Här kommer den så otroligt efterlängtade bloguppdateringen. Jag hade glömt lösenordet till sidan och hade nästan gett upp hoppet men nu kom jag helt plötsligt på det.

Jag har börjat skolan och det mesta är sig likt. Första lektionerna börjar som vanligt med upprop och med att jag får berätta hur Joakim ska uttalas. Jokim eller Yokim brukar jag uttala det här men lärarnas första gissning blir oftast Schaquim, Jauki eller Wäkim.

Just nu sitter jag och dricker äpplejuice och käkar lakrits (som redan nästan är slut). Lakrits brukar alltid vara ett bra botemedel mot hemlängtan som jag har haft lite sen jag kom hit. Jag har också kunnat följa OS på radiosporten och text-tv via internet.

Snart ska jag gå och ha "physical" för tennislaget. Där blir man vägd, mäter sig, drogtestad m.m.

Ha det bra därhemma och hör gärna av er.

Nu har jag gjort comeback på jobbet efter operationen och det mesta var sig likt. Redan vid morgonfikat blev jag introducerad till mitt nya smeknamn, "Blindtarmen". Lite ringrostig var jag, det är speciellt snacket man tappar snabbt. Här kommer en snabbkurs i byggnadsarbeterska.

Det personliga pronomet "han" ersätter "den/det" i alla lägen. "Spika dit den (spiken)" blir "Spika dit han", "Släng den (kaffesumpen)" blir "Släng han" osv. Jag har försökt att vara kreativ i mitt språk och vid lämpliga tillfällen ersätta "han" med "honom", eller till och med "henne", men utan någon positiv respons. Det enda socialt acceptabla alternativet till att kalla saker "han" är om man istället lägger till ändelsen "-jäveln" efter substantivet som i, "Nu måste ju plank-jäveln upp på snedden", eller "Nä du, nu är det dags att vässa penn-jäveln igen". Detta funkar naturligtvis även i plural som i - "Har du sett mutter-jävlarna?

Den här texten blev inte så lång men nu får han va' klar. Måste gå och ta mig en mack-jävel med skit-youghurt. Det sistnämnda prefixet ska jag för övrigt försöka etablera imorgon.

Igår var jag med Lasse och Olle i Kista Centrum och såg den nya storfilmen ”Day after Tomorrow”. Simon ville inte följa med på grund av tidigare dåliga erfarenheter i Kista med mobilpratande ungdomar. Som tur var hade vi inga problem den här gången, alla på bion var relativt tysta och koncentrerade sig på filmen.

Jag var positivt överraskad av filmen och jag ger den fyra Jocke, av fem. Det var spännande hela tiden och bara någon enstaka onödig sidohistoria, som annars alltid drar ner tempot i såna här filmer (den här gången var det ett cancersjukt barn som behövde hjälp men inte hade något med historien att göra). Som vanligt med amerikanska filmer gick jag in med lite distans till det hela, beredd på en rejäl dos patriotism och övertydlig symbolik, på alla möjliga sätt. Men det var inte alls så farligt, möjligtvis med undantag av hur frihetsgudinnan behandlades.

Inte helt oväntat hette huvudpersonen Jack. Inte helt oväntat var presidenten rådvillig och väldigt handlingsförlamad. Inte helt oväntat var det vicepresidenten som tog besluten. Inte helt oväntat skrattade halva biopubliken till helt plötsligt när Saudiarabiens representant på FN-mötet började prata på arabiska. Det verkade som om för varje språk som talades i filmen så fanns det någon i publiken som kunde det språket och skulle demonstrera det för alla oss andragenom att upprepa vad som sagts.

Lite mer oväntat var att det var så många som dog i filmen.

Filmen var fantastiskt bra gjord och man kan gå och se den nästan bara för effekterna, men jag rekommenderar den verkligen som en spännande och kul blockbuster film för hela familjen. Jag vet inte vilken åldersgräns det är på filmen men jag skulle nog sätta 11 år.

