Dagens höjdpunkt (Fredag, 3/12):

Dagens höjdpunkt var helt klart att öppna ett paket i min adventskalander som innehöll en rykande färsk Se och Hör. Äntligen fick jag reda på hur det egentligen står till med Mette-Maris pappas strippklubbsbesök och Silvias hemliga skönhetsopertioner.

Dagens höjdpunkt (Torsdag, 2/12):

Två av Robels svenska kompisar kom på besök idag från New York och de kommer stanna här hela helgen. Dagens höjdpunkt var helt enkelt att de är här.

Hmmm...jag måste erkänna att det här "dagens höjdpunkt" projektet är lite förvirrande på grund av tidsskillnaden. Som Pappa Anders mycket riktigt påpekade i sin förra kommentar så har ni redan upplevt dagens höjdpunkt innan jag ens har upplevt dagen. Ni får helt enkelt skriva er dagens höjdpunkt där jag skrivit min dagens höjdpunkt (som alltså blir gårdagens höjdpunkt för er). Det här är för övrigt anledningen till att Tillbaka till framtiden är den enda lyckade tidsresefilmen, det är helt enkelt för krångligt.

Om ni vill skriva kommentar, skriv bara under någon dag som passar!

Dagens höjdpunkt (Onsdag, 1/12):

Anledningen till att jag skriver den här bloggen är ungefär 50/50 - 50% för min egen skull och 50% för er där hemma. Jag är som ni säkert redan vet mitt eget största fan och jag tycker alltid det är lika kul att läsa mina gamla inlägg. Det finns ett av dessa som sticker ut lite mer än de andra, mitt allra längsta inlägg någonsin, det om Rebell-Anders och familjens resa till New York. Dagens höjdpunkt var att jag läste det igen, för första gången på väldigt länge och kom ihåg hur roligt det var. Tryck på den här länken för att läsa om Rebell-Anders.

NYTT TEMA FÖR BLOGGEN!

Från och med idag introducerar jag en ny sorts blogg som förhoppningsvis kommer bli mer interaktiv. Den här versionen av bloggen kommer uppdateras varje dag fram till min hemresa den 16:e december. Jag fick iden när jag som vanligt satt och längtade efter att få öppna det första av mina adventskalender-paket från Jenny, Jessica och Julia. Jag tänkte på vad kul att man har något litet roligt varje dag fram till hemresan.

När jag tänkte på det så tänkte jag också på att det händer ju faktiskt åtminstone någon rolig sak varje dag, med eller utan adventskalender, så därför så ska jag från och med nu skriva på bloggen varje dag om "dagens höjdpunkt". Förhoppningsvis kan även ni läsare dela med er av er personliga "dagens höjdpunkt". Vilken positiv blogg det kan bli! Jag är ett geni!

Alltså...

• Fram till min hemresa den 16:e december ska jag utnämna något som hänt mig till "dagens höjdpunkt", och förhoppningsvis kan ni andra också dela med sig av era highlights.

Dagens höjdpunkt (Tisdag, 30/11): När man går till kafeterian här i skolan så får man välja om man vill sitta där och äta, eller om man vill ta med sig maten ut. Om man väljer att ta med sig så får man en vit frigolitbox där man får försöka klämma in så mycket mat man kan. Det enda kravet är att man ska kunna stänga boxen och att trycket inte är så hårt att den öppnas av sig självt. Idag så valde jag att ta ut maten och i vanlig ordning så blandades olika maträtter friskt för att utnyttja frigolitboxens area maximalt. Nu föll det sig så att tre kycklingfileer med currysås hamnade ovanpå tre burritos, något som jag var lite orolig över. Skulle mina burritos bli mjuka och såsiga och kanske rent utav oätbara? Jag gick hem och åt upp kycklingfileerna tillsammans med ris som jag tryckt in i tomrummen mellan maträtterna.
Med kycklingfileerna och riset undanröjt så kom jag då fram till mina burritos. De var onekligen såsiga, aningen mjuka men smakade alldeles, alldeles underbart. Currysåsen tog burriton till en helt ny nivå och dagens höjdpunkt var nådd.

