som vi alla är överens om att ha kommit från Rebell-Anders mun är: "slå ner" och "jäveln". Efter detta följde en lång diskussion som jag och Julia valde att inte dokumentera. Pappa berättigade sitt agerande med hänvisningar till historier med allt från Robert Aschberg, till Farfar. Mamma hänvisade till en klassisk Rebell-Anders incident från sent 80-tal, när pappa körde familjens husbil i England, och blev förföljd av engelska fotbollshuliganer efter en trafikincident.

Men Rebell-Anders nöjde sig inte med detta. När inga bilar var i närheten, och inga "Skylinegansters" var i närheten så gav han sig istället på oskyldiga familjemedlemmar. När jag stod i rulltrappan på det stora varushuset, Macy's så kände jag plötsligt en kraftig knuff i ryggen. Det visade sig att det var pappa som gett mamma en liten knuff på grund av att mamma enligt Rebell-Anders gick för långsamt. Ingen går med andra ord säker för honom.

Här i Radford så har vi haft det väldigt trevligt. Rebell-Anders har lugnat ner sig lite, det enda lilla rebelltecknet han visat här var när han vid två tillfällen sa "oh shit" när Coach berättade en historia. "Oh Shit" är bland det fulaste man kan säga här, värre än att säga "oh fuck".

Sammanfattningsvis så var detta en av de absolut bästa resorna jag gjort.

Nu drar jag till New York. Jag kommer tillbaka med mamma, pappa och Julia på söndag. Planen är att få skjuts till pendeltåget utanför Washington, ta tåget till bussterminalen, buss till New York, sen antagligen taxi till hotellet. Vi får hoppas allt går smidigt.

Nu har jag varit i farten med välgörenhetsarbete igen. Fem på morgonen bar det av till en lagerlokal där jag, tillsammans med resten av tennislaget packade mat till olika välgörenhetsorganisationer. Den här veckan är det thanksgiving så många kalkoner blev det...Titta bara hur jag kämpar! Kommentarer om att jag ska lyfta med benen, inte med ryggen undanbedes. Efter arbetet så bjöd vår egen välgörare, Coach, hela laget på frukostbuffé på Golden Corral. Många donuts blev det....

Det var det jag tyckte. Igår morse var det värsta regnovädret jag varit med om. Den värsta delen varade bara i ungefär en halvtimme, men de mängder av vatten som föll var helt otroligt. När jag var halvvägs framme till skolan så blev jag tvungen att söka skydd. Jag bor i en nedförsbacke så det bara forsade vatten mot mig. Jag kan dock stolt meddela att jag tog mig till lektionen i alla fall. I det läget skulle jag nästan kunna ställt mig på ryggsäcken och surfa hem igen. Det här mailet skickades till alla elever:

"Students,

Wednesday evening, an unfortunate situation occurred when the New River rose to
a high flood stage in the unprecedented timeframe of approximately one hour.
As a result, some students were not able to move their cars in time. If your
car was parked in Lot Z (lower Dedmon) and was damaged last night, please
attend an information session today (Thursday, November 20) in Heth Ballroom at
2 p.m. We will answer as many of your questions as we can.

Thank you."

Tydligen var runt 20 bilar dränkta i vatten. Det måste nog till ett rejält regnoväder för att få en flod att svämma över på bara en timme!

Jag har väldigt mycket att göra i skolan nu men jag tänkte skriva en liten uppdatering i alla fall. Jag har två uppsatser som ska vara klara innan thanksgiving break (26 november). Den ena är en åtta sidors jämförelse av Sverige och Finland, och den andra är en fem sidors analys av Coca Colas reklamhistoria.

Också lite snabba notiser...Jag har bytt ut min toalettsits, den gamla hade lossnat så vi köpte en ny som jag satte dit. Det var enkelt men äckligt.....Coach fru (Kathleen) gav mig en påse lakrits, som jag letat överallt efter. Jag var t.o.m. inne i en specialgodisaffär och frågade, men de hade inte. Det enda de hade var en väldigt gammal påse engelsk konfekt som de gav till mig. Hårdtuggat men gott. Påsen från Kathleen var dock färsk och god.....Jag spelar mycket schack nu, jag har en onlinematch mot Petter på fredag klockan 17:00.....Sista Matrix var bra tyckte jag. Några frågetecken har jag dock som jag hoppas få förklarade när dvd:n kommer. Nu väntar jag otåligt på sista Sagan om Ringen.....Jag äger nu 11 dvd-filmer, men ännu ingen dvd-spelare.....Coach meddelade igår att vi ska till Las Vegas för spring break 2005.....Jag hittade ett par snygga bruna mocca-skor i garderoben som jag glömt att jag hade.....Igår spelade jag tennis utomhus med shorts och t-shirt.....Jag kollade på info om min hemsidas besökare och nu är det någon som sökt på "putmage" igen och kommit in på min sida.....Min geologilärare låter exakt som James Earl Jones, han som gör Darth Vaders röst i Starwars. Idag pratade han om jordbävningar och sa ordet "force". Det var mycket mäktigt.