För er som missat det så kan jag meddela att jag just har opererat blindtarmen, nu i onsdags. Det började med att jag blev tvungen att kliva av fotbollsträningen i måndags för att jag kände mig illamående och stel i magen. Sen fortsatte det på tisdagen och på onsdagen had jag så ont att jag fick gå hem från jobbet. På kvällen så ringde jag Jenny och frågade vad det kunde vara och efter att med hjälp av mamma ha gjort en telefonundersökning av min mage så sa hon att det nog kunde vara blindtarmen.

Så jag och mamma åkte in till akuten på Danderyd och fem timmar senare var jag opererad. Det var ingen väntetid, det var bara en annan patient där när jag kom. Personalen var väldigt bra och trevlig och maten var utsökt. Som man kunde befara så försökte alla sjuksköterskorna överträffa varandra i Lena Philipsson-referenser till min och de andra patienternas smärta (Det gör ont!), men det fick man väl leva med när de var så trevliga annars. Inte helt oväntat så rycktes även mamma med i denna stämning och jag tyckte mig höra minst ett "Det gör ont" från hennes läppar. Jag fick åka hem nästa förmiddag och sen dess har jag mest tagit det lugnt här hemma. Jag har fortfarande rätt ont, även i rygg, nacke och hals efter operationen och efter att ha legat konstigt.

Igår upplevde jag något väldigt konstigt. Jag lyckades gråta av smärta samtidigt som jag skrattade av glädje. Det var när Stefan Ishizaki avgjorde U21-matchen mot Portugal med sitt 3-1 mål som jag gav av ett vrål med ett ostoppbart skratt till följd. Smärtan var enorm i magen när jag skrattade men det var så snyggt att jag inte kunde sluta och följden blev att det sprutade tårar av smärta.

Nu är jag hemma i Sverige igen (eller jag är i Finland just nu och hälsar på familjen Arhammar/Pakarinen) men jag är alltså klar med skolterminen i Radford. Om jag ska summera terminen så måste jag säga att det varit en riktigt bra termin.

Tennisen har jag skrivit om här på bloggen. Jag vann MVP (mest värdefulle spelare) i laget och jag och Robel kom med i vår divisions "all star lag" som ett dubbelpar. Snart kommer jag att lägga ut all min tennisstatistik för året på min hemsida.

Skolan gick också bra. Jag fick betygen nu i veckan och jag fick snittet 3.66 av 4. Det innebär A A A A B B. Tack vare detta kom jag också med på "Deans List" den här terminen, vilket är en lista med duktiga studenter på skolan.

Privatlivet har som ni kanske redan hört också varit något av en dans på rosor, med flickvän och allt. Det är tråkigt att vara utan henne hela sommaren men hittills har vi mailat varje dag och också chattat, så det underlättar lite.

I sommar ska jag jobba så mycket jag kan för att tjäna ihop pengar som jag behöver speciellt om ett år när studieskulder och sånt ska börja betalas av.

Jag bor i samma rum här hemma och har samma mobiltelefon. I sommar kan ni troligen hitta mig antingen på jobbet, fotbollsplan, tennisplan, hos någon kompis eller i TV-soffan...

Vi hörs!

Nu är jag mitt uppe i sluttentorna och det är mycket att göra men inte mycket att berätta.

Den här texten måste vara något slags rekordförsök i att klämma in så många intressanta särskrivningar som möjligt på 30 sekunder.

smaklös heter

härom dagen

skratt ade

kropps vätskor

om slaget

Vi hade vår avslutningsmiddag med tennisen häromdagen och jag blev utnämnd till lagets mest värdefulle spelare (MVP). Coach räknade allas resultat efter en speciell formel (Individuell vinst i lagmatch = 3 p, Vinst i individuell turnering = 1 p, Vinst i dubbel = 1 p) och jag fick mest poäng. Det var roligt eftersom jag aldrig fått ett sånt pris förut i någon sport.

Tänkte bara meddela att jag lever och mår bra, enormt mycket att göra i skolan så här på slutet. Det handlar om flera saker per dag som måste göras klart och det är väldigt stressigt. Som tur var så är tennissäsongen slut så nu har jag automatiskt tre timmar extra varje dag att jobba med skolarbete på. Jag kommer hem den 11:e maj.