Förra julen skickade Jenny ett julpaket till mig som tyvärr aldrig kom fram. För några månader sen kom paketet tillbaka till Jenny i Sverige. Det visade sig att det faktiskt varit i Radford men aldrig hittat fram till just min lägenhet. Men skam den som ger sig. Igår fick jag ett nytt paket, den här gången från alla systrarna Arhammar innehållandes delar av det ursprungliga julpaketet, och även en hemmagjord adventskalender beståendes av massa småpaket som skall öppnas en per dag.

I paketet fanns även en lapp med tydliga, på gränsen till hotfulla instruktioner om hur varje paket har ett nummer och att inget av dem får öppnas i förväg. Detta kommer alltså från två systrar (Julia är oskyldig här) som har satt i system att varje år äta upp alla chokladbitarna i chokladkalendern redan första dagen, för att senare stöpa nya bitar med hjälp av smält blockchoklad. Själv brukar jag bara på sin höjd äta upp julaftonsbiten i förväg, den dagen har man ju så roligt i alla fall.

Med detta inte sagt att jag inte är sugen på att öppna paketen i förväg, speciellt som den första (28/11) innehöll en Dumlekola. Resten av adventskalendern börjar den 1:a december men det fanns som sagt även ett paket för 28/11 (första advent eller?). Paketet innehöll alltså en Dumlekola och även två miniljus. För tillfället går hjärnan för högtryck för att komma på en MacGyverlösning till hur jag ska kunna använda ljusen. Dels har båda stubinerna gått av, dels har jag ingen liten ljusstake som kan passa och dels är det förbjudet att använda ljus i min lägenhet. Det bästa jag kommit på hittills är att köpa en muffin eller liknande och sticka ner ljuset i den. När jag tänker efter så är det nog precis vad MacGyver skulle gjort.

Jag har haft thanksgiving break nu i en vecka och det har varit väldigt skönt. Jag och Robel åkte tillsammans med en kompis (Tony) till Baltimore och New York i Tonys bil. Vi sov över två nätter i Baltimore hos Tonys farbror och sen åkte vi därifrån till New York där vi var i två dagar. I New York sov vi hos Robels kompis hemifrån som bor i Staten Island. Höjdpunkten var klubbesöket på klubben Lotus och även förstås Seinfeldrestaurangen.

Nu är jag tillbaka i Radford och väntar på att skolan ska börja igen på måndag. Igår sorterade jag all musik på min dator. Jag har ju en ny dator så när jag fick den i somras så kopierade jag bara över alla pappas låtar. Det tog mig drygt fem timmar men nu har jag äntligen ordning bland låtarna. Nästan 3,000 låtar strök med i bortrensningen, 80% av dem rock n' roll.

Idag har jag just varit och klippt mig och det är fascinerande hur alla amerikanska frisörer jag varit hos har samma egenhet, de verkar göra allt för att inte kunderna ska kunna titta sig i spegeln när de klipps. Först och främst så står de i sann slö amerikansk anda på samma ställe hela tiden och snurrar bara stolen beroende på vilken sida av huvudet de ska jobba på. Detta kunde ju vara ok om de hade en utgångspunkt där man såg sig själv i spegeln, men det verkar som sagt som att de gör allt för att undvika detta.

Men men...betalar man $7 för en klippning så kan man väl stå ut med att stirra på en vägg istället för en spegel.

Att jämföra sig med en TV-stjärna måste vara något som alla har gjort vid något tillfälle. Naturligtvis är inte jag något undantag. Problemet med detta är ju förstås att man nio gånger av tio förlorar en sådan jämförelse. Detta gäller speciellt när man som jag ofta jämför mig med den legendariska amatör-deckaren Angus(!) MacGyver. För den som mot förmodan aldrig hört talas om MacGyver så är han alltså en slags deckare som åker jorden runt och sätter sig själv i olika kniviga situationer. Väl där så löser han sina problem med genialiska uppfinningar där han använder saker som bara råkar finnas i närheten.