På tisdagar och torsdagar har det fallit sig så illa att jag måste gå till skolan redan klockan åtta på morgonen. Igår kväll ställde jag som vanligt min digitala väckarklocka på 7:45 (nu när jag skrev det så skrev jag först "8:45", istället för "7:45"! Kom ihåg det när ni läser resten av texten). Snoozeknappen på klockan varar i åtta minuter, vilket ger mig exakt tillräckligt tid för att komma i tid till lektionen.

Eftersom jag börjar nio resten av dagarna så är alltid larmet inställt på 8:45, vilket gör att jag är tvungen att trycka mig igenom ett helt dygn innan jag kommer tillbaka till 7:45. Igår så började jag som vanligt trycka fram alarmet, men jag råkade trycka för fort, förbi sjuan och stannade inte förrän nian. Utan att tänka på det så fortsatte jag trycka, ännu en gång förbi sjuan, men den här gången lyckades jag stanna på åttan. Ett försök till så hade jag rätt tid inställd, 7:45.

När jag tänkte på vad som hänt så insåg jag att det här händer mig väldigt ofta. Jag skulle uppskatta att åtta gånger av tio så tar det mig minst en extra runda innan min klocka är korrekt inställd på 7:45. Rekordet är tre extra rundor. Vad är då orsaken till detta? Min teori är att min hjärna inte är inställd på att gå upp så tidigt och tillsammans med min tumme vägrar de acceptera ett stopp vid en sån tidig tid.

Eller så har jag och min tumme bara spelat för mycket Game Boy.

Jag gjorde det! Min ryska geografilärare bad mig för några veckor sen att svara på frågor om Sverige i en hel lektion och detta har jag oroat mig mycket över. Att stå framför en hel klass och prata har aldrig varit min grej, speciellt inte i 50 minuter! Det längsta ensamma föredrag jag gjort tidigare var fem minuter. Idag var det i alla fall dags och genrepet i lägenheten kvällen innan gick allt annat än bra. Buropen haglade och till slut blev jag ombedd att sluta.
Jag vaknade halv sex i morse för att jag var nervös och kunde inte somna om. Efter att ha bedömt möjligheterna att komma undan föredraget som obefintliga så gick jag dit. Frågorna hade eleverna skrivit ner och gett till mig två dagar tidigare så jag har haft tid att gå igenom dem, men det skulle varit bättre om de frågade dem direkt till mig istället. Nu blev det lite väl mycket av, och framför allt FÖR min röst. Redan efter tio minuter kände jag hur munnen började torka. Jag försökte så diskret som möjligt att forsla över det lilla saliv jag hade kvar till mina allt torrare läppar. Efter 20 minuter kom halsproblemen. Det började som små harklingar, knappt märkbara för ett människoöra, men utvecklades snabbt till regelrätta hostningar. Jag funderade på om jag skulle smita ut och dricka vatten men jag hade, trots muntorrheten, ett enormt flyt. Orden bara flödade ur min mun och publiken såg ut att vara intresserad. Jag fick många följdfrågor (alltid spetsad med en rejäl harkling från mig) och varje gång jag tittade på läraren så satt han som Mr Miyagi i Karate Kid och bara nickade åt allt jag sa. Jag kände mig som en kung!

Rätt vad det var så frågade jag läraren vad klockan var och då visade det sig att jag stått där i 46 minuter. Jag svarade på några frågor till och sen var jag klar. Det känns alltid skönt att klara något man inte tror att man skulle klara. Att stå ensam inför ett helt klassrum och hålla föredrag i 50 minuter tillhörde definitivt den kategorin. Nu ska jag gå och stryka det från listan av saker jag inte klarar av. Sen ska jag ta ett glas vatten.