Tennissäsongen fick ett snopet avslut när vi åkte ut i första omgången i vår divisions slutspel. Lite tröst blev det dock för mig och Robel som blev uttagna i vår divisions (NCAA Division I, Big South Conference) all star team i dubbel.

Jag har en liten papperskorg i mitt rum där jag slänger lite allt möjligt. Just nu är den nästan helt full och är alltså redo att tömmas i den stora containern vi har utanför. Men ibland är jag så nöjd med papperskorgens innehåll att det nästan känns synd att slänga. Det är som ett konstverk som aldrig skulle kunna bli rekonstruerat, hur mycket jag än försökte. Det här är en sån gång. Ett bananskal ligger lite nonchalant omslingrat runt en liten vit box som har innehållit en morotskaka, ett ihopskrynklat brev trängs med ett snytpapper. Den tomma röda pizzakartongen matchar den blåa Wal-Mart påsen fint och allting toppas med en gammal ros som påminner om forna tider. Speciellt fjärde mars. Vad som ligger där under kan man bara ana tack vare den genomskinliga papperskorgen och den tunna påsen. Kanske är det något poetiskt inspirerande, kanske bara något äckligt. Kanske kommer jag få reda på det när jag tömmer påsen i containern, kanske kommer jag att knyta ihop påsen och aldrig få veta. Kanske jag inte bryr mig. Kanske det heter "kanske bryr jag mig inte".

Nu när jag dokumenterat detta känns det bättre att göra det som måste göras. Nu ska jag knyta ihop påsen och börja på en ny.

Jag chattade idag med Risto och blev helt plötsligt, totalt oprovocerat, anklagad för att ha besökt Big Brother-huset för något år sedan. Risto uttryckte vidare sitt förakt för mitt påstådda intresse över att se Big Brother-huset och trots mitt förnekande så gav han sig inte. Jag sa som det var att jag och pappa för några år sedan åkte till Heron City, som var nytt då för att kolla vad det var för något. Väl där upptäckte vi att dokusåpan Radio spelades in där och gick dit för att undersöka saken. Jag sa att Risto måste ha blandad ihop detta med Big Brother-huset. Risto vägrade acceptera min förklaring och passade när jag var borta på att skicka ett meddelande där han skrev följande:

"Så här skriver anders arhammar om besöket till big brother -huset och jag citerar... Det var första omgången. Jag var där och kollade lite om man kunde titta in ifrån omgivningarna. Jag tror att jag åkte dit sen med Jocke för att visa honom också."

Bara en Pakarinen kan använda Pappa som källa. Vi talar om en man som med en dårskalles envishet påstår att det på sjuttiotalet fanns en slags "utsvängd slips" - eller "Slops", som skulle matcha de utsvängda 70-talsbyxorna. För att citera en vers från Pappas 50-års sång:

"Ingen historia är tillräckligt bra
Utan en överdrift inget att ha
Lyssna och njut men tro inte på allt
Anders historier tas bäst med en nypa salt"

Jag vill att alla ska veta detta. Jag har aldrig, och kommer aldrig att besöka Big Brother-huset. Case closed...

Idag blev jag efter en olycklig köksincident tvungen att säga adjö till en riktig trotjänare - min gula plasttallrik som jag haft ända sen jag flyttade in i den här lägenheten, över ett och ett halvt år sedan. Jag hade sparat två "hash puppies" (smakar som friterat potatisbröd...typ) sen dagen innan, och bestämde mig idag för att värma upp dem och äta. Jag la dem på min numera utslängda plasttallrik, la in tallriken i mikrovågsugnen och satte igång den. Min vana trogen drog jag upp timern på extra lång tid, jag skulle ju ändå stådär och vakta eftersom jag bara skulle ha dem inne i en halv minut, högst en minut, tänkte jag.