Det som är så bra med MacGyver är att allt blir billigt med hans metoder. Han behöver inte köpa en pistol för att bekämpa skurkarna, han gör en själv av en repstump, bakpulver och en plywoodplatta. Eller som i den kanske mest klassiska MacGyver-lösningen: när han desarmerade en atombomb med ett gem. Som den försiktiga konsument jag är så tycker jag dessa pengasparande lösningar är ett väldigt sympatiskt drag. Tyvärr är mina uppfinningar i princip undantagslöst oanvändbara och det slutar alltid med att jag går till Wal-Mart och köper det jag behöver.

Häromdagen lyckades jag dock med en, om inte uppfinning, så åtminstone MacGyver-improvisation. Jag behövde ett kassettband till en bandspelare som jag lånat, men eftersom kassetband numera är lika ovanliga som LP-skivor så uppstod ett problem. Så jag satte mig ner och frågade mig själv: "Vad hade Macgyver gjort nu?" Då kom jag på att min gamla telefon har en inbyggd telefonsvarare (som inte funkar, det är nästa projekt för MacGyver). Så jag öppnade upp telefonen och mycket riktigt, där inne låg ett kassettband och väntade på mig. Jag tog ut det från telefonen och la in i kasettbandspelaren och sen ställde jag mig framför spegeln och nickade nöjt i några minuter till tonerna av den MacGyvers pompösa signaturmelodi.

Jag funderade först på att sälja hela den här storyn till MacGyvers tv-serie men sen kom jag på att serien varit nerlagd i över tio år nu. Kanske har vi sett början på en arvtagare?

EXTRA!!! - SANTA CLAUS IS COMING! - EXTRA!!!

Jag har bestämt mig för att komma hem i jul och idag köpte jag biljetten. Jag har funderat på att åka hem ett tag för att jag börjar tröttna på att vara här och det övervägande argumentet blev den svaga dollarn. Jag hittade en billig biljett för 3,900 kronor och bestämde mig för att slå till.

Jag åker tillsammans med Robel och vi kommer hem den 17:e december och åker tillbaka den 10:e januari.

Vi ses då!

America has spoken - four more years...

Det känns som att jag har gett upp nu, om de vill ha Bush så får de skylla sig själva. Min första tanke var att jag inte fattar hur drygt 60 miljoner människor kan gå och rösta på en sån värdelös kandidat som George W Bush, men jag förstår faktiskt. De är dumma helt enkelt. Självklart så kan de republikanska politikerna och andra intelligenta personer presentera relativt vettiga anledningar för att rösta på Bush, men det som är intressant är att lyssna på vad vanligt folk har för motiveringar för sitt Bush-support.

Jag och Robel var på fest igår och Robel gjorde misstaget att nämna hur dålig Bush är. Vi satt i ett rum vid tillfället tillsammans med en kille härifrån Virginia och diskussionen var igång. Han berättade för oss om hur bra Bush är eftersom han attackerade Irak som hade ner World Trade Center, var på väg att anfalla USA med kärnvapen och stödde Al-Queda. När vi berättade för honom att alla hans argument var bevisade fel så svarade han "Äsch vem bryr sig, jag vill bara ha hämnd för 9/11, jag bryr mig inte vem de anfaller". Denna attityd har jag tyvärr stött på gång på gång från folk här. Det är sorgligt att se hur folk blundar för sanningen eller bara inte bryr sig. Jag bor ju lite på landet också där Bush har sina största fans så jag möter såna här människor varje dag.

Ryktet spreds sig snabbt på festen att det var två hedningar som inte gillade Bush som satt i ett rum och diskuterade, och mer folk började komma in i rummet. Jag höll låg profil eftersom jag vet att inga argument biter på dem och jag vill helst inte tänka mer på Bush, men Robel var på hugget. En efter en kom folk in för att delta i diskussionen, eller snarare köra en Bush-hyllande monolog och sen gå. Alla har sina 2-3 argument som de upprepar som en papegoja och när man motbevisar dem så upprepar de bara argumentet som om inget hänt.