Nu är jag tillbaka från Philadelphia. Tennisen gick ungefär som väntat, jag vann en match (6-0, 6-0, alltid lika roligt) och förlorade två mot bra motståndare. Vi spelade så mycket tennis så det fanns inte mycket tid över för sightseeing, men på lördagskvällen släppte Coach av oss i den södra delen av stan. Den delen av Philadelphia var väldigt levande. Alla affärer var öppna och det var folk överallt. Tyvärr var det mycket skumma människor också. Det tog bara fem minuter innan jag blev erbjuden att köpa droger. Efter att senare blivit uppmanad av en mycket knarkpåverkad man att "get off the fucking sidewalk" så bestämde jag mig för att gå in i en affär. Där hittade jag en fin Gudfader-affisch som jag letat efter länge. Nu måste jag bara ta beslutet om jag ska sätta upp den där jag nu har min Prinsessan Madeleine-affisch, eller om jag ska klämma in den mellan Stefan Edberg och Henke Larsson. Till middag åt jag en mycket god Philly cheese steak med sweet peppers. Philly cheese steak åt jag för övrigt varje dag under min vistelse i Philadelphia.

Söndag skulle bli den stora sightseeing-dagen. Jag hade en lista med saker jag ville se och dagen planerades efter den. Tyvärr blev det lite bråttom eftersom våra matcher inte slutade förrän runt tre och eftersom det är en 7-8 timmar lång bilresa hem så var vi tvungen att skynda oss. Först ut var de berömda Rockytrapporna. Alla turister försökte överträffa varandra med de mest stilrena Rockyposerna. Jag förlorade. Sen åkte vi för att se byggnaden där Declaration of Independence skrevs under. Risto påstår att en finne var den siste personen som skrev under avtalet, någon som kan dementera eller bekräfta? Efter att ha passerat en metalldetektor så fick vi se Liberty Bell. "The world's greatest symbol of Liberty", som det så stolt står bredvid klockan. På vägen till parkeringen så gick vi förbi Ben Franklins grav. Sen bar det av hemåt. Vi hade sett allt på min lista, och därmed hela Philadelphia, på under en timme. Rockystatyn strök jag från listan, den tar vi nästa år.

Nu drar jag till Philadelphia för årets sista tennisturnering. Jag kommer hem söndag kväll och då hoppas jag att jag hunnit med att äta "Philly cheese steak", besöka den berömda Rockystatyn, springa upp för de ännu mer berömda Rockytrapporna vid konstmuseét och se Liberty Bell.
Men först ska jag gå och packa!

Igår spelade jag min 1000:e schackmatch online. Jag registrerade mig i januari 2001 och nu har jag alltså spelat 1000 matcher (eller 1003 närmare bestämt). Matchen spelades mot Lasse och jag vann efter en taktiskt fulländad match. Lasse klagade som vanligt på min spelstil och kallade min triumf för "en typisk tråkig Jocke-seger". Jag kallar min spelstil för "tysk disciplinschack". Min taktik är att vinna en bonde i början och sen bara byta av pjäser tills det bara är min kung och en bonde kvar mot min motståndares kung. Då slår jag till!

Efter 1003 matcher har jag 58% vunna, 39% förlorade, och 3% oavgjorda. Min ranking är 1678 poäng (advanced). Jag tar gärna emot utmaningar, speciellt från min gamla schackmentor Petter.

Wer will Schack spielen?!

Häromdagen så hade jag en låt på hjärnan som jag absolut inte kunde bli av med. Vanligtvis så brukar det hjälpa att lyssna på låten ett tag, men den här gången visste jag inte vad den hette, och kunde därför inte ladda ner låten. När jag kom hem från träningen såg jag att mamma, pappa och Jessi var online, så jag bestämde mig för att söka hjälp av dem. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vad texten var, jag kunde bara nynna på den med påhittad text. Mamma och Jessi hade väldigt svårt att förstå vad jag pratade om, men pappa var mer på hugget. Här följer ett utdrag från vår chat:

Jag: vad heter den här operasången
Jag: som alltid är i filmer
Jag: do do do doo BANG!
Pappa: fångarnas kör?
Pappa: do-do-do-----
Pappa: pa daaAAAAAAm
Pappa: och så trummor
Pappa: boink-boink-bvoink_booink
Jag: Nej, fel låt.
Jag: inte ett dugg likt
Jag: den här sången är dramatisk
Jag: do do do doo BANG!
Jag: *trumma = bang
Jag: nu kör jag allt jag vet: kör, hög tonart, jättestark trumma (BOOM!)
Jag: Texten är typ: "ke pasa pää....BOOOOM!....ke pasa pää....BOOOOM!"
Pappa: Orffs Carmina Burana?
Jag: (efter att ha laddat ner sången) Japp!!! Den var det!