Med mikrovågsugnen igångsatt så var det något annat i lägenheten som påkallade min uppmärksamhet. Jag kom inte ens ihåg exakt vad det var men jag gick till mitt rum och satte mig ner vid datorn och lämnade följdaktigen min gula plasttallrik och mina hash puppies till sitt öde i köket. Efter vad jag tror var ungefär tre minuter hör jag ett "PLING" från köket och tankarna börjar genast surra i mitt huvud. Jag reste mig snabbt upp från min stol och började småjogga till köket. Jag möttes av en enorm stank, men ingen rök. Jag öppnade spisen där jag hade kyckling, men ingen stank och ingen rök kom ut. Vad som sen hände beskrevs kanske bäst av min rumskompis Dominic som sa att han från sitt rum hörde tre "Oh my god!", i stegrande ljudvolym. Mitt första "Oh my god" kom efter att jag öppnat spisen utan att rök kom ut. Jag började då inse att det kanske var mikrovågsugnen som var boven. Mitt andra "Oh my god!!" kom när jag tog en titt på mikron och såg hur rök sipprade ut ur den. Det stora "OH MY GOOOD!!!" kom när jag öppnade mikron och ett rökmoln utan dess like kastades rakt i mitt ansikte. Det var som om man tog all rök från en E-Typekonsert och tryckte in den i en liten $39.99 Walmart-mikro.

Nu gällde det att agera snabbt. Den tjutande brandsläckaren skruvades av och slängdes in i badrummet. De två stackars kolbollarna skrapades av tallriken och slängdes långt bort. Efter ett naivt men desperat försök att diska tallriken blev jag 16:45 lokal tid tvungen att förklara min gula plasttallrik officiellt obrukbar. När jag skriver detta, sju timmar senare så stinker lägenheten fortfarande trots flera timmars vädring.

Så vad har jag lärt mig av det här? En mikrovågsugn är mycket mer kraftfull än jag trodde och jag ska alltid sätta timern mer exakt i fortsättningen. Jag kan inte låta bli att tänka på en liknande händelse från när jag var liten. Det var när en SL-buss med en gigantisk smäll körde över min fotboll som jag först lärde mig hur farlig trafiken kan vara. Så om det är såna här incidenter som krävs för att jag ska lära mig saker så antar jag att jag kan se fram emot ett väldigt händelserikt liv...

Då var man tillbaka igen från Florida. Jag hade en rejäl urladdning sista kvällen när jag skrev hela sex vykort (varav två var av en extra stor sort)! Med andra ord så är det risk att jag brände det bästa krutet där, men jag ska försöka skriva en kortare reseskildning även här.

Vi åkte runt till många olika ställen i Florida - Miami, Orlando, Jacksonville, Daytona Beach, Everglades m.m. En riktig höjdare var att åka propellerbåt på en flod fylld med krokodiler. På vissa ställen åkte man genom en kortare gräsaktig vass som var så tät att det kändes som om man åkte båt på land. Verkligen häftigt!

Jag var också och såg en NBA-match (basket), Miami Heats mot New Jersey Nets. Det kostade bara $10 så det var verkligen kul och prisvärt...rena motsatsen till Universal Studios som vi valde att åka till istället för Disney World. Det kostade $55 men köerna var så långa att vi bara hann med sex attraktioner på sju timmar! En attraktion kunde vi inte göra överhuvudtaget eftersom kön var tre timmar lång!

Jag var även på två NHL-matcher (hockey), på uppdrag för Ristos hockeytidning. Florida Panthers - New York Rangers och Tampa Bay Lightning - New York Islanders. Jag gjorde tre intervjuer, Olli Jokinen, Dave Andreychuck och Fredrik Modin. I Florida träffade jag hela svenska landslagsledningen (Hardy, Ulf Dahlen och "Myggan") som var där för att kolla på de tre svenskarna i Florida, men även för att "spana in eventuella motståndarspelare", sa Dahlen...till mig! =)

I Tampa satt jag platsen bredvid Scotty Bowman, en av världens absolut mest framgångsrika tränare genom tiderna (nio Stanley Cup-vinster!). Han hade fem gigantiska Stanley Cup-ringar på sina fingrar. Under periodpauserna kom en annan legendar, hockeyspelaren Phil Esposito, och satte sig bredvid och pratade med Bowman. Jag satt och tjuvlyssnade men dom pratade mest om amerikansk fotboll och Nascar.