Jag är trött trött trött på allt som har med Bush att göra och det är svårt att skriva om det. USA har för lite storstäder och för mycket landsbygd helt enkelt och det är på den amerikanska landsbygden man hittar de mest inskränkta, egoistiska och isolerade människorna. De som röstade på Bush.

När man bor så nära skolan som jag gör så är det väldigt vanligt med olika typer av dörrförsäljare som kommer och knackar på. En första instinkt är ju förstås alltid att vänligt tacka nej och slänga igen dörren, men eftersom jag bor så nära skolan så är det en del som knackar på i samband med nåt skolarbete. Det kan vara att de behöver fråga nån enkätfråga eller bara få en underskrift, och om det är skolarbete så är det klart att man ställer upp på det.

Igår kom det en tjej i min ålder och började prata och en minut senare, när jag vänligt men bestämt stängt dörren, så kom jag på mig själv med att tänka på hur fantastiskt perfekt och smidigt jag avfärdade henne. Utan att tidigare ha tänkt på det så har jag utvecklat ett program i fyra enkla steg för att ta reda på vad dörrknackaren vill, om jag vill hjälpa denne och till sist stänga igen dörren.

Steg 1 (öppna) - Vänster hand på dörrlisten vänster om dörren och höger hand på dörrhandtaget. Denna handfattning får ej släppas under hela besöket, vilket minimerar risken att dörrförsäljaren smiter in.

Steg 2 (ifrågasätt) - Fråga vad han/hon vill att du ska göra. Frågan måste vara direkt (Vad vill du att JAG ska göra?). Frågor som "Vad vill du?" eller "Var kommer du ifrån?" leder alltid till långa utläggningar och bör därför alltid undvikas. För maximal effekt, lägg gärna till kommentaren "Jag måste dra om två minuter så..." innan frågan.

Steg 3 ($$$$$?) - Fråga om det kommer kosta pengar. Ibland kan denna fråga vara besvarad redan i Steg 2, om så är fallet - gå direkt till Steg 4.

Steg 4 (Avskedet) - Stäng dörren! Lämna ingen tid för eftertanke eller osäkerhet, säg tack och stäng dörren. Den teknik jag brukar använda är att luta mig framåt så att huvudet nästan sticker ut genom dörren (Glöm ej, vänster och höger hand är fortfarande på dörrlisten och dörrhandtaget). I takt med att dörren stängs så backar du bak med huvudet ända tills dörren är stängd. Med denna teknik garderar du båda sidorna av dörren, samtidigt som du täcker mitten med ditt huvud. Allt för att undvika eventuella sista-minuten försök av försäljaren att försöka förlänga besöket.

Kom ihåg, dörrförsäljare är också människor, det krävs bara lite extra jobb för att visa att de inte är önskvärda.

Nu har jag inte skrivit på länge och om det fortfarande är någon som surfar in här så tänkte jag skriva en liten snutt.

Nu är klockan 13:00 och om en timme ska jag åka till South Carolina och spela säsongens andra och sista turnering. Efter det så blir det bara träning och skrotlyftning.

Igår var sista debatten mellan Bush och Kerry och nu är det upp till väljarna att välja sin favorit. Om Bush vinner så blir jag väldigt besviken på amerikanarna, men risken är tyvärr rätt stor. Jag fattar inte hur man kan rösta på Bush efter allt som hänt i Irak. Jag avskyr verkligen Bush på alla plan, det är svårt att skriva ner hur mycket jag ogillar honom. Alla Bush-anhängare som jag möter har heller inga argument varför Bush är så fantastiskt bra, förutom att han fångade Saddam. Att han lurade alla med att Saddam samarbetade med Usama och hade massförstörelsevapen, det blundar de bara för.

Nej, jag fattar inte och jag blir bara arg och besviken när jag tänker på Bush och hans anhängare.

...så vad kan jag skriva om istället? Sverige vann två svåra matcher i fotboll och nu är vi med i gruppen igen. Jag trodde det skulle vara svårare att slå Island borta men det gjorde de bra. Jag lyssnar alltid på matcherna på radio, via Sveriges Radios hemsida.