Mycket bra cyber-nynnat av mig.

På fredag är det dags för mig att välja kurser för vårterminen. Reglerna är att man får välja fyra kurser till att börja med, och sen när alla har valt fyra kurser så får man välja fler. Alla som utövar någon idrott för skolan har förtur att välja kurser och det är extra viktigt nu eftersom skolan har skurit ner mycket det senaste året. Det finns inte lika många kurser att välja längre.

Jag kommer troligen välja dessa fyra kurser till att börja med: Media and Society, Digital Imaging, Sports Psychology, och Teamwork and Communication. Klicka på kursnamnen så kommer ni till kursplanen (syllabus) för den kursen.

För er som inte redan vet så har jag bra och dåliga rapporter från turneringen. I singelturneringen så hade jag vad amerikanerna kallar "a bad day at the office". Jag åkte ut i första omgången med dunder och brak.
Efter att ha smält den hemska förlusten så tog jag nya tag i dubbelturneringen tillsammans med Robel. Vi spelade väldigt bra och lyckades vinna hela turneringen! I finalen slog vi Coastal Carolina Universitys kroat/engelska par med klara siffror. Som pris fick vi en nyckelring, men framförallt bestämma var vi skulle äta middag. Vi valde "Fuddruckers" där Robel åt deras berömda "One-pound burger" (ca: 500 gram). Jag nöjde mig med en 3/4 pound hamburgare med pommes frites, vilket visade sig vara ett riktigt val eftersom Coach bjöd på efterrätt efter maten. Robel orkade bara en liten kaka, medan jag kunde beställa in en extra stor milkshake.

De dåliga nyheterna var alltså att jag förlorade i singel och de goda var att jag orkade en större efterrätt än Robel.

Nu drar jag till South Carolina och spelar tennis. Vi är tre tredjeårs-studenter i laget, jag, Dominic och Robel och vi lottar alltid om vem som ska få sitta på det ensamma sätet i vanen (Ross som är allra äldst måste alltid sitta längst fram bredvid Coach). Efter en gastkramande sten-sax-och-påse match så stod jag som vinnare med en genialisk sten mot Dominics vilsna sax. "Good old rock", som man säger.

Om någon är intresserad så kan ni följa mina resultat HÄR (jag spelar A/B Singles och B doubles).

Nu har jag äntligen löst mitt linsproblem. För er som inte vet så fick jag slut på linser nu i början av oktober och jag hade problem att köpa nya linser här eftersom de inte förstod mitt svenska linsrecept. Jag funderade ett tag på att köpa från Sverige och be mamma och pappa att skicka hit dem. Lösningen blev istället att jag fick gratis linser från Kroatien. Min lagkamrat Arthur har en pappa som är optiker i Kroatien och han skickade tre par linser till mig.

Linserna jag fick är tydligen det allra senaste på marknaden. Jag har alltid haft problem med röda ögon i samband med mina linser, men sen jag fick de här linserna så har jag inte haft några problem alls. Linserna har också en imponerande livslängd. Ena paret kan man ha i 2-3 år(!), och de två andra paren i 6 månader. Och allt detta helt gratis! Det är som jag alltid säger, endast det billigaste är bra nog för mig.

I natt drömde jag en "mardröm" om Hannes. Jag skriver inom situationstecken för att nu när jag tänker på det så var det kanske inte så farligt, jag tror nog Risto förstår drömmen mer än Jessi. Jag drömde att Hannes var runt 4 år gammal och sprang runt i lägenheten och spelade innebandy. Först var jag imponerad över hur duktig han var, men sen förvandlades jag plötsligt till Oscar Schindler, i den smöriga slutscenen av Schindlers list, när han frågar sig själv om han kunde räddat fler judar undan nazisterna. Jag började fråga mig själv, "om han hade börjat träna ännu tidigare, hur bra skulle han vara då?"

När Hannes väl börjar träna med bollar så ska jag försöka att inte hetsa honom. Fast det är ju allmänt känt att bakom varje framgångsrik man står en svårimponerad morbror. Eller hur Leif?*

*Leif Lundin är morbror till världens kanske mest framgångsrika man genom tiderna.