Vi spelade fyra matcher, vi vann två och förlorade två. Jag vann tre och förlorade en. En match slog jag en spelare rankad #20 i NAIA (6-2, 6-1), som är en division med mindre hårda akademiska krav än NCAA som jag spelar i. I en annan match slog jag en skåning som inte visste att jag var från Sverige. Jag visste inte heller att han var från Sverige förrän han, när jag ledde med 5-4 i första set, helt plötsligt utbrast på hemskt klingande skånska "Han eee så jääuuuvla dåååuuulig, han ääuuur så jäääuuvla dääuuulig!!! Jag funderade på vad jag skulle säga men det slutade bara med att jag stod och blängde argt på honom ända tills domaren sa till mig att fortsätta spela. Är man svensk så är man...Efter att jag vunnit matchen (6-4, 6-4) så tackade jag för matchen på engelska, jag tyckte det var försent att berätta att jag var svensk, han får skämmas sen när han ser mitt namn på resultatlistan.

Till sist: "Och försöker någon bilist att tränga sig över ett övergångsställe med grön gubbe, då är det fritt fram för en spark på däck eller dörr. Dessutom kan man avlossa en loska mot sidrutan och hoppas att densamma är nedvevad."

Detta är taget från en text på Rebell-Anders hemsida...vem annars??

Nu drar jag till Florida för spring break. Jag kommer tillbaka nästa lördag, den 20:e. Härligt!!!

Jag har inte skrivit mycket alls om min tränare (eller "Coach" som man säger). Jag antar att det är för att jag inte riktigt vetat var jag ska börja, det finns så mycket att berätta, men nu tänkte jag ge det ett försök. Här kommer en beskrivning av en av många klassiska Coach-egenheter.

Om man har problem med något så gillar Coach att berätta för oss hur enkelt det vi har problem med egentligen är, och han gör det alltid efter samma mall.

Steg 1 - Utropar - "What?! _____ is easy!
Steg 2 - Skakar på huvudet
Steg 3 - Tar fram höger hand och säger - "Så här gör man det"
Steg 4 - Tar fram vänster hand och säger "...och så här gör man det"
Steg 5 - Sammanfattar - "It's easy!"

Den första gången han delade med sig av sin visdom var när jag hade lite problem med kursen Physical Geography, en geografikurs som var mer likt geologi än den geografi jag haft tidigare. När jag berättade för Coach att jag tyckte kursen var svår så tog han fram sin mall och utbrast:

"What?! Geography?! That's easy!
* Tittar på mig och skakar på huvudet.
"Here is England", sa han och tog fram sin högra hand.
"...and here is France", visade han med sin vänstra hand.
"It's easy!"

Jag har samlat ihop några av Coachs pedagogiska problemlösningar genom åren och presenterar här nedan en liten lista, med "problemet" inom parantes. För den fullständiga dialogen följ bara mallen presenterad ovan.

(Geografi) "Here is England and here is France"
(Art Appreciation) "Look at the picture and say you like it"
(Managerial accounting) "Wake up in the morning, count how many workers you have and tell them to go to work"
(Accounting) "Put the debits on the left and the credits on the right side"

Så enkelt kan det vara i Coachs värld...

Den 12:e februari 2003 så skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Det handlade om allt från vedhuggnings-vm till vad jag åt till lunch. Nu har jag alltså hållit igång den här sidan i över ett år, något som jag aldrig trodde att jag skulle orka. Jag är som många av er redan vet mitt eget största fan och jag tycker alltid det är lika roligt att läsa mina gamla texter för att komma ihåg vad jag gjorde eller tänkte just då.

En annan sak som är otroligt kul är att jag fått minst en kommentar på varje text jag skrivit hittills. Kommentarer uppmuntras väldigt mycket. De behöver inte vara något speciellt, det är alltid lika kul när någon skriver om det så bara är "hej hå, hej hå".