Skolan går bra och hittills har jag fått bra betyg. Hemlängtan har gått över nu vilket är skönt. Lakritsförrådet töms i mer maklig takt nu. Om några veckor ska jag välja mina sista 14 poäng av kurser för vårterminen, efter det är jag klar med skolan. Det känns rätt skönt efter 16 års non-stop skolgång!

Ha det bra därhemma och hör gärna av er.

Telefon: 001 540 831 3971
Post adress: 714 Downey Street, Apt. C
Radford, VA, 24141
USA

No excuses =)

Orkanen Frances har nått Radford. Det skulle kunna varit ett utropstecken efter den meningen men det är inte så illa som det låter. I Florida har Frances gått fram som en slåttermaskin och flera miljoner människor är utan el. Här i Radford har vi haft mycket regn och några byggnader och en parkeringsplats har till och med blivit avstängda på grund av översvämning. Äventyraren inom mig kan inte låta bli att vara lite avundsjuk att det aldrig händer något spännande här i syd-västra Virginia. Nu när efterdyningarna av Frances nått Radford i form av regn känner man sig åtminstone en gnutta delaktig.

Just nu sitter jag och har ont i ryggen efter att tidigare idag ha utövat yoga under min filosofikurs. Balsam för själen, misshandel för kroppen kändes det som. Mitt under lektionen, när vi lärde oss om buddhism, sprang det fram en kackerlacka på golvet. Läraren lyckades efter mycket möda fösa ut insekten, med kommentaren "Vanligtvis skulle jag bara slagit ihjäl den men det kan man ju bara inte göra mitt under en Buddha-lektion". Det tyckte i alla fall jag var roligt.

Annars är det inte mycket roligt, Sveriges två stoltaste landslag åkte på varsin enormt tung förlust på hemmaplan, själv har jag väldigt mycket att göra i skolan och dessutom har jag dragit på mig en rejäl förkylning. Hemlängtan är dock inte lika farlig nu som den var tidigare, jag börjar komma in i de gamla rutinerna här nu, så det är bra. Ikväll hoppas jag på Schaqim Jo-hanson (som han heter här) i kvartsfinalen i US Open Tennis mot andraseedade Andy Roddick.

Sa jag att lakritsen är slut?

Här kommer den så otroligt efterlängtade bloguppdateringen. Jag hade glömt lösenordet till sidan och hade nästan gett upp hoppet men nu kom jag helt plötsligt på det.

Jag har börjat skolan och det mesta är sig likt. Första lektionerna börjar som vanligt med upprop och med att jag får berätta hur Joakim ska uttalas. Jokim eller Yokim brukar jag uttala det här men lärarnas första gissning blir oftast Schaquim, Jauki eller Wäkim.

Just nu sitter jag och dricker äpplejuice och käkar lakrits (som redan nästan är slut). Lakrits brukar alltid vara ett bra botemedel mot hemlängtan som jag har haft lite sen jag kom hit. Jag har också kunnat följa OS på radiosporten och text-tv via internet.

Snart ska jag gå och ha "physical" för tennislaget. Där blir man vägd, mäter sig, drogtestad m.m.

Ha det bra därhemma och hör gärna av er.

Nu har jag gjort comeback på jobbet efter operationen och det mesta var sig likt. Redan vid morgonfikat blev jag introducerad till mitt nya smeknamn, "Blindtarmen". Lite ringrostig var jag, det är speciellt snacket man tappar snabbt. Här kommer en snabbkurs i byggnadsarbeterska.

Det personliga pronomet "han" ersätter "den/det" i alla lägen. "Spika dit den (spiken)" blir "Spika dit han", "Släng den (kaffesumpen)" blir "Släng han" osv. Jag har försökt att vara kreativ i mitt språk och vid lämpliga tillfällen ersätta "han" med "honom", eller till och med "henne", men utan någon positiv respons. Det enda socialt acceptabla alternativet till att kalla saker "han" är om man istället lägger till ändelsen "-jäveln" efter substantivet som i, "Nu måste ju plank-jäveln upp på snedden", eller "Nä du, nu är det dags att vässa penn-jäveln igen". Detta funkar naturligtvis även i plural som i - "Har du sett mutter-jävlarna?

Den här texten blev inte så lång men nu får han va' klar. Måste gå och ta mig en mack-jävel med skit-youghurt. Det sistnämnda prefixet ska jag för övrigt försöka etablera imorgon.

Igår var jag med Lasse och Olle i Kista Centrum och såg den nya storfilmen ”Day after Tomorrow”. Simon ville inte följa med på grund av tidigare dåliga erfarenheter i Kista med mobilpratande ungdomar. Som tur var hade vi inga problem den här gången, alla på bion var relativt tysta och koncentrerade sig på filmen.

Jag var positivt överraskad av filmen och jag ger den fyra Jocke, av fem. Det var spännande hela tiden och bara någon enstaka onödig sidohistoria, som annars alltid drar ner tempot i såna här filmer (den här gången var det ett cancersjukt barn som behövde hjälp men inte hade något med historien att göra). Som vanligt med amerikanska filmer gick jag in med lite distans till det hela, beredd på en rejäl dos patriotism och övertydlig symbolik, på alla möjliga sätt. Men det var inte alls så farligt, möjligtvis med undantag av hur frihetsgudinnan behandlades.

Inte helt oväntat hette huvudpersonen Jack. Inte helt oväntat var presidenten rådvillig och väldigt handlingsförlamad. Inte helt oväntat var det vicepresidenten som tog besluten. Inte helt oväntat skrattade halva biopubliken till helt plötsligt när Saudiarabiens representant på FN-mötet började prata på arabiska. Det verkade som om för varje språk som talades i filmen så fanns det någon i publiken som kunde det språket och skulle demonstrera det för alla oss andragenom att upprepa vad som sagts.

Lite mer oväntat var att det var så många som dog i filmen.

Filmen var fantastiskt bra gjord och man kan gå och se den nästan bara för effekterna, men jag rekommenderar den verkligen som en spännande och kul blockbuster film för hela familjen. Jag vet inte vilken åldersgräns det är på filmen men jag skulle nog sätta 11 år.

För er som missat det så kan jag meddela att jag just har opererat blindtarmen, nu i onsdags. Det började med att jag blev tvungen att kliva av fotbollsträningen i måndags för att jag kände mig illamående och stel i magen. Sen fortsatte det på tisdagen och på onsdagen had jag så ont att jag fick gå hem från jobbet. På kvällen så ringde jag Jenny och frågade vad det kunde vara och efter att med hjälp av mamma ha gjort en telefonundersökning av min mage så sa hon att det nog kunde vara blindtarmen.

Så jag och mamma åkte in till akuten på Danderyd och fem timmar senare var jag opererad. Det var ingen väntetid, det var bara en annan patient där när jag kom. Personalen var väldigt bra och trevlig och maten var utsökt. Som man kunde befara så försökte alla sjuksköterskorna överträffa varandra i Lena Philipsson-referenser till min och de andra patienternas smärta (Det gör ont!), men det fick man väl leva med när de var så trevliga annars. Inte helt oväntat så rycktes även mamma med i denna stämning och jag tyckte mig höra minst ett "Det gör ont" från hennes läppar. Jag fick åka hem nästa förmiddag och sen dess har jag mest tagit det lugnt här hemma. Jag har fortfarande rätt ont, även i rygg, nacke och hals efter operationen och efter att ha legat konstigt.

Igår upplevde jag något väldigt konstigt. Jag lyckades gråta av smärta samtidigt som jag skrattade av glädje. Det var när Stefan Ishizaki avgjorde U21-matchen mot Portugal med sitt 3-1 mål som jag gav av ett vrål med ett ostoppbart skratt till följd. Smärtan var enorm i magen när jag skrattade men det var så snyggt att jag inte kunde sluta och följden blev att det sprutade tårar av smärta.