Nu till dagens stora nyhet! Jag har fått in en floskel på Lasse Anrells "floskeltoppen", på Aftonbladet. Vad som är ännu roligare är att det var jag som gjorde intervjun där floskeln sas. Det här mailade jag till Anrell:

"Hej Lasse,

Det här något tvetydiga uttalandet kommer från senaste numret av finska
magasinet "Hockey", sagt av Kenny Jönsson om Jaromir Jagr:

"Han sticker ut rumpan så långt så det är svårt att komma åt."

Komma åt vaddå Kenny?! =)

Mvh,

Jocke Arhammar"

Jag frågade Kenny Jönsson om vad det var som gjorde Jaromir Jagr så bra och då sa han bland annat detta. Jag tyckte det var roligt också för att jag, som haft det tvivelaktiga nöjet att ha sett Jaromir i bara kalsongerna, kan intyga att han verkligen har en enorm rumpa.

Igår höll jag mitt tal och det gick rätt så bra. När jag tränade så blev talet runt 4:40 min långt, men när jag höll det igår så klockades jag för 3:20 min! Jag är dock ganska säker på att jag fick med allting så jag måste ha pratat väldigt snabbt helt enkelt. Jag var förvånansvärt nervös också, det kändes som hela golvet gungade, men jag pratade med några som lyssnade på talet och de uppfattade mig inte som nervös.

Min rumskompis Dominic fyller 21 idag, och är därmed tillåten att dricka alkohol här i USA. Igår runt halv tolv på kvällen så kom jag på den smarta ideén att vi skulle gå till en bar klockan tolv, precis när han fyllde 21. Sagt och gjort så gick vi dit, och vem är den första personen jag möter i baren? Min public speaking lärare! Han som jag tidigare på dagen hade hållit tal för. Han är ingen riktig professor ännu, bara en "graduate student", så han är inte mycket äldre än vad jag är. Han berättade, med en berusad persons inlevelse att mitt tal hade varit bra och att jag talat långsamt och artikulerat, hur nu det gick ihop med min analys här ovan...? Troligen gick det inte ihop alls.

Sen mötte jag min lärares gamla rumskompis som var en svensk. Han var något så konstigt som en skåning som hejade på Djurgården! Mycket sympatiskt drag.

Idag är skolan inställd igen på grund av snö, så nu kan vi börja förbereda en liten 21-års fest för Dominic.

Naturkatastrof i Vaxmora!!! Jag lovar att hjälpa till att bygga upp verandan igen. Pappa skickade den här bilden på sig själv när han sitter och läser i snön och flera frågor dök förstås upp. Först och främst, vad i hela friden håller han på med?! Hur kom han ut dit utan att lämna fotspår? Har han helt enkelt suttit därute hela vintern? Hur blek kan en levande människa vara?

Jag tycker det är en läcker effekt som fotografen av denna bild fått fram med det röda staketet bakom pappas likfärgade ansikte och de kritvita benen som går i samma ton som snön. Mycket kreativt!

Imorgon ska jag hålla mitt första tal i min Public Speaking class, det kommer nog gå bra för jag har tränat rätt mycket. Alla mina rumskompisar har fått varsin dos av talet och Robel gav mig till och med ett klassiskt "Farfar-på-musikal-Bravo!", som jag har kunnat lära ut till Robel efter att ha studerat Gunnar vid flera tillfällen.

Idag kunde vi spela utomhus på en av tennisbanorna som vi skottat tidigare. Det gällde dock att ta det lugnt i hörnorna för att det fortfarande var väldigt isigt, och mycket tid gick åt att leta efter bollar i snödrivorna runt planen.

Efter oerhörda påtryckningar från mina fans (både Jessi och Lasse) så ska jag nu välsigna er med en uppdatering. Jag har just kommit hem från Richmond där vi spelade våra två första matcher för säsongen. Tyvärr så har jag varit sjuk ett tag så jag orkade bara med en match. Den var mot en kille från US Naval Academy. Jag vann första set 6-2, men efter det började jag hosta väldigt mycket och fick ont i bröstet. Efter att ha förlorat andra set 3-6 så avgjordes matchen i ett så kallat "super tiebreak", ett vanligt tiebreak fast först till tio poäng, istället för sju. Jag vann tiebreaket med 10-6, och därmed matchen, men blev tvungen att vila matchen efter.