Nu är jag hemma i Sverige igen (eller jag är i Finland just nu och hälsar på familjen Arhammar/Pakarinen) men jag är alltså klar med skolterminen i Radford. Om jag ska summera terminen så måste jag säga att det varit en riktigt bra termin.

Tennisen har jag skrivit om här på bloggen. Jag vann MVP (mest värdefulle spelare) i laget och jag och Robel kom med i vår divisions "all star lag" som ett dubbelpar. Snart kommer jag att lägga ut all min tennisstatistik för året på min hemsida.

Skolan gick också bra. Jag fick betygen nu i veckan och jag fick snittet 3.66 av 4. Det innebär A A A A B B. Tack vare detta kom jag också med på "Deans List" den här terminen, vilket är en lista med duktiga studenter på skolan.

Privatlivet har som ni kanske redan hört också varit något av en dans på rosor, med flickvän och allt. Det är tråkigt att vara utan henne hela sommaren men hittills har vi mailat varje dag och också chattat, så det underlättar lite.

I sommar ska jag jobba så mycket jag kan för att tjäna ihop pengar som jag behöver speciellt om ett år när studieskulder och sånt ska börja betalas av.

Jag bor i samma rum här hemma och har samma mobiltelefon. I sommar kan ni troligen hitta mig antingen på jobbet, fotbollsplan, tennisplan, hos någon kompis eller i TV-soffan...

Vi hörs!

Nu är jag mitt uppe i sluttentorna och det är mycket att göra men inte mycket att berätta.

Den här texten måste vara något slags rekordförsök i att klämma in så många intressanta särskrivningar som möjligt på 30 sekunder.

smaklös heter

härom dagen

skratt ade

kropps vätskor

om slaget

Vi hade vår avslutningsmiddag med tennisen häromdagen och jag blev utnämnd till lagets mest värdefulle spelare (MVP). Coach räknade allas resultat efter en speciell formel (Individuell vinst i lagmatch = 3 p, Vinst i individuell turnering = 1 p, Vinst i dubbel = 1 p) och jag fick mest poäng. Det var roligt eftersom jag aldrig fått ett sånt pris förut i någon sport.

Tänkte bara meddela att jag lever och mår bra, enormt mycket att göra i skolan så här på slutet. Det handlar om flera saker per dag som måste göras klart och det är väldigt stressigt. Som tur var så är tennissäsongen slut så nu har jag automatiskt tre timmar extra varje dag att jobba med skolarbete på. Jag kommer hem den 11:e maj.

Tennissäsongen fick ett snopet avslut när vi åkte ut i första omgången i vår divisions slutspel. Lite tröst blev det dock för mig och Robel som blev uttagna i vår divisions (NCAA Division I, Big South Conference) all star team i dubbel.

Jag har en liten papperskorg i mitt rum där jag slänger lite allt möjligt. Just nu är den nästan helt full och är alltså redo att tömmas i den stora containern vi har utanför. Men ibland är jag så nöjd med papperskorgens innehåll att det nästan känns synd att slänga. Det är som ett konstverk som aldrig skulle kunna bli rekonstruerat, hur mycket jag än försökte. Det här är en sån gång. Ett bananskal ligger lite nonchalant omslingrat runt en liten vit box som har innehållit en morotskaka, ett ihopskrynklat brev trängs med ett snytpapper. Den tomma röda pizzakartongen matchar den blåa Wal-Mart påsen fint och allting toppas med en gammal ros som påminner om forna tider. Speciellt fjärde mars. Vad som ligger där under kan man bara ana tack vare den genomskinliga papperskorgen och den tunna påsen. Kanske är det något poetiskt inspirerande, kanske bara något äckligt. Kanske kommer jag få reda på det när jag tömmer påsen i containern, kanske kommer jag att knyta ihop påsen och aldrig få veta. Kanske jag inte bryr mig. Kanske det heter "kanske bryr jag mig inte".

Nu när jag dokumenterat detta känns det bättre att göra det som måste göras. Nu ska jag knyta ihop påsen och börja på en ny.