Imorgon ska skolan hylla alla idrottare som fått över 3.0 i betygssnitt förra terminen, inklusive mig själv alltså. Vi ska gå ut på plan i halvtid under basketmatchen och stå där och...hyllas. Jag skulle egentligen inte gå eftersom jag har lektion men skolan är inställd imorgon p.g.a. snö (-11 just nu) så nu kan jag vara med. Det är jag, Robel och vår rumskompis Archi som ska gå men det finns ett stort problem - Coach tvingar oss alltid att vid såna här tillfällen ha på oss vår enormt fula och för korta 80-talsinspirerade lagjacka av märket "Boathouse". I Rebell-Anders anda så har jag nu tagit ur min knutna näve ur fickan och arrangerat en fräck kupp a' la svensk kvällstidning. Vi ska trotsa Coach och dyka upp i civilkläder. Fortsättning följer...

Extra! Extra! Extra! Härmed lovar jag, Joakim Arhammar att från och med nu stava ordet "citationstecken" som det stavas och inte "situationstecken" som det borde stavas enligt mig. Även detta efter påtryckningar från en av mina alerta läsare.

Till sist: Här är min trupp till World Cup i hockey i höst:


Per-Johan Axelsson, Peter Forsberg, Henrik Zetterberg, Tomas Holmström, Kristian Huselius, Niklas Sundström, Daniel Alfredsson, Fredrik Modin, Mikael Renberg, Mats Sundin, Markus Näslund, Henrik Sedin, Jörgen Jönsson,

Daniel Tjärnqvist, Dick Tärnström, Kenny Jönsson, Mattias Öhlund, Kim Johnsson, Mattias Norström, Niklas Lidström,

Tommy Salo, Mikael Tellqvist, Stefan Livh

Några synpunkter?

Nu är jag "hemma" i Radford igen (jo, jag sätter fortfarande ut situationstecken när jag skriver det). Washingtonresan var rolig och den stora höjdpunkten var förstås att se fem NHL-matcher, från pressboxen. Där fick man käka så mycket popcorn, kakor och glass som man orkade och dricka läsk eller kaffe. I varje periodpaus sprang en tjej runt och gav oss statistik från matchen och efter varje gång speakern sagt något till publiken så upprepade han det igen bara för oss i pressboxen. Efter matcherna gick jag ner i omklädningsrummet och träffade spelarna. Jag är nu nästan klar med min artikel om Jaromir Jagr som jag träffade efter en träning, nästan sju sidor lång blir den.

I år tar jag sex olika kurser, vilket är mer än nånsin. Alla klasserna verkar väldigt intressanta men det kommer bli mycket jobb. Förra året hade jag ett snitt på 3.2 (av 4) så det var jag nöjd med. I år tar jag Digital Imaging, Team Work and Communication, Public Ppeaking, Media and Society, Sports Psychology och International Studies. Jag är nu helt klar med de kurser som man tvingas att ta (som biologi, religon, geologi osv.) så alla kurser jag kommer ta från och med nu är kurser jag valt själv.

Vi hade första tennisträningen igår, då vi spelade utomhus. Det var lite kallt men ändå kul att kunna spela utomhus i början av januari!

Tankte bara meddela att jag ar kvar i Washington tills den 10:e januari (skolan borjar den 12:e). Nu sitter jag i ett bibliotek, jag har varken telefon eller internet i lagenheten dar jag bor. Vi hors, god jul och gott nytt ar igen!

Nu var det länge sen jag skrev, men det är väl inte mer än rätt efter urladdningen i förra inlägget (längsta någonsin). Imorgon brakar det loss med sluttentorna, två imorgon (tisdag) - ekonomi och advertising - och två på torsdag - geologi och geografi. Direkt efter min sista tenta åker jag och Robel till Washington för att bo hos vår gamla rumskompis och lagkamrat, Bartlo. Han jobbar som revisor där. Där ska jag också gå på fem NHL-matcher, med hjälp av ett presskort som Risto skickat. Nu ska jag läsa på lite till om "kinked demand curve". Det kan man aldrig läsa för mycket